Min morfars släkt. Del 2. 1869-1899.
Möllegården. No 30.
och Christen Perssons gård No 27
Skrivet av Astrid Nyman
(Liljeroth) 1901-1990.
Familjen:
Christoffer Nilsson
1848-01-06 –
Hanna Jönsdotter
1848-03-09 –
Jöns
1869-09-03
Bengta
1871-08-30
Maria
1875-04-22
Nils
1877-12-28
Per
1880-05-28 – 1890-04-13
Cecilia
1885-05-20
Kristoffer Bernhard
1888-04-19 – 1890-07-10
Hilma Beata
1892-05-30 – 1892-05-31
Just
våren 1869 var Möllegården i Dalby till salu. Hanna och Christoffer tyckte båda,
att den gården med kvarnen kunde vara ett passande hem till dem.
Kanhända, att Hanna, som var sparsamt uppfostrad, tyckte, att det var ett
”faseligt pris”, men Christoffer trodde nog, att han skulle kunna skaffa pengar
(15 000 kr).
Motvilligt, åtminstone från Christoffer hem, måste väl bådas föräldrar ”för
skams skull” ge de unga ett visst ekonomiskt stöd. Dessutom hade Christoffer
inflytelserika släktingar, som kunde ge dem en hjälpande hand. Därför kunde han
nyåret 1869 inköpa den ganska nyuppförda ”holländska” kvarnen med tillhörande
jordbruk.
I
köpehandlingarna kallas den vädertullmjölkvarn, men benämndes i dagligt tal
”värmöllan”, i motsats till ”vannmöllan” längre österut. Kvarnen var uppför 1854
och boningslängan 1852.
Jordbruket var ganska betydande, vilket man kan förstå av priset, 15 000
riksdaler riksmynt, samt undantag för säljaren under dennes livstid. Från
1855-1873 var värdet av en riksdaler riksmynt ungefär 100 öre.
Bröllopet stod den 19 mars -69 med ”spel och dans” troligen i Hannas hem. Jag
vet ej om någon från Måryd fanns bland bröllopsgästerna. Kanske broder hans och
hans hustru Hanna? Troligare är att systern Cecilia och mannen, Christen Persson
var med. De hade nu blivit närmaste granna, emedan deras gård låg snett emot
möllegården, på andra sidan vägen. Cecilia och min mormor blev också de bästa
vänner.
På den
tiden betalades inte malningen av säden med pengar, utan bönderna fick betala
tull för varje säck säd, som maldes, d v s de fick lämna en viss bestämd
kvantitet mjöl som betalning.
Därför
anställde min mormor ett par duktiga ”bagepigor”, som varje dag bakade bröd,
grova, fina, sursöta m.fl. sorters bröd. Själv var hon inte rädd för att hjälpa
till, när så behövdes. Bröden såldes sedan till kunder. Morfar anställde
”möllesven” och andra drängar. Så det blev genast ett stort hushåll.
En av de
första dagarna i sitt nya liv, planterade mormor ett ungt kastanjeträd, som
vårdträd mitt på gårdsplanen. Det står ännu kvar, men nu nästan i vägkanten,
sedan nu vägbanan ätit upp det mesta av gårdsplanen. En väldig trädkrona skuggar
halva vägen och det mesta av den lilla del av gårdsplanen, som finns kvar.
Högst
uppe på backen ser man ser man den vackra siluetten av möllan, nu endast ett
minnesmärke från svunnen tid och ut bruk sedan flera decennier.
Samma år
som de unga äntligen nått sina drömmars mål, dog rusthållaren i Måryd, Nils
Nilsson, f 3/6 1808 – d 27/11 1869, min morfars far.
Fast än
förhållandet mellan svärmor och svärdotter hela tiden var spänt är det väl
troligt, att de båda nygifta tillsammans bevistade begravningen i Hellestads
kyrka efter far – svärfar, och var med också vid ”gravölet” i Måryd. Vi ska till
”äres” brukade morfar säga, när det gällde begravningar. (Kyrkoherde
Falkstedt hade hört uttrycket äresed om begravningsmiddagen.)
Det är
dock inte alldeles säkert, att mormor följde med, eftersom hon i början av 1870
(1869) väntade första barnet.
Det
skulle vara mycket intressant att ta del av bouppteckningen efter Nils Nilsson,
Måryd. Att sonen Hans skulle övertaga Måryd var redan bestämt. Därmed följde
alltid extra förmåner, som de andra syskonen fick vara utan. Kanske hade han, på
grund av faderns skröplighet, rean tagit gården i besittning, och i
fortsättningen svarat för föräldrarnas (säkert rikligt tilltagna) ”undantag”.
Vare
därmed hur som helst, att yngste sonen Christoffer missgynnades vid arvsskiftet
efter fadern, förstår man av ett testamente, som Beatha lät skriva ett år före
sin död. Det är daterat den 27 april 1875, och förordnar att yngste sonen
Christopher ”Skall utöver det arv, som lagligen kommer honom till del, efter det
jag med döden avgår, bekomma kontant: 1000 kr (nya myntsystemet med kr och ören
infördes 1873) jämte en större bägare och fyra stycken matskedar av silver.
