.jpg)
Min morfars släkt. Del 1. 1720 - 1869.
Skrivet av Astrid Nyman
(Liljeroth) 1901-1990.
(Ungdomskort på Astrid Liljeroth (Nyman). Fotograferat 1925).
Astrid Nymans morfars morfars fars föräldrar:
Klockare Petrus Petter Prawitz, 1695 - 1763.
Katarina Pilow, 1689 - 1751.
Astrid Nymans morfars morfars föräldrar:
Klockare Magnus Petri Prawitz, 1726 - 1788.
Beata Mathiasdotter Klow, 1729 - 1799.
Astrid Nymans morfars mors föräldrar:
Nämndeman Christopher Tobias Prawitz, 1766 - 1836.
Elna Jönsdotter, 1777 -
Astrid Nymans morfars föräldrar:
Åbo Nils Nilsson, 1808 - 1969.
Beatha Christophersdotter, 1808 -
Astrid Nymans morfar:
Christopher Nilsson, 1848 -
(De uppgifter om Prawitzarna
som nu finns, har jag fått genom professor Knut Knutssons och Carl-Eric
Liljeroths forskningar)
Hade jag
haft möjligheter att forska i landsarkivet i Lund, skulle jag främst tagit reda
på, var släkten Prawitz från början hade haft sin hemort. Jag har funderat
mycket över, om möjligen den första svenska Prawitz följt med de hemvändande
soldaterna, från de många krigen, till Sverige.
Namnet
Prawitz verkar inte svenskt.
Kanske
att den första Prawitzen var trumslagarpojke eller trumpetare från Polen eller
från någon av de baltiska småstaterna. Ingen vet! Men kanske svaret finns i
någon kyrkobok i Christianstad.
År 1720
kom emellertid en ung man från Christianstad, för att tillträda den lediga
platsen som klockare i Dalby, Bonderups och Hellestads sockenkyrkor den 18 juli
1720.
Han
hette Petrus Prawitz (Astrid Nymans
morfars morfars farfar) och var född d 24/8 1694. Han efterträdde klockaren
Jöns Agrell, vilken varit utkommenderad och deltagit i Carl XII:s krig.
Återkommen till fädernejorden blev dock denne Agrell, under ett gräl med en
annan ryttare, skjuten genom armen.
Detta
hände mellan Kyrkheddinge och Dalby 1720. Skottskadan var värre, än man från
början trott och Agrell avled av sviterna efter denna.
Petrus
Prawitz, som alltså efterträdde Agrell, var både läs- o skrivkunnig och har
liksom sin son, Magnus Petrus Prawitz, fått fina vitsord för sitt föredömliga
sätt, att sköta sin tjänst i Bonderups, Hellestads och Dalby församlingar, av
kyrkoherde Johan Åkerman i dennes bok om de tre församlingarna utgiven år 1828.
Efter en
tid, närmare bestämt den 9 september 1722, ingick Petrus Prawitz äktenskap med
Agrell änka, Catharina Pilow (Astrid
Nymans morfars morfars farmor).
Det var
mycket vanligt, att präster och klockare äktade sina företrädares änkor. Det
hette ”att de konserverade dem”. De, som kom nya till en trakt, fick därigenom
fru och ett färdigt inrett hem.
För
änkan betydde det, att hon fick stanna kvar i sitt hem med samma status, som
förut. Flicknamnet ändrades inte med giftermålet. Enda skillnaden var att s.k.
högre ståndskvinnorna, till vilket klockare och prästfruar antagligen räknades,
efter giftermålet kallades madame. Bondhustrurna kallades ”mor”, ex. mor
Pål-Nils.
Petrus
Prawitz och madame Pilow fick ett enda barn, en son, Magnus Petri Prawitz
(Astrid Nymans morfars morfars far),
som valde samma yrke som sin fader och blev dennes efterträdare.
Klockarefar skall allt ”bestilla” = göra, hette det förr. Att klockaren var en
högt aktad man, som man vände sig till för att få råd av, är ett faktum. Han
hade dessutom en hel del uppdrag som var obligatoriska och hörde tjänsten till.
Jag antar, att det var han, som ringde i kyrkklockan för att kalla till
gudstjänsten, eftersom han kallades klockaren.
Under
gudstjänsten skulle han från klockare stolen, som stod (står) vänd mot
församlingsbänkarna, leda psalmsången.
Det
behövdes nog en stark, tonsäker stämma för att föra församlingens olika
röstlägen och tveksamma uppfattning om melodin, till en någorlunda sammansvetsad
psalmsång. Det var innan någon orgel blivit installerad i kyrkan.
(År 1811
fick Dalby kyrka sin första orgel. Den var av så dålig beskaffenhet, att den
ersattes redan 1819.)
Sedan
blev den uppgiften betydligt lättare.
En annan
svår uppgift var, att som någon sorts skolmästare, inpränta i de blivande
läsbarnen: Tio Guds bud, katekesens huvudstycken och de vanligaste psalmerna.
