(Glimtar ur Dalbys historia)

Erindringar från min ungdom.

Skrivna av Astrid Nyman (Liljeroth) 1901-1990.

Året var 1918, Och det var sommar. En kyrklig ungdomskonferens eller ungdomsläger skulle anordnas i Sölvesborg. Här i Dalby hade vi haft en sådan konferens ett par år tidigare. Då var många mötesdeltagarna inkvarterade i familjer. Vi hade ett par sådana deltagare i vårt hem. Själv var jag då för ung för att få deltaga i alla mötena som ungdomarna anordnade. Men jag kunde inte undgå att bli intresserad av allt som tilldrog sig under denna ungdomsvecka. 1918 var jag själv medlem i den kyrkliga ungdomsförening, vars ledande kraft var förutom pastor Ragnar Nordholm (vid denna tid pastor i Dalby, blev kyrkoherde i Limhamn, f 1891 d 1971), lärarinnan Alma Wilhelmsson (lärarinna i Dalby, f 1879 d 1969), den oförlikliga, intelligenta, spirituella ledargestalten i vårt lilla samhälle. Vid vårens sammankomster dikuterades den våren livligt den kommande ungdomskonferensen i Sölvesborg. Många av medlemmarna var intresserade, men inte alla hade, av olika själ, möjligeter att kunna deltaga. Själv ville jag mycket gärna anmäla mig till detta kyrkliga ungdomsläger, men mina föräldrar (Carl o Maria Liljeroth) tyckte att jag var för ung. Jag skulle fylla 17 år först sent på hösten. När Alma Wilhelmsson fick reda på mina föräldrars tveksamhet, ställde ho sig som garant för att jag lyckligt skulle komma tillbaka hem, och överlycklig fick jag alltså mina föräldrars tillåtelse att följa.

Vi var 10 st. deltagare från Dalby. Jag var den yngsta. De andra var nog en åtta – tio år äldre än jag, och mycket praktiskt anlagda. Eftersom det var kristider på grund av första världskriget, 1914 – 1918, var det ont om mat överallt. Det var endast lantbrukarna som hade tillräckligt av denna varan.

Kristina och Agda Knutsson från Östra Möllan och deras kusin Selma Knutsson från Lilla Kungsgården hade helt klart för sig, att maten för oss mötesdeltagare inte kunde bli av den kvalitet, som de var vanda vid i sina hem, och föreslog att vi skulle ta med oss mat hemifrån. Eftersom jag var så ung, befriades jag från detta bestyr.

När vi äntligen satt på tåget på väg mot Sölvesborg, hade vi med oss en stor kartong med bröd, smör, ost, skinka, olika slags korvar mm. Detta förvarades vid vår ankomst till Sölvesborg i ett rum, som av välvilliga människor ställt till ett par av dalbybornas förfogande.

Själv var jag, och många andra yngre kvinnliga mötesdeltagare, inkvarterad i en skolsal, där madrasser och filtar var utplacerade. Även Alma Wilhelmsson, som hade en viss moderlig uppsyn över oss yngre medlemmar, delade vårt nattläger.

Naturligtvis, blev matutspisningen just såsom det befarats.

Fastän vi därhemma, för flera veckor sedan ätit nypotatis, serverades vi här gamla potatisar, som skalades vid bordet, och inte var av bästa skick. Grönsaker såsom morötter och kål bl.a. förekom rikligt, men kött var det mycket sparsamt med.

Men vad gjorde det. Vi var unga och ännu inte kräsna på livets nödtorft. Vi sjöng bordsvisor och åt med god aptit, glada över gemenskapen och den fina stämning som rådde.

Vi företog utfärder i omgivningen. Vi besökte stadens sevärdheter, gjorde utflykter ut till den vackra Blekingska skärgården, åhörde intressanta föredrag och började och slutade med morgonbön och aftonbön i kyrkan.

En kyrklig sång, som ännu inte blivit psalm, blev nästan vår signatursång. Det var ”Fädernas kyrka”. Den sjöngs med sådan inlevelse och entusiasm, som jag aldrig sedan upplevat.

Allt detta nya upplevde jag med ungdomens hänförelse och gripenhet. Allt upplevde jag med en tonårings öppna sinne för allt vad en sådan kyrklig ungdomssamling betydde.

