Huset byggdes 1947 av Arvid Larsson (som ägde och bodde i Dalby 111, granngården) som ryktarbostad (ryktare = djurskötare). Efter mul- och klövsjukan 1951 köpte Arvid inte in någon ny kobesättning. Hans ryktare, Ivar Jönsson, fick då sluta och började i stället jobba hos trädgårdsmästare Einar Lundberg (Lundberg hade sitt trädgårdsmästeri norr om Lundavägen, nära Dalby Hage, nuvarande Dalby 551). Ivar och hans hustru Margit var ett strävsamt par och hade som mål att skaffa sig en egen gård. De sparade och gnetade och tog på sig mycket extrajobb i form av bethackning och betupptagning. De hade också biodling och sålde honung genom Biodlarföreningen. Tältet på gräsplanen skvallrar om att de hade barn; Bengt, Gert-Inge och Anita. 1961 var familjen framme vid målet och kunde köpa en liten gård i Slimminge.

På fotot ser vi också ett mjölkbord. Där brukade vi (vi = bl. a. författaren till denna historia, Inge Larsson) sitta och skriva upp bilnummer och bilmärke på passerande fordon. Ibland kom det en bonde med häst och vagn. Det var mysigt att höra klappret från hästskorna mot asfalten. En som ofta passerade var Oskar ”Smed” från Lunnarp. Han kom på moped och hade en sorts strut framför ansiktet som skulle skydda ögonen mot för stark luftström. Lite elakt cyklade vi i kapp och förbi honom. Hans moped gick knappt i 20 km/h. Med detta markerade vi att den där struten inte var så nödvändig.

Mjölkbordet användes inte vid denna tid eftersom bönderna körde direkt till mejeriet som ju låg bara 50 m bort. Då mejeriet lades ner och leveranser skulle in till Lund byggdes ett nytt stabilt mjölkbord. Men nu hade vårt intresse för bilnummer svalnat för länge sedan.

Markvägen till höger kallades för ”Erikavajen” och den hade fått sitt namn av att de gårdar som vägen ledde till beboddes av bönder med namnet Eriksson. Det var ingen slump eftersom de var bröder från gamla Dalby 34. Hans Eriksson bodde på Dalby 17, Nils Eriksson på Dalby 22 och Lars Eriksson på Dalby 34. Denna sista gård (Dalby 34) har varit en släktgård från åtminstone början av 1700-talet till 1996 då den siste brukaren, Malte Nilsson, avled.
(Stort tack till Inge Larsson!)