Inga av
böndernas barn kunde läsa eller skriva. Så det måtte vara ett oavbrutet
tragglande om och omigen.
Även
till de årligen återkommande husförhören, var det klockarens plikt, att se till,
så att så många som möjligt kunde sina stycken utantill.
Eftersom
klockaren kunde både läsa och skriva, var det många, som vände sig till honom,
när det gällde att upprätta en bouppteckning, ett undantagskontrakt, ett
testamente eller helt enkelt få uppläst eller skrivit ett brev. Brev var nog en
sällsynt vara på den tiden. Men det kunde förekomma. Jag har ett kärleksbrev
från 12/12 1835 skrivet till min morfars mor, Beatha Christoffersdotter Prawitz.
Avsändaren var Nils Nilsson No 7 Sjöstorp, som sedermera skulle bli morfars far.
Om den
som skrivit brevet finns ingen upplysning. Kanske var det klockaren, som vid
denna tidpunkten inte hette Prawitz. Kanske någon annan skrivkunnig person?
De båda
kontrahenterna kunde varken skriva eller läsa själva?
Fastän
Beatha hade en far, som var nämndeman och en mycket anlitad person, och en
morfar som hette Magnus Petrus Prawitz, var det ingen tanke på att ge den unga
flickan, enda dottern, undervisning i läsning eller skrivning. Däremot var man
noga med att sönerna fick denna kunskap.
Den 12/4
1749 avsade sig Prawitz d.ä. tjänsten som klockare till förmån för ende sonen:
Magnus Petri, som denne brukade kallas.
Den 5 september 1751 avled Catharina Pilow, 60 år gammal. Petrus Prawitz d.ä.
och hon hade då levt tillsammans i 29 år.
(Från dödsboken: Den 17 september
begrofs förra klåckarens till Hellestadh, Dahlby och Bonnerups församlingar
hederliga och vällärda Petri Pravitz hustru Catharina Pilo, som dödde den 5
september af moderpassion och magesiuka uti sitt ålders 60 åhr. Gud frögde
hennes siäl i det himmelska riket och förläna henne nu frögdefull upståndellse.)
Prawitz
d.ä. levde sedan ensam i flera år. Han avsomnade nyårsdagen 1763 i sitt 69e år.
Han begrovs den 19 januari samma år ”mellan desse pelare” strax intill
klockarestolen i Dalby kyrka.
(Från dödsboken: Den 1
january eller nyårsdagen afled i herranom, för detta varande klåckaren vid
Hellestad, Dalby och Bonderups församblingar, herr Petrus Pravitz, som var
barnfödd i Christianstad anno domini 1694, undfick fullmakt på detta
klåckarekall åhr 1720, förvaltade samma, med all heder och beröm hela sin tid,
afstod det för sin son nuvarande klåckaren Magnus Petri Pravitz den 12 april
1749. Lefvde i äcktenskap med förra klåckaren Hans Agrells äncka uti 29 åhr,
ifrån åhr 1722 till åhr 1751, dödde af colique och magsiuka omnämnda nyåhrsdag
klockan half ? och begrofs den 19 ejusdem, 68 åhr 4 månader och 17 dagar gammal,
lades i kyrckan mitt emellan öfversta pelarna, utan för klåckarestolen. Hans
egen författade grafskrift var thenna:
Här hvilar jag i Herrans
wåld. Bewarad väl af Herren Båld. och nu en söt natthvila får. Min synd är
skyldt i Jesu sår. När jag slog världen uhr mitt sinn. Så tog jag och mitt Jesum
inn.)
En svart
trätavla på pelaren mittemot klockarestolen skildrar hans levnadsöden, kanske
ditsatt av sonen och efterträdaren.
Pravitz
d.y. gifte sig med en förmögen flicka, Beatha Klow
(Astrid Nymans morfars morfars mor),
från Klowsholms gård i Veberöd. Hennes far, kornetten Mathias Christoffersson
Klow, var en tid innehavare av hustruns fädernegård No 22 Hålegården(?) eller No
22 Skogmöllan (?). Beatha Klow kallades, efter giftermålet med klockare Prawitz
d.y. för Madame Clow.
Klockare
bostället, antagligen beläget på samma plats som nu, hade vi denna tid 4 st.
ganska små och dåliga byggnader. De hade ej bebotts av klockare Agrell eller
hans föregångare N Hansson.
Jorden
var dålig och vanskött av bönder under lång tid.
Under 98
år (?) var klockartjänsten vakant. Ingen ville ha den. Korgossar från domkyrkan
i Lund fick då förrätta och leda psalmsången i pastoratets kyrkor.
Prawitz
d.y. lyckades emellertid efter många hänvändelser till Gouvernementskontoret =
troligen en föregångare till länsstyrelsen i Malmö, erhålla rätten till klockare
bostället med tillhörande lantbruk först 1783.
Eftersom
samtliga tillhörande byggnader då var i ett mycket bedrövligt skick, lät han
troligen nyuppföra (t ex boningslängan) eller om det lönade sig reparera
byggnaderna.