Vi Dalbybor hade en mycket god ciceron i Pastor Nordholm, som hade sitt föräldrahem i Sölvesborg, där hans far var rådman, och visste givetvis allt om stadens historia och dess sevärdheter. Han bekantade oss med sin nyblivna fästmö (Signe Charpentier, f 1896, d 1985). En vacker, mörkögd flicka, dotter till stationsinspektor Charpentier i Lund. Han presenterade oss för sina föräldrar, till vars hem vi senare blev inbjudna på eftermiddagskaffe. Han tog oss ut på utfärd till deras sommarstuga ute i skärgården, och var under hela tiden vårt trogna stöd,

En dag, när några av oss Dalbybor var på väg nerför en trappa till våra lokaler, mötte vi en ung prästman (Emil Lundblad, blivande kyrkoherde i Dalby, f 1887, d 1965) med sin vackra fru (Anna Lundblad, f 1891, d 1977). Pastor Nordholm presenterade oss för detta par. Mötet mellan de båda prästmännen var mycket hjärtligt, varför jag antog att de var nära bekanta. Det som förvånade mig var, den unga prästfruns vackra kläder och en mycket piffig hatt med blå rosett. De prästfruar jag dittills sett hade alla haft tråkiga mörka kläder, utan någon som helst personlig liten detalj. Denna unga fru med sitt vänliga leende och sin ovanliga framtoning gjorde ett sådant intryck på mig, att jag inte uppfattade namnet på paret. När vi sedan gick nedför trappan, yttrade Nordholm några beundrande ord om den unge prästen Lundblad. Om han redan då var kyrkoherde, minns jag inte, men inte kunde vi dalbybor då ha en aning om, att paret Lundblad, skulle få så stor betydelse för oss i Dalby några år senare.

En händelse, som jag minns med glädje, under vår konferenstid var en inbjudan till Gammaltorps prästgård, som låg ett eller två mil från Sölvesborg. Vi åkte dit med tåg, och gick sedan en bra bit innan vi nådde till prästgården. Den låg på en holme eller halvö, då på sommaren mycket vackert belägen, tyckt vi. Kyrkoherde Nyberg med fru tog mycket vänligt emot oss. Särskilt hjärtliga var de mott oss Dalby bor. Kanske inte så märkvärdigt, därför att Nyberg under unga år tjänstgjort som prebendepastor i Hällestads och Dalbys församlingar. Särskilt Alma Wilhelmsson och kyrkoherdeparet hade många gemensamma minnen.

Kaffebordet stod dukat ute i den vackra trädgården. Det var en sådan ovanligt skön sommardag. Vi njöt av trakteringen och den vackra omgivningen. Vi åhörde ett intressant föredrag bänkade på stolar eller, som vi yngsta sittande på gräsmattan. Jag kan inte minnas, att vi, åtminstone inte jag, var inne i själva prästgården. Jag minns däremot att vi efter föredraget, samtalade med fru Nyberg och uttryckte vår förtjusning över prästgårdens vackra läge. Ja, sa hon, nog är det vackert här i synnerhet en sådan dag som i dag, men detta vatten runt prästgården, det är ju mest som ett kärr, är inte hälsosamt. Luften här är mycket fuktig. Det märks tydligt under vinterhalvåret, även inne i huset. (Jag vill minnas att vi något år senare, fick höra, att Nyberg sökt och fått en annan tjänst).

En vecka går fort, i synnerhet när man dagligen upplever nya saker. Vi hade stor glädje av vårt medtagna matförråd. Fastän jag vid denna tidpunkt av mitt liv, inte var särskilt matglad, minns jag tydligt hur gott det var med detta hembakade bröd som bjöds tillsammans med rikligt med mejerismör, skinka, ost och korv. Vi, som inte själva hade bidragit, eller medtagit någonting av allt detta goda, därför att vi inte hade några naturliga resurser, tackade många gånger, de som varit så förutsedda och haft tillgångar, för allt gott vi blivit bjudna på.

När vi kommit hem från Sölvesborg, antecknade jag ganska noggrant allt jag varit med om. Den lilla blå anteckningsboken hittade jag häromdagen. Jag log åt den outvecklade handstilen med de stora klumpiga, barnsliga bokstäverna. Men innehållet var faktiskt riktigt bra. Och när jag läst igenom anteckningarna, mindes jag allt mycket tydligt.

På hösten, eller kanske följande år, i så fall 1919, hade vi i ungdomsföreningen ett samkväm även för allmänheten. När vi gjorde upp programmet för festen vid en sammankomst, föreslog pastor Nordholm, att vi skulle ha en föredragshållare, som kunde tala om något intressant för mötesdeltagarna. Han föreslog pastor Lundblad, som enligt Greta Lundblad, vid den här tiden var kyrkoadjunkt i Ystad. Och du Astrid, sa Alma Wilhelmsson till mig: ”Du kan väl berätta litet om ungdomsmötet i Sölvesborg”. Jag blev lite överraskad och nästan skrämd. Jag var mycket blyg och inte van att på något sätt stå i rampljuset. Men jag vågade inte säga nej. Och när jag tänkte efter så hade jag ju mina anteckningar över vad som tilldragit sig denna underbara vecka, så jag sa mycket blygt: ”Jag kan försöka”.

Den beramade kvällen kom. Den största salen i den röda skolan mitt i byn, var full av folk. I en mindre sal skulle vi senare dricka kaffe. Innehavaren av Gästis skötte den detaljen.

Pastor Nordholm hälsade alla gästerna välkomna och hälsade också vår föredragshållare välkommen, men sa han: Först skall fröken Liljeroth berätta litet om ungdomsmötet i Sölvesborg.

Med darrande ben gick jag fram till katedern. Det var första, men långt ifrån den sista gången jag talade från en kateder. Jag hörde till min förvåning att rösten bar riktigt tydligt och jag berättade alltså om allt vad vi varit med om under dagarna i Sölvesborg. Jag fick naturligtvis artiga applåder av menigheten, men också sedan beröm av Alma Wilhelmsson och ett par andra av gästerna, vilket gladde mig.

Sedan var det pastor Lundblads tur. Han höll märkligt nog ett föredrag om Dalby kyrka och klostrets historia. De flesta Dalbyborna, även jag, visste vid denna tid, mycket lite om detta. Därför var det dubbelt intressant att höra denna gudabenådade berättare tala om det, som vi alla var intresserade av, men faktiskt visste mycket lite om. Samkvämet fortsatte sedan med kaffedrickning och småprat och alla tyckte nog att det var en mycket trevlig tillställning.

År 1919 blev kyrkoadjunkten Emil Lundblad kallad till kyrkoherdetjänst i pastoratet Fulltofta, där Friherre Trolle på godset därstädes, hade patronatsrätt, vilket betydde att han med sina många röster på grund av godsets storlek, alltid övertrumfade övriga röstberättigade i socknen. Och det var han som ville kalla fjärde man till kyrkoherdebefattningen, i stället för någon av de tre som domkapitlet utsett. Och så var det Emil Lundblad som fick tjänsten.

Vi här i Dalby, unga såväl som gamla, tyckte mycket om vår unga glada präst Ragnar Nordholm. Han kunde skämta och vara glad med de glada, men visade mycket allvar och värme vid sina förrättningar. Han jordfäste min syster Svea, som dog i 10-års åldern av difteri 1917. Jag glömmer aldrig den predikan som han höll efter jordfästningen. Hon blev nämligen begraven en söndag, och hennes lilla vita kista fick aldrig komma in i kyrkorummet på grund av smittorisken. Så var bestämmelserna.

Efter jordfästningen gick vi alla in i kyrkan för att åhöra predikan, som denna söndag handlade om vinterträdet.

Jag var då endast 15 år gammal, men kan ännu i minnet känna vilket intryck den gjorde på mig och hela familjen. Han började med sin vackra klangfulla stämma: Jag är vinterträdet, ni äro grenarna”. Och hur han sedan talade om den smärtsamma beskärningen av vissa grenar, som måste ske. Han talade med sådan gripenhet, att vi förstod att orden var riktade till oss. Han begravde också min morfar 1921. Även då var hans griftetal (detta var lille julafton, en fredag om jag minns rätt) mycket personligt. Han erinrade om min morfars trägna kyrkobesök och att han de sista månaderna förgäves spanat efter hans högresta gestalt. Han saknade den djupa basrösten i psalmsången etc.

Inom kyrkoorganisationen hade redan nu nya vindar börjat blåsa. Vi hade fått socialdemokrater i regeringen med Hjalmar Branting i spetsen. Gamla traditioner var förlegade. Mycket skulle det ändras på. Bl.a. prebendepastoraten, där förut en professor i Lund varit kyrkoherde, men med mycket få förrättningsskyldigheter. I stället anställde han yngre präster, som fick uträtta allt församlingsarbetet mot blygsam lön. Även patronatsrätten bortföll. I Dalby var det patron Wendt på Kungsgården, som hade 40 röster mot övriga församlingsbor, som hade en röst per man. Nu skulle alltså Hällestads och Dalbys församlingar ha en egen kyrkoherde, som skulle bo inom församlingarna.

Ända sedan 1645, när dåvarande präst på egen begäran flyttade från det ständigt krigshotade Dalby till det lugna Hällestad, som låg bortom skogarna och inte så ofta blev hemsökt av krigsskarorna, dels från Sverige, dels från Danmark, hade Dalby haft någon präst inom sina gränser. Under hela denna tid var det lilla Hällestad moderförsamling med det betydligt större Dalby som bihang = annexförsamling. Nu skulle alla församlingar (Hällestad – Dalby bl. andra) själva få välja sin kyrkoherde. Men nu skulle den största församlingen (i detta fall Dalby) bli moderförsamling.