Klockaregården, som ligger alldeles intill Länsmansgården, har ett mycket
vackert läge, med en stor insynsskyddad trädgård.
Den låga
vitkalkade boningslängan ser i dag ungefär likadan ut, som när jag var barn. Men
uthuslängorna är borta nu.
Jordägorna låg norr och öster om bostaden.
Efter
löneregleringen för kantorerna på 1950-talet, befriades dessa från
jordbrukshantering och tjänstebostadstvång, för att i alla avseende få bättre,
fasta löneförmåner.
Klockarebostaden inköptes dock av dåvarande kantorn i församlingarna, Åke
Svensson, för en summa av 15 000 kr. Han bodde kvar där tills han avgick med
pension, då han med sin fru avflyttade till Lund.
Ägare
till denna gamla, vackra bostadslänga är nu en musiker från Stadsteatern i
Malmö, Gunnar Jansson. Jordägorna, som tillhörde kommunen, är nu bebyggda av
villaägare.
Paret
Magnus Petri och Beatha Klow fick många barn: Mattias, Christoffer, Knut,
Catharina och Sophia. Den senare gift med klockare Lundqvist, som 1786
efterträdde sin svärfar Prawitz d.y. Då hade äntligen denne fått tillträda
klockare bostället, som han så ivrigt hade trängtat efter. Det hände 1783-84,
när den sista av församlingarna tillsatta arrendatorn, avlidit.
Eftersom
sönerna och även döttrarna, till den sista klockaren Prawitz stannade kvar i
Dalby med omnejd, var det inte underligt att släkten Prawitz blev stor och
omfångsrik.
Alla som
på något sätt var befryndade med denna släkt tillhörde ”klockarerumpan” Det var
fint, att någonstans i släktregistret hitta någon ”Prawitz”.
Den
andre av sönerna till Magnus Petri hette Christopher
(Astrid Nymans morfars morfar). Han
var född 1766 och var någon tid bosatt i Örtofta. Om han där var jordbrukare
eller hade någon annan arbetsuppgift vet jag ej. Han var gift med åbodottern
Elna Jönsdotter (Astrid Nymans morfars
mormor) från Sjöstorp f 1777.
Under
den tid paret hade bostad i Örtofta föddes år 1808 dottern Beata
(Astrid Nymans morfars mor). Vid
hennes dop var inspektor och madame Söderberg faddrar (Var denna månne inspektor
på Smedstorps gods?).
Efter
någon tid, kanske några år flyttade Christoffer Prawitz med familj tillbaka till
Dalby och inköpte där gården No 24.
(Motsvarar i dag Hällestadsvägen 8A). Jordägorna till denna gård sträckte
sig från No 31 (egentligen No 27)
(där Dalby Centrum nu är byggt) långt bort i öster till nuvarande Ängsgatan
(trol. felskrivet, ägorna gick bortom
nuvarande Pinnemöllevägen), samt från Hellestadsvägen i norr till
Veberödsvägen i söder.
Christoffer Prawitz blev snart nog utnämnd till nämndeman vid Thorna och Bara
Domsaga, som då hade sina tingssammanträden i Tingshusets lokaler i Dalby. Han
blev under sin livstid en synnerligen anlitad man.
Hans
namn förekommer ständigt i utredningar och andra förtroendeuppdrag. I
Veberödsboken förekommer hans namn vid enskiftets genomförande.
Som
godeman vid bouppteckningar ser man att han ofta har anlitat en Sjöstorpsbo vid
namn Hans Jönsson, från gården No 2 Sjöstorp. Christoffer Prawitz dog 1836 och
ligger begraven inom kyrkans murar till vänster i vapenhuset under en stor
gravsten, vars skrift dock allt mer utplånas av kyrkobesökarnas fötter.
Gården
No 24 där Beatha Christoffersdotter Prawitz växte upp, är nu bebyggd av
bostadshus, den stora s.k. Östra skolan
(revs 1991), Hälsovårdscentalen mm. Just på den plats där gårdens byggnader
fanns, ligger nu Hällbodals ålderdomshem
(där finns nu pensionärsbostäder).
Beatha
blev en mycket omtalad kvinna, berömd för sitt ståtliga utseende, sin duglighet
och sin viljestyrka.
År 1828
eller 29 gifte fadern bort henne till en förmögen och högt aktad lantbrukare i
Sjöstorp No 2 (nuvarande Torsten Svenssons gård), den förut omnämnde Hans
Jönsson, vilken var född på gården No 8 i Veberöd och hade förut varit gift med
Dorothea Knutsdotter från gården Knutstorp i S Sandby. Vid sitt giftermål
inköpte de gården No 2 i Sjöstorp. De fick tillsammans barnen: Kjersti, Hanna
och Jöns. Den unga hustrun Dorothea blev emellertid drabbad av den fruktansvärda
och förödande sjukdomen lungsot = tbc. och avled av denna 1828.
Det är
helt klart att en stor gård med tjänstefolk och 3 små barn, den äldsta, Kjersti,
endast 10 år gammal, inte länge kunde vara utan en husmors omsorger.
Eftersom
änkemannen Hans Jönsson ofta haft uppdrag tillsammans med Christoffer Prawitz,
kan man med säkerhet antaga att Hans Jönsson både träffat och kanske också
beundrat den unga dottern på gården No 24, och i henne, trots hennes ungdom,
sett en lämplig efterträderska till sin avlidna hustru.
När han
säkert ganska snart till Christoffer Prawitz framförde sina tankar i denna
fråga, kunde svaret endast bli ett ja. Det var säkerligen ett mycket
fördelaktigt äktenskapsförslag: Aktad samhällsställning, stor gård, förmögenhet
och ett färdigt hem i utbyte mot, kanske inte så mycket pengar, men ungdom,
duglighet och ett trevligt utseende.
Den nu
20-åriga Beatha tillfrågades inte förrän allt var bestämt. Fäderna ansågs sig ha
mera förstånd och erfarenhet än barnen, och valde gärna partner till dessa bland
deras likar, så att inte den hopsparade förmögenheten skulle slarvas bort.
Att
sedan Hans Jönsson var 16 år äldre än Beatha, var det ingen som fäste sig vid.
Kanske Beatha? Men hon hade ingen talan. Redan 1825 eller i början av 1829 stod
bröllopet. Den unga bondmoran fick genast händerna fulla med arbete. Tre små
barn fick hon att sköta om, förutom make och tjänstefolk.
Huruvida
förhållandet mellanstyvmor och barn var bra eller ej, finnes inga vittnesbörd
om.
Den
äldsta styvdottern Kjersti vistades dock långa perioder hos farföräldrarna, no 8
i Veberöd.
Snart
nog fick Beatha själv barn. I det korta äktenskapet med Hans Jönsson föddes Jöns
1830 och Dorothea 1832. Styvsonen Jöns dog (troligen i späd ålder) innan Beathas
Jöns föddes.
Efter
dottern Dorotheas födelse, verkar det som om maken Hans hälsa börjar vackla.
Redan 1834 avled han, 42 år gammal i samma fruktansvärda sjukdom, som sin första
hustru, nämligen, lungsot.
Beatha
fick se flera av familjen skördas av samma sjukdom: styvdottern Hanna omnämnes
sista gången i husförhörslängden 1835, då 14 år gammal, som ett klart skinande
ljus.
Beathas
egna barn tillsammans med Hans Jönsson dog i senare år också av lungsot: Jöns
1852, 22 år gammal och ogift. Dorothea, gift med lantbrukaren Nils
Christoffersson, Sjöstorp, och mor till tre små barn, dog 1858, 26 år gammal.
Styvdottern Kjersti (i Veberödsboken omnämnd som Kerstina Hansdotter) rymde
efter faderns död till farföräldrarna i Veberöd. Det hände dagen innan ett
husförhör skulle hållas (Kanske var hon inte lika duktig i katekes och psalmer
som sin yngre syster, Hanna). Kjersti = Kerstina, var då 16 år gammal, hennes
styvmor var 26. Det är möjligt, att det förekom meningsskiljaktigheter mellan
dem. I varje fall stannade Kerstina Hansdotter för all framtid i Veberöd.
Redan
vid 19 års ålder gifte hon sig med åbosonen Jöns Jönsson, Hålegården (No 22).
Det unga paret fick övertaga Kerstinas farföräldrars hem No 8. Maken Jöns
utnämndes ganska snart till nämndeman o paret har med all sannolikhet haft en
aktad ställning i samhället. I äktenskapet föddes fyra söner och en dotter,
vilken fick namnet Dorothea, efter sin så tidigt avlidna mormor (från Sjöstorp).
Kjersti = Kerstina var född 1818, död 1892.
Jag har
roat mig med att skriva av en bouppteckning från år 1828, för att jämföra
penningvärdet då mot nu.
Alltså:
Bouppteckning efter Hans Jönssons (No 2 i Sjöstorp) avlidna hustru Dorothea
Knutsdotter från Knutstorp i S Sandby, f d 70/6 1791 – d d 13/6 1828.
Närvarande vid bouppteckningen var den avlidnes fader, Knut Persson, Knutstorp,
S Sandby, nämndemannen Jöns Persson, Lunnarp och lantbrukaren Nils Nilsson,
Dalby.
Bouppteckningsförrättaren var nämndemannen Christoffer Prawitz N0 24 (Beathas
far)
Riksdale
Banco = 1 kr 50 öre
Fastigheter: (antagligen No 2 Sjöstorp)
2000.00
Contanter i speciemynt
5.20
1 bägare i silver om 35 lod
35.00
I bägare i silver
21.42
Koppar och malm/hushållssaker)
61.45
Tenn
9.25
Järnvaror (grytor, knivar o dyl.)