Detta skulle genomföras i början av 20-talet. Naturligtvis diskuterades det väldigt mycket om dessa nymoderna seder. Kyrkan o prästerskapet hade fortfarande ett starkt grepp om befolkningen. Alla hade åsikter om hur detta skulle genomföras. Dalby hade ju ingen prästgård. Där den gamla prästgården för flera hundra år sedan legat, var nu gästgiveri. Var få en tomt till ny prästgård, som inte låg alltför långt från kyrkan? Centrum i Dalby var ju helt bebyggt. Alla, såväl Dalby som Hällestadsbor ville ha den omtyckte unge Ragnar Nordholm till kyrkoherde. Allt detta diskuterades livligt. Bonderup, som också hörde till pastoratet, var på ett sätt fristående, därför att de hade egen prästgård och egen präst, en komminister, som också hade predikoskyldigheter i Dalby kyrka.

Redan tidigt, när ärendet om dessa förändringar, bifallits i riksdagen, förklarade pastor Nordholm, att han inte hade tillräckliga meriter för att söka kyrkoherdetjänsten. Men ändå envisades församlingsborna, och med massor av namnunderskrifter skickades en begäran till Domkapitlet i Lund, om att få behålla pastor Nordholm som kyrkoherde i Hällestads-Dalby pastorat.

Under tiden, som dessa handlingar kom till, var ju frågan om var prästgården skulle ligga, lika brännande.

En tomt vid Lundavägen, skulle vara lämplig, tyckte man. Den var vackert belägen, med utsikt över den bördiga slätten, och inte så långt från kyrkan. Men kruxet var, att denna tomt tillhörde Kungsgården och kronan. Nu blev det nya skriverier till Domänverket eller Kungl. Majestät, att få köpa denna tomt. Allt detta tog tid.

Ganska snart fick man besked från Domkapitlet: Pastor Nordholm kunde inte ifrågasättas som kyrkoherde i pastoratet. Det fanns redan mängder av högt meriterade präster, som anhållit om tjänsten.

Domkapitlet skulle utse tre av dessa till provpredikanter, sedan kunde församlingarna välja någon av dem.

Under den tid dessa frågor behandlades var jag inte mycket hemma. Därför vet jag inte om dessa provpredikningar hölls. Troligen!

Nog hörde jag, när någon helg var hemma, talas om allt detta. Men jag gick nu på seminariet i Lund och hade tillräckligt att tänka på själv. Fastän nog tyckte jag att det var bra synd om pastor Nordholm och hans unga familj som måste flytta någon annanstans, fastän alla villa ha dem kvar.

Församlingsborna var mycket besvikna på Domkapitlet och de präster, som de hade att välja på. Ingen av dem föll i smaken. De var för gamla, höll för långa och tråkiga predikningar mm.

Men då kom pastor Nordholm dem till hjälp. De hade, sade han, rätt till att kalla ”fjärde man” om de inte tyckte om någon av de tre, som Domkapitlet utsett. Men det måste vara någon, som dessa myndigheter satte högt i kurs, och då visste han en person, som säkert hade bra utsikter att få deras gillande. Det var den präst, vi råkat i Sölvesborg och som sedan hållit det trevliga föredraget på Ungdomsföreningens sammankomst 1918 eller 19. Han var nu kyrkoherde i Fulltofta, dit han också blivit kallad, endast några år tidigare (Greta Lundblad talade om, att hennes far aldrig behövt söka någon tjänst, han hade blivit kallad till de tjänster han innehaft).

Till slut ordnades allt samman efter församlingsbornas vilja.

Tomten till prästgården fick avstyckas från Kungsgårdens ägor, på den plats, högt uppe på Lundabacken, som hade önskats.

Kyrkoherde Lundblad tackade, med någon tvekan, eftersom han endast innehaft Fulltofta-tjänsten 6 eller 7 år, ja till tjänsten i Hällestads – Dalby pastorat och tillträdde befattningen 1926. Men han fick hela första året bo i den gamla prästgården i Hällestad, eftersom den nya prästgården i Dalby ännu inte var färdigbyggd.

Det var säkert en stor heder för Emil Lundblad, att på så kort tid bli kallad till två kyrkoherdebefattningar. Han var vid ankomsten till vårt pastorat 1926 endast 39 år gammal. Några år senare blev han vald till kontraktsprost. Han hade dessutom undervisningstimmar för unga blivande präster i Lund. Vid inflyttningen till nya prästgården med den nyplanterade trädgården, som min far hade anlagt, var det stort välkomstkalas. Min mor och många andra syföreningsdamer tog emot familjen, nämligen också tre små flickor: Greta 10 år, Karin 7 och Elsa? Kaffebordet var dukat med spettkaka och många andra sorters kakor. Det hölls både välkomsttal och tacktal. Och allt lär ha varit både festligt och högtidligt. Det visades också, att det var det bästa val av kyrkoherde som församlingarna gjort. Prosten Lundblad, som han mycket snart kallades, var mycket intresserad av vår gamla bys historia.