30.24
Trävaror (spinnrockar, vävstolar, skäkteträ)
92.25
Diverse varor
26.11
Sängkläder
84.54
Åk och sängdynor
11.10
Linkläder (särkar, klutar mm)
24.16
Gångkläder mm (antagligen dräktsmycken)
74.46
2475.28
Andra tillgångar
3112.96
Allt som allt: Riksdaler Banco
5587.24
Man
måste betänka att tidpunkten för denna bouppteckning ligger 150 år bakåt i tiden
(skrivet c:a 1978), när pengar och
andra värden endast fanns till för de besuttna, när t.o.m. en skilling = 2 öre
hade ett köpvärde, när man jämför priser nu och då. I Sjöstorp såldes för några
år sedan två jordegendomar, där köparen betalade mellan 10 – 12 000 kr. för
varje tunnland.
Jordegendomen No 2 omfattade, då jag var barn omkring 100 tunnland, nu genom
nyköp 160 tunnland. Fram till första världskriget 1914 förblev gårdarna i
huvudsak intakta. Man kan därför antaga att egendomen No 2 Sjöstorp kanske
omfattade omkring 100 tunnland och upptages i bouppteckningen till 2000 kr
(halva värdet, som tillkom Dorothea). Då svindlar tanken.
En häst
kostade vid en bouppteckning 9 år senare 6 kr (om den var gammal) 17 kr om den
var ung och frisk. En ko betalades med t.ex. 16 kr. Hur många gånger skall man
då behöva multiplicera bouppteckningssumman för att få veta dagens värde?
Arvslagen var förr sådan (långt in på 1900-talet) att äkta maken, i detta fall
hans Jönsson, ärvde ¾ och barnen endast ¼. När sedan Beatha vid 26 års ålder
blev änka upprepades samma sak.
Hon var
alltså en mycket förmögen kvinna. Visserligen hade hon vid makens bortgång en
styvdotter, den förut omtalade Kerstina, som dock snart lämnade Sjöstorp och for
till Veberöd, samt två egna små barn: Jöns och Dorothea, men hon hade ungdomen
kvar och en mycket ovanlig viljestyrka. Och hon visste sitt värde.
Med van
hand styrde och ställde hon med gårdens skötsel, med tjänstefolk och barn. Hon
lär under ungdomsåren sett bra ut, och var en rank och högväxt kvinna, som
dessutom besatt ett ovanligt mått av klokhet. Med åren lär dock hennes
viljestyrka övergått till härsklystnad och hon fordrade en absolut lydnad av
barn och tjänstefolk.
År 1835
fanns det bland de många friarna två, som befanns fullvärdiga. Alltså söner till
förmögna och ansedda föräldrar.
En av
dem hette Nils Nilsson (Astrid Nymans
morfars far) från No 7 Sjöstorp, jämngammal med Beatha, och son till Nils
Jeppsson, en förmögen lantbrukare. No 7 äges nu
(c:a 1978) av Bror Olsson eller hans
son.
När jag
var barn, hörde Billebjer till den gården (No 7) men skänktes av dåvarande
ägaren, Per Johnsson, till naturreservat.
Den
andre friaren hette Jöns Pålsson, som tycktes ha en god förespråkare i Beathas
far Christoffer Pravitz.
Det
verkar som om Beatha hade svårt, att välja och som båda friarna var lika
angelägna.
Ett
brev, daterat 12/12 1835. Avsändaren var Nils Nilsson. Skrivaren okänd.
Innehållet i brevet var väl till större delen Nils Nilssons tankar, men satt i
pränt. Det verkar som om Nils på grund av Christoffer Pravitz motstånd uppgivit
hoppet om att vinna den åtråddas gunst.
Jag har
brevet här bredvid mig. Ett tummat, gulnat papper med bleknad skrift, nästan
söndrigt i vikningarna, som talar, genom ett och ett halvt sekel, till oss
senkomna ättlingar om kärlek, svikna förhoppningar, hjärtekval och bitterhet
över att känna sig försmådd.
När
Beatha fått taga del av brevets innehåll, genom någon läs- och skrivkunnigs
förmedling, verkar det som om hon snabbt beslutade sig för att godtaga Nils
Nilsson som äkta make. Från den 12/12 1835 – nyåret 1836 var inte längre tid än
3 veckor.
Beatha
behövde nu inte rätta sig efter sin fars vilja. I och med första
giftermålet var han inte längre hennes giftoman. Hon framträder nu, efter
muntliga vittnesmål alltmera, som en mycket självständig kvinna.
Innan
1836 hade gjort sitt inträde måste ”trolovningsöl” ha ägt rum. Trolovningsöl var
en festlig sammankomst där två personer, som ämnade ingå giftermål med varandra,
i vittnens närvaro lovade varandra ”tro”.
Trolovning var lika bindande som en senare vigsel. Ringar utväxlades inte alltid
mellan kontrahenterna, men väl någon dyrbar sak i silver eller vävnader, som
kunde användas vid deras gemensamma bosättning.
I detta
fall några vackra matskedar i silver med följande inskrift:
N: N. S.
B: C: D.
1835
Min
morfar ärvde 12 stycken sådana skedar. Somliga av dessa är daterade:
N: N. S.
B: C: D.
1859
Kanske
de senare är inköpta till dottern Cecilias bröllop, med den rike åbosonen
Christen Persson i Dalby. Troligen innehade paret ännu flera silverskedar, som
fördelades mellan de tre barnen Cecilia, Hans och Christoffer.
Min
moster, Cecilia, ärvde efter sina föräldrar ett dussin kaffeskedar i silver,
även de komna från Måryd. Min bror Nils, hennes äldste gudson, fick dem i
present av henne, liksom den stora silverbägaren. Min mor och min äldsta moster
Bengta(Betsy) fick dela ett dussin matskedar i silver. Det skedde, när moster
Betsy och hennes man var hemma för att närvara vid min yngsta mosters, Cecilia,
bröllop 1910. De sex matskedarna, som min mor erhöll, har jag sedan fått.
Det
gamla brevet från 12/12 1835 hittade min morfar i den chiffonjé, som han ärvde
efter sin mors död 1876. (Denna möbel återfinns också hos min bror Nils
Liljeroth, Veberöd).
Brevet,
tillsammans med en del gamla handlingar: köpebrev, undantagshandlingar och ett
testamente av Beatha till yngsta sonens förmån, återfinns hos mig.
Måryd.
Nar nu Beatha skulle gifta sig för andra
gången (Denna gången efter eget val) verkar det som om hon ville bryta upp och
börja om från början. Kanske många faktorer spelade in.
Styvdottern Kjersti och hennes egna barn Jöns och Dorothea skulle tilldelas sin
arvslott efter sin far. Kanske ville hon komma bort från denna gård, där
så många i hennes familj dukat under för den förskräckliga lungsoten.
(Anteckning införd av Astrid
Nyman i efterhand):
Detta är fel. Carl-Erik har upptäckt på arkivet i Lund att alla barnen Hans,
Cecilia o Christoffer är födda i Sjöstorp No 7, Nils Nilssons föräldrahem. Först
efter 1848, då min morfar Christoffer blivit född. Köptes Måryd.
Beatha
och Nils Nilsson började därför, att redan på nyåret 1836 höra sig efter en
gård, som var tillräckligt ståndsmässig efter deras ekonomiska villkor.
De
hittade en i Hellestads socken på vägen mellan byn och S Sandby. Den var ungefär
av samma storlek som gårdarna No 2 och No 7 i Sjöstorp. Jorden var också av
liknande beskaffenhet. Den lämpade sig väl för ungdjursuppfödning. ”Varje åbo
föder där vanligen 4 hästar, 4 oxar, 3-4 kor (så att mjölken räcker till
hushållets försörjning) många ungkreatur och 15-18 får. Mycket villebråd finns
också på gårdens ägor”. (Citat ur Johan Åkermans bok utgiven 1828). Alltnog, hon
och hennes nyblivne make inköpte gården Måryd No 1 i Hellestads socken.
Rusthållshemmanet No 1 Måryd var ursprungligen en egendom som omfattade 166
tunnland och hade tidigare, som de flesta stora gårdarna i Torna Hellestad, ägts
av en officer, kapten Joakim Meijer.
Vid
enskiftet delades gården i två lika stora delar (1819) Måryd I och II. Gården
låg (ligger) i en mycket vacker trakt av Hellestad och var naturligtvis byggd
som alla skånska gårdar: en fyrlängegård med port från landsvägen intill
gårdsplanen, mittför stuglängan.
Så var
den byggd, när jag var barn. Kanske var en del ombyggt. Men allt verkade gammalt
och ändå mycket idylliskt, tyckte jag, när jag med mina föräldrar kom dit på
besök. Då var det en kusin till min mor, som var husfru där.
På
20-talet eldhärjades gården och brann totalt ner. Mors kusin hade ett par år
innan dött i blodpropp efter en barnsäng. Hennes man hade ingen känsla för den
gamla familjegården, utan sålde den utan att nyuppföra den.
Nuvarande ägare, en professor Boisen, lät uppföra en anspråkslös bostad till sin
rättare. Trakten är lika vacker som förr, men gården har förlorat sin forna
karaktär.
Hit var
det alltså, som Nils Nilsson och Beatha Christoffersdotter flyttade som nygifta.
Snart utökades barnaskaran med dottern Cecilia f 1837, sonen Hans f 1841 och
yngsta sonen Christoffer (Astrid Nymans
morfar), min morfar f 1848. Då var alltså föräldraparet 40 år gamla.
Den
muntliga traditionen har en hel del att berätta om husmodern Beatha. Hon var den
viljestarka, initiativrika, kanske något egensinniga partnern i det äktenskapet.
Efter vad som framkom efter min morfars berättelser var maken foglig och
följsam, och lät sin äkta hälft styra och bestämma det mesta.