Vid den stora restaureringen av Dalby kyrka som gjordes 1936, var han en stor tillgång. Han införskaffade gamla saker som en gång tillhört kyrkan och gav många goda råd till byggmästarna. Bl.a. plockades den gamla gråstensmuren i mitten av kyrkorummet fram. Krucifixet, som lång tid varit undangömt någonstans kom åter på plats över altaret. I min barndom fanns det ett grönt träkors med törnekrans på den platsen. En sak, som var mindre populärt, var att spiraltrappan upp till läktaren togs bort. Den lär vara av ett ganska sent ursprung, men hade utnyttjats mycket av kyrkobesökare, som inte fått någon plats nere i kyrkan. Ner till kryptan togs två ursprungliga portar upp, i stället för en större port i mitten. Ja, det var en hel del saker, som moderniserats under seklers gång, men som nu återfick sin gamla skepnad.

Även utanför kyrkan lär prosten utmärka var de gamla murarna i den förr så stora kyrkan funnits. Prosten hade blick för och intresse av allt gammalt i kyrkans historia.

Ragnar Nordholm med familj hamnade efter några år i Limhamn, först som kyrkoherde, sedan som prost.

I vår familj hade också under dessa år förändringar skett. När vi sålt vår gård No 4 våren 1917, sedermera kallat Hagalund (nuv Sjöstorpsvägen 7), hade vi flyttat ner i byn som hyresgäster hos skollärare Petersson, som ägde det stora gula huset ”Hagen" (nuv Malmövägen 5), som ligger granne med nya kyrkogården. Min syster Svea (Svea Hillevi f 6/11 1906, död i difteri 30/5 1917) hade fått sin gravplats endast några steg från vår bostad. Hennes vilorum var det vackraste på hela nya kyrkogården med blommor från tidig vår till sen höst. Far pysslade ständigt med den.

Här i denna lägenhet upplevde vi första världskrigets knappa ransoneringar. Spanska sjukans härjningar. Nils (1905-1978) och jag var illa däran. Thure (1898-1963) hade värvat sig till dragonregementet i Ystad och hade tänkt att bli militär, som så många andra i Liljerothska släkten, men tröttnade och kom efter värvningstidens slut hem igen. En tid började han som mejerielev någonstans, men tröttnade även på det yrket och kom hem igen. Men då fanns det arbete för honom hemma. Far hade efter mycket letande kommit över ett litet lantbruk på 3-4 tunnland med just den lätta jordmånen som han saknat på den stora gården. Det bästa av allt var, att det också var ett relativt nytt bostadshus inrymmande tre rum och kök. Det fanns också redskapshus, som gick att använda. Men de var gamla. Det lilla lantbruket låg nästan mitt i byn. Alltså ett mycket bra läge.

Mina morföräldrar (Kristoffer Nilsson o Hanna Jönsdotter) trivdes inte särskilt bra i lägenhet på Nr 4, sedan vi flyttat därifrån. Det gick an så länge Löfströms, som köpte gården av oss, bodde där. De var snälla människor, men ändå inte deras egna. Men redan 1919 sålde de åter gården. Den hade då stigit på två år i värde från 40 000, som min far sålde den för, till 60 000 kr. Inflationen på lantbruksfastigheter gick nu brant uppåt. De nya ägarna var inga trevliga människor. Morföräldrarna vantrivdes mer o mer. De firade dock sitt guldbröllop på den gamla gården, som ju morfar själv byggt 1884. Guldbröllopet var den 19 mars 1919. Det var mest barn, barnbarn och släktingar som var gäster, Morfar och mormor var då 71 år gamla. Morfar var klädd i den gammaldags bonjouren, en föregångare till fracken. Mormor hade svart sidenglänsande klänning, vit klut och vitt förkläde. Thure hade lånat grammofon med skivor. Efter middagen dansade mormor och morfar vals, men bara ett par rundor. Sen var det mest vi unga, som dansade vidare i stora salen. Det hörde till seder och bruk på landet, att alla slags brudpar skulle ropas ut på trappan för att hyllas med hurrarop. Så också denna gången. Det var folk från byn, som hade samlats på gårdsplanen för att på det viset gratulera.

Jag tror att det var redan året därpå, 1920, som morföräldrarna flyttade från den gården, som de bebott sedan 1884, till det lilla huset vid fars nya trädgård (nuv Hällestadsvägen 17). Far odlade nu enbart rosor och alla slags fruktträd. Till hjälp hade han Thure och en ung pojke från byn.