Det
framkom tydligt, att morfar var mycket fäst vid sin far, ”rusthållaren”, som han
brukade säga. Men hade mycket stor respekt och en viss beundran för sin mor.
”Hon var en Pravitz, och kom ihåg, att du tillhör klockarerumpan”, inpräntade
hon gång på gång i mig, som kanske var den bästa lyssnerskan bland barnbarnen.
Jag förstod, att det var något fint, något som förpliktade, att tillhöra den
släkten, även om det bara var ”rumpan”.
Det
sades om Beatha, att hon alltid bar husets nycklar till kistor och spiskammare i
sin ”lomma” = ficka i kjolen. Alltså kunde ingen komma dit, utan Beathas
kunskap.
Hennes
make var emellertid synnerligen förtjust i god mat och goda drycker och lät i
hemlighet tillverka en dubblettnyckel till spiskammaren. – När Beatha så var i
vävkammaren eller i ”haven” = trädgården, kunde han smyga sig in i den
välförsedda spiskammaren för att ”ta sig en bit”. Tydligen beundrade han ändå
sin maka. Ty folk hörde honom många gånger säga: ”Det vill säga – det vill säga
– min Beatha” med beundran i rösten. Kanske menade han: ”Aldrig kan man veta vad
hon kan hitta på”.
För att
bevara sitt vackra utseende sägs det, att hon dagligen tvättade ansikte och
händer med linnedukar indränkta i sprit. Det omtalades också, att hon alltid
begagnade handskar, när hon skulle skära upp kött eller korv i spiskammaren.
(Dessa
uppgifter kommer emellertid inte från hennes barn, men kanske från tjänstefolk
eller styvdottern Kjersti).
Att
Beatha blev alltmer sträng och myndig med åren, är däremot något som var allmänt
känt. Hon ordnade med fast hand och naturligtvis med makens medgivande
ekonomiskt fördelaktiga giftermål för sina barn.
Äldsta
dottern Dorothea (i första giftet) blev gift med åbon Nils Christoffersson (bror
till den Jöns Christoffersson, som en gång var ägare till Mari-Anns hörnskåp.)
och bosatt i en gård som låg vid vägen, som går från Lundavägen mot Sjöstorp.
Hon dog i lungsot 26 år gammal och efterlämnade 3 små barn.
Dottern
Cecilia, som hade en annan kär, giftes bort till den störste jordägaren i Dalby,
No 31, den rike Christen Persson. Gården omfattade omkring 100 tunnland av bästa
beskaffenhet. Den var som alla andra gårdar fyrlängad och låg mitt i Dalby, där
Dalby Centrum nu har sin plats. Den gamla gården brann ner en stormig höstnatt
(1907), när jag var en 6-7 år gammal, och ersattes senare med modernare
byggnader. Den gården gick i arv i 5 generationer. Tills den till slut
tvångssåldes till kommunen för några år sedan.
Cecilias
äktenskap blev mycket olyckligt. Christen Persson var en suput och dessutom
otrogen. Dock föddes det under det korta äktenskapet 3 små söner. Den äldsta
Jöns var, Nils ett par år yngre och Per endast 2 år, när deras mor gick bort
(Enligt P. G. Nilsson fel).
Min
mormor sade om henne. ”Det var den raraste, snällaste människa jag träffat, men
hon sörjde ihjäl sig”. Dock lutar min teori åt att det även här, var lungsoten
som ledde till en alltför tidig död. Cecilia var född i Måryd 1837, avled i
Dalby 1870 (1879), endast 33 år gammal.
Beathas
son Jöns (i första giftermålet) dog också i lungsot. Han blev inte mer än 22 år.
(f 18/1 1841 d 13/7 1889). Ogift. Äldste sonen Hans i andra äktenskapet, var
självskriven arvtagare till Måryd. Han blev gift md en rik bonddotter från
Björka i Färs. Han avled 1889 endast 48 år gammal, troligen av kräfta = cancer.
Så
återstod yngste sonen Christoffer. Han visade ringa intresse för lantbrukets
sysslor. Han var en drömmare och speleman. Fiolen var honom mycket kär och
följde honom genom hela livet t.o.m. på resorna till och från USA.
Beatha,
som kunde läsa tryckta bokstäver, men aldrig lärt sig skriva och inte heller
kunde läsa skriven stil, ville nu, att hennes yngste son skulle få den lärdomen.
Hon hade en släkting, en Prawitz, som var lärare i Lund. Hos honom fick
Christoffer bo under den tid han gick i skolan. Vad det var för sorts skola, har
jag dumt nog, aldrig tagit vetskap om, när jag hörde detta berättas. Inte heller
vet jag, om hans skolgång skedde före eller efter konfirmationen. Det troligaste
är nog, att skolgången avslutades innan han började ”läsa för prästen”.
När han
hunnit den åldern, hade han växt upp till en ovanligt lång och gänglig yngling.