När morföräldrarna tog sin nya bostad i besittning, sa morfar: ”Hu Hanna får vi sluta där vi en gång började, i närheten till möllan. Den jorden, som min far köpt hade en gång, kanske under morfars tid, blivit avstyckat från Möllegården, liksom tomten, där Charlottenlund ligger.

Moster Ceci (Cecilia Andersson 1885-1972) och morfar hade alltid stått varandra mycket nära. De hade samma intresse. Musik, litteratur och resor och teater. Jag vet inte om moster Ceci och morbror Gottfrid (Gottfrid Andersson 1880-1947) förut planerat att köpa hus. Kanske hade de det. I varje fall ringde morfar till moster Ceci och talade om att det skulle vara auktion på Charlottenlund (nuv Hällestadsvägen 19). Det måste ha varit på sommaren, ty jag var vid det tillfället på besök hos henne i Ystad. I varje fall blev moster Ceci intresserad och reste till Dalby.

Jag var mycket nyfiken hur det skulle bli med köpet. Men när hon kom hem på kvällen hade hon, handlingsmänniska som hon var, köpt Charlottenlund, utan att morbror, som var ute på sina sjöresor visste om det. Men morbror Gottfrid godkände alltid hennes handlingar och fast han helst velat bo vid havet, kom han att trivas mycket bra på Charlottenlund de korta perioder under sitt verksamma liv, han hade tid att vistas där. Och även sen han blev förtidspensionerad. Han led av samma hjärtsjukdom med svimningsanfall, som Gösta. Men på den tiden fanns inte den hjälpen som Gösta fick. Morbror Gottfrid dog lille julafton 1947. Han hade då samma år i september fyllt 67 år. Året efter, 1948, köpte vi Charlottenlund för 30 000 kr.

Husen hade ännu inte börjat stiga i pris. Fem år senare sålde vi mina föräldrars fastighet, villa hagen, för samma pris. Far hade dött på hösten i oktober 1953, mor i februari 1950. (Detta var en parantes, långt fram i tiden.)

Jag återgår till 20-talet.

Efter en del smärre reparationer på huset flyttade moster Ceci från Ystad till Dalby och tog i besittning Charlottenlund.

Redan nu hade morfar börjat tackla av. Han magrade ganska mycket. Den förut resliga gestalten sjönk ihop. Aptiten blev dålig mm. Morföräldrarna var nu mycket glada att moster bodde så nära. Hon har alltid haft särskilt god hand om sjuka människor. Och nu gällde det hennes avhållne far. Hon besökte dem varje dag. Mot slutet, när morfar blev sängliggande, flera gånger om dagen. Någon av de allra sista dagarna morfar levde, sa han till moster Ceci, som han och mormor alltid kallade Celia: Tror du att pastor Nordholm kan komma och ge mig nattvarden. Jag känner att jag inte har långt kvar. Moster ringde till pastorsexpeditionen i Hällestad och talade med pastor Nordholm. ”Visst vill jag komma, men det kan inte bli förrän bortåt eftermiddagen, för jag har en del förrättningar, som först måste göras”.

1921 var en sträng vinter med mycket snö. På den här dagen började det åter snöa, dessutom blåsa. Det blev full snöstorm. Morfar, som nu var mycket sjuk, sa: Ack sånt vär, inte kan Nordholm ta si hit i sådan snöstorm.

Man väntade och väntade. Han, pastorn, hade ju sagt att han skulle komma. Och han kom, men inte förrän det länge varit mörkt.

Han kom, påklädd, påbyltad. Han hade åkt med släde, men ibland, var vägen så svår att se i det täta snöfallet, så flera gånger hade både han och skjutsbonden fått gå, i stället för att åka.

Vänligt och värdigt utförde han sin prästgärning. Kanske blev han bjuden på något värmande? Men for sedan tillbaka till Hällestad i det svåra ovädret. Kanske var det denna natten, eller nästa, som morfar kallade på mormor och sa: Hör, du Hanna, så högt möllan går. Vi får nog reva seglen. Hans tankar var tillbaka i gamla tider, Morfar dog en dag sista veckan innan jul. Han begravdes lille julafton.

Sex år senare (1927) samma dag, begravdes mormor av en annan, då ganska obekant präst: Emil Lundblad.

När morfar dog, gick jag på seminariet i Lund. När mormor gick bort var jag sedan 1924 anställd som lärarinna vis Espets skola i Genarp.

Morfar dog av cancer i levern. Mormor dog av förkalkat hjärta. Morfar blev 71 år gammal, mormor skulle fyllt 80 år tre månader senare än dödsfallet, och hade länge talat om sin 80 års dag. Släkt och vänner skulle bjudas på gammaldags middag: Soppa, pepparrotskött, spettkaka och tårta. Vin till efterätten (Glass var en senare tids påfund). Kanske var det också någon sorts blancmangé, som så ofta serverades innan glassen gjorde sitt segertåg. Mormor fick sin middag på begravningen, men det var gästerna som fick njuta av den.