Han var väl 1862 klädd i häradsdräkt, som de andra läsbarnen, kanske lite finare
skjorta och litet fler och större silverknappar på jackan. Kunde dessutom också
läsa och skriva (han hade en mycket vacker handstil) gjorde han sig naturligtvis
bemärkt bland de andra läsbarnen från Dalby och Hellestads socknar.
Bland
läsbarnen var en söt åbotös med långa flätor. Hon kom från No 7 i Dalby, vilken
gård låg alldeles intill Dalby hage. Hennes far hette Jöns Nilsson, men kallades
”Skogen” för att skilja honom från alla de andra med samma namn.
Hanna
Jönsdotter hade, som många av de andra läsbarnen en mycket lång väg att gå till
prästen i Hellestad, minst 2 kanske 3 gånger i veckan hela vintern, långt fram
på vårsidan, i ur och skur. Men på den tiden var det ingen som klagade mot
gällande förordningar. Det var bara att finna sig.
Åbosönerna hade den fördelen, att de brukade få rida till läsförhören. Min
morfar berättade så här: ”Redan första läsdagen, när jag såg Hanna, tänkte jag:
Det var den grannaste tös jag sett. Och sådana flätor hon hade, tjocka och så
långa, att hon kunde sitta på dem, om hon ville. Hon var också mycket duktig vid
förhören”.
Att den
långe ynglingen från Måryd, med sina herremanslater, också gjorde ett djupt
intryck på lilla Hanna (i vuxen ålder ungefär 150 cm lång) är omvittnat, fast
hon aldrig talade så mycket om detta på äldre dar.
När
konfirmationen var över, fortsatte dessa två i all hemlighet att träffas. Under
sommartiden hade Hannas far sina kor och ungdjur på fäladen i nordöstra delen av
socknen. Dit fick de tre döttrarna Mätta, Marna och Hanna turas om, att gå för
att mjölka korna, och sedan bära de fyllda kopparspannarna den långa vägen hem,
Fäladen till No 7 och även till No 4 (Hagalund) var belägen där Dalbybadet nu
ligger.
Det var
ungefär halva vägen mellan Måryd och Dalby, om man gick genvägen över
markerna. Körvägen över Hällestads by var tre gånger så lång. Naturligtvis
visste Christoffer vilka mjölkpass Hanna brukade ha, och på så sätt kunde de
unga tu träffas då och då, om än bara korta stunder, emedan Hanna inte fick
använda längre tid till mjölkturerna än de äldre systrarna. Hon hade en mycket
sträng och fordrande fader. Men det fanns antagligen nödlögner som ett visst
skydd, då som nu.
Det gick
en viss tid, kanske första sommaren, innan dessa hemliga möten upptäcktes.
Varken från Hannas eller Christoffers hem sågs detta med blida ögon. Beatha och
Nils Nilsson hade helt andra planer för sin yngste son än en dotter från
”Skogen”.
Hannas
far var en arbetsbonde, som arbetat sig fram tack vare egen kraft, starka armar
och en sparsamhet, som gränsade till snålhet. I det hemmet fanns ingenting av
fina vävnader, tenn eller silver, som kunde förgylla atmosfären vid enstaka
festliga tillfällen. Här räknades värdena i pengar, som snabbt förvandlades till
jordköp. (OBS! Ändå var Hanna också
släkt med Prawitzarna genom sin mor). Jöns Nilsson blev så småningom ägare också
till No 4 (Hagalund).
”Skogens” Hanna var inte fin och tillräckligt rik för sonen Christoffer. Jöns
Nilsson hade sin syn på saken. Han såg med stor misstänksamhet på sådana bönder,
som lät andra arbeta åt sig. Alla hans barn hade ärvt faderns arbetsamhet och
företagsamhet, några av dem, i synnerhet äldsta dottern Metta också hans
snålhet.
”Nej, en
sådan, som Christoffer, som inte ”gitte” taga ett rejält handtag, var ingenting
för hans ”lilla duktiga Hanna”, dundrade han med sin myndiga stämma. Från båda
föräldrahemmen förbjöds de unga att träffas.
Men
motstånd föder motstånd, och kärleken har sina egna vägar. Hanna och Christoffer
fortsatte ändå att träffas, och båda var fast beslutna att gifta sig med
varandra, om de än måste vänta till myndighetsåldern.
Nils
Nilsson i Måryd började bli allt skröpligare till hälsan. Han var snart en
skugga av sitt forna jag, medan däremot Beatha blev allt myndigare.
Det är
möjligt att Christoffer annars kunnat få ett visst stöd för sina
giftermålsplaner av fadern, som han alltid talade så varmt om, Nu var det Beatha
som bestämde i allt, och den där Hanna gillade hon aldrig, inte ens när hon
blivit hennes svärdotter. Ty så blev det.
Den 6/1
1869 blev Christoffer myndig och den 6/3 samma år hade också Hanna nått
myndighetsåldern. Nu fick föräldrarna finna sig i deras fasta beslut att gifta
sig.