När morfar dött 1921, kände sig mormor mycket ensam. Det beslöts då, att huset vid trädgården skulle renoveras. En stor vacker veranda byggdes mot söder. Två rum inreddes på vinden. Någon garderob togs bort, så att ett av rummen blev en bra bit större m.fl. mindre ändringar.

Så flyttade mor och far, Thure och Nils, som nu gick i skräddarlära, från lägenheten i villa ”Hagen”, som de ett 10-tal år senare skulle köpa, till det lilla trivsamma huset bakom Charlottenlund. Mormor fick ett eget rum, ett mindre med 2 fönster, ett med utsikt mot Möllegården, vars ägare, Karl Osberg, var son till Robert Osberg, som morfar många år tidigare sålt Möllegården till. Det andra fönstret hade utsikt ut till den vackra trädgården, som min far planterat framför huset.

Samma år som morfar dog hade far, som fyllt 50 år 26/2 1921 blivit utnämnd till bankkamrer vid Dalby Sparbank. Han hade de åren vi bodde på villa ”Hagen” hjälpt till i sparbanken. Både sparbankskamreren, vår hyresvärd, Petersson, och kassören, Sven Larsson, var gamla och behövde hjälp.

Far hade en utomordentligt vacker handstil och var också duktig till att räkna (summera), så han tyckte att det var et intressant arbete. Ändå ville han veta mera om bankbokföring än de två gamla herrarna kunde lära ut. Alltså anmälde sig far till en bankbokföringskurs på ”Hermods” korrespondentinstitut. Det tog en hel vinter 1919 eller 20 innan han blev färdig med kursen och hade fått ett fint betyg.

Under denna tid blev skolläraren och bankkamreren (den senare sysslan hade han fått efter sin pension) allt skröpligare till hälsan. Han hade på äldre dar drabbats av den då obotliga sjukdomen, som då kallades sockersjuka – nu diabetes, och var mycket kraftlös. Så det blev min far, som till slut nästan helt skötte banktjänsten, utan någon nämnvärd ersättning (kanske något avdrag på hyran?). Men tjänsten var inte så värst betungande. Man hade öppet onsdagar och lördagar mellan 9 – 2.

När Pettersson till slut måste avsäga sig kamrerssysslan och det blev nyval till kamrersbefattningen kunde min far visa upp sitt fina betyg från Hermods och blev enhälligt vald av styrelsen till kamrer. Detta inträffade i februari 1921. Strax efteråt d 26/2 fyllde min far 50 år och bjöd då hela bankstyrelsen på fin middag i hemmet.

Att inte fars 50 års dag blev en större begivenhet också för släkt o vänner berodde på att mina föräldrar året innan den 17/9 1920 hade firat sitt silverbröllop med pomp och ståt och många gäster på Järnvägshotellet i Dalby. Lönen för kamrerstjänsten var naturligtvis inte så stor. (Jag har alldeles glömt bort summan). Men far hade ju stor frihet att ägna sig åt sin trädgård. Den hade nu vuxit till en stor plantskola med alla slags träd och buskar. Och så naturligtvis stora fält av rosor, som han själv okulerade. En lika vacker, men inte så stor som på nr 4, prydnadsträdgård runt huset.

Jag var mycket ofta hemma på besök, alltid lika välkommen. Helger och en del av långa sommarledigheten tillbringade jag i det trivsamma hemmet, som vi alla tyckte så mycket om.

Min bror Nils, som gått i skräddarlära hos byns skickligaste skräddare, Hjalmar Nilsson, sökte och kom in på yrkesskolan för skräddare i Stockholm, där han också gick tillskärare kursen. Det var åren 1928-29.

1928 hade jag genom sångföreningen blivit bekant med Gösta Nyman (1905-1984), från Bjuv. Han hade då plats hos landsfiska Hofvander som assistent. Gösta hade då kommit ganska långt i sin utbildning till landsfiskal. Han hade gått i folkskola i Hälsingborg, hade innehaft en 6 månaders tjänst på länsstyrelsen i Malmö (12 månader måste man ha haft för att gå upp i examen). Hade tjänstgjort som assistent på ett par andra ställen. Dessa tjänster var då privata, med godtyckliga löner. 1931 blev dessa tjänster statliga med fastställda löner. Det året förlovade vi oss i Ystad, där Gösta över sommaren tjänstgjort som landsfiskal. Det blev ett helt storartat kalas, som min moster tvunget ville bjuda på.

Under den tid, som Gösta vikarierade för landsfiskalen i Ystads distrikt (assistenterna i landstjänster hade tillåtelse, med eller utan examen, att vikariera för semestrande landsfiskaler) bodde han hos min moster Ceci, som då hade en stor flott våning på Stora Östergatan i Ystad.

När morbror Gottfrid 1928 fick kommendering på tre års tid i medelhavet, hade moster hyrt ut Charlottenlund till två familjer. En av dem var Skoglunds, och så hade hon själv flyttat till Ystad, där hon fortfarande hade vänner kvar. Och så fanns det där många begivenheter, såsom teater, konserter mm som inte fanns i Dalby.

Detta år, 1930, var det Stockholmsutställningen. Anna-Stina Vedén och jag hade kommit överens om att åka dit. Vi hade en mycket trevlig vecka tillsammans. Utställningen med alla paviljonger i funkisstil, som man då trodde skulle bli framtidens melodi, besökte vi flera gånger. Men vi såg oss också grundligt omkring på alla andra sevärdheter. Var på Operan. På China, där Carl Gerhard och Ernst Rolf hade en revy tillsammans mm mm. Efter Stockholmsbesöket reste jag till Kil i Värmland för att hälsa på en mycket god vän och släkting, som år 1928 hade gift sig med 1: sta stationsskrivaren på denna stora station. De hade en mycket vacker våning på själva stationshuset. Jag stannade där en 10 dagar. Och vi hade en mycket trevlig tid tillsammans.

Innan jag reste ut på denna utflykt hade Gösta och jag kommit överens om att förlova oss den 23 augusti, som var en lördag. Jag kom hem några dagar innan. Var inne i Malmö och köpte en mycket vacker aftonklänning på B.K. det förnäma modehuset i stans centrum. Detta, därför att jag fått veta, när jag kom hem, att moster ämna ställa till med en stor middag för släkt vid förlovningen (Jag har i en annan bok beskrivit denna tillställning). Och Gösta och jag, som hade tänkt, att det skulle blivit en mycket enkel sak!! Min bror Nils hade gift sig samma år den 19 april.

Efter yrkesskolans slut, hade han strax efter återkomsten till Dalby blivit bekant med spannmålshandlande dottern från Pärup vid Hörby. Hon hette Agnes Carlsson och ville inte som sin äldre syster stanna kvar i hemmet och hjälpa till med det stora hemmets skötsel, tills hon gifte sig. Hon hade, med ett visst motstånd från föräldrarnas sida anmält sig som elev till frisörskursen vid Wulfs salonger i Malmö. Det var den mest välkända frisörskolan och låg mitt i Malmö centrum. Efter elevtidens slut hade hon fått plats som hårfrisörska hos Elsa Lindberg (förre kantor Lindbergs dotter), som var innehavare av Dalby enda frisörsalong. Nils hade efter kursen i Stockholm tänkt att bli sin egen. Alltså sätta upp en egen skräddarverkstad någonstans. Men var? I Dalby fanns flera stycken sådana. Valet föll då på Veberöd. Vid sin 25 årsdag hade han den 11 februari 1930 förlovat sig med Agnes, då 21 år. Även hon ville ha en egen salong. Det unga paret hade med båda föräldrarnas hjälp och borgen köpt ett hus i Veberöd, och den 19 april samma år stod bröllopet i Pärup. (Huset i Veberöd hade kostat 12 000 kr). Så billiga var husen då. Båda två hade nu på höstsidan kommit bra igång med sina olika yrken.

Till förövningen i Ystad kon nu dessa två, mina föräldrar och bror Thure från Dalby och Göstas far från Bjuv. Därtill hade moster bjudit också vännerna i Ystad. De flesta kände jag förut. Och Gösta hade nu också blivit bekant med dem.

Redan dagen innan hade jag rest till Ystad. Vi skulle ju köpa ringar. Om själva begivenheten har jag skrivit i boken: Minnen I.

Jag skulle inte börja skolan förrän den 28/8, så jag stannade en dag längre än övriga släkten.

När vi om kvällen satt och hörde radion fick vi höra att några fiskare hade hitta André, Fränkel och Strindbergs lik och rester av den stolta expeditionen med ”Örnen” på Vitön näranordpolen. Den färden hade startat 1897, men utom ett par brevduveposter hade man aldrig mera fått vetskap om vad som hänt förrän nu.

År 1931 d 26/2 fyllde min far 60 år. Åter blev det stor middag på Järnvägshotellet med släkt och många vänner.

Samma år, på hösten, blev landsfiskalsassistenternas ställning statlig med ordnade löner. Man fick då finna sig i att bli placerad på de platser, som länsstyrelsen bestämt.

Gösta kom till Höganäs.

Om detta har jag också skrivit i Minnen I, liksom om vårt bröllop den 19 maj 1934.