Hafvande jag så mycket mera skäl för detta förordnande, som min son Christoffer
vid sin bosättning bekommit mindre i lösöre än övriga barn”.
Testamentet är underskrivet:
Beata Christoffersdotter
med hand å pennan
Den
sista meningen betydde, att testamentförfattaren också skrivit Beathas namn, med
hennes hand på pennan.
Beatha
var född d 30/7 1808 och död 27/1 1876. Vid hösttinget i sept 1876 bevakades
testamentet av sonen Christoffer.
Man kan
spekulera över hur mycket 1000 kr i dagens penningvärde skulle betyda. Det är
just nu (1976) 100 år sedan dessa
pengar skulle betalas ut, innan det egentliga arvsskiftet skulle äga rum.
Man kan
förstå med vilka blandade känslor brodern Hans samt systrarna Dorotheas och
Cecilias arvingar mottog underrättelsen om detta testamente, som de intet vetat
om. Dorothea f 1832 – d 1858, Cecilia f 1837 – d 1879. Beatha överlevde två
styvbarn och tre egna barn, samt sina två män.
Livet på
möllegården går vidare.
Sonen
Jöns kom till världen 1870, Bengta 1873. År 1879 avled den
yngsta av morfars systrar, Cecilia (kallad Sissela i kyrkoböckerna),
en snäll, blid med i sitt äktenskap olycklig människa. Hon efterlämnade 3 små
söner i ålder 3 – 8 år. Eftersom hon var mycket avhållen av både mormor och
morfar, är det mycket troligt, att de i viss mån försökte se till hennes små
barn. De bodde ju nästan alldeles intill varandra.
Christen
Persson, deras far, hade säkerligen inte mycket tid över för sina barn. Efter
hustruns död fortsatte han som förut sitt vilda leverne med sprit och olika
kärestor.
Men
redan 1873 gick det olyckligt för honom. Efter ett supkalas, någonstans i
grannskapet, på färd hem med hästskjuts, välte vagnen i ett dike. Christen
Persson kastades ur och skadades till döds. Han var vid sin bortgång endast 44
år gammal.
Nu hade
de små sönerna blivit tre år äldre, 5 – 11 år, men var ändå alldeles för unga
för att kunna taga vara på sig själv. Släktingarna fick nu gripa in och hjälpa
till med vårdnaden. De omhändertogs av olika familjer. Min morfar blev deras
förmyndare. Om också äldste sonen Jöns uppfostrades hos honom eller i Måryd hos
sin andra morbror Hans, har jag inte fått riktiga uppgifter om.
Ganska
snart kom min mormor underfund med att hennes far haft rätt i sitt uttalande om
min morfar.
Under
den tid, fem år, som de bodde på möllegården, hade morfar goda tillfällen att
träffa andra lantbrukare, som kom för att mala säd. Nästan varje dag blev någon
inbjuden på en toddy eller ”en bit mat” och litet prat.
Mormor
var inte van från sitt hem med sådant slöseri med mat och dryck och tid. Men
fann sig snart till rätta, även om det ställdes stora fordringar på henne själv.
Morfar var en stor ”läckergom”. Han visste precis hur en rätt skulle smaka, och
mormor lärde sig snart laga sådan mat, som inte förekommit i hennes föräldrahem.
Men det
som alltmera bekymrade henne var, att morfar sällan grep in i arbetet, varken
när det gällde möllan eller jordbruket. Han litade på sina drängar. Och visst
var svenska folket på den tiden mycket ansvarskännande, och för det mesta
arbetade de till sin husbonde, som det gällde dem själva.
Men
tillsyn och uppmuntran behövdes, annars blev det gärna något slappt och liknöjt
i det dagliga slitet för brödfödan och den magra lönen.
Mormor
försökte, i den mån hon kunde frigöra sig från barnavård och det stora
hushållet, bageriarbetet, vävarbetet (ett par vävar var alltid i gång) m.fl.
saker, att följa arbetets gång och allt mera försöka sätta sig in i hur allt på
bästa sätt skulle skötas.
Så kom
då bekymret med Christen Perssons stora gård (Gården låg på nuvarande
Hemköps norra parkering. Dalby 27). Vem skulle taga ansvaret för den
under den till barnen (arvtagarna) var minderåriga?
Morfar
erbjöd sig då att arrendera gården under en tioårsperiod (kanske endast 5 år).
Utgången av denna skulle då sammanfall med äldste sonens Jöns myndighetsålder.
Det
arrende han erbjöd sig att betala, godkändes av barnens övriga släktingar. Men
att samtidigt sköta kvarnen och möllegårdens jordbruk tillsammans med denna
stora jordegendom (ungefär 100 tunnland) ansåg han vara alltför betungande.
1874
arrenderade han ut möllegården till Robert Osberg från S Sandby. Och så kunde
avflyttningen från första hemmet till den större gården No 31
(ska vara 27) på andra sidan vägen
ske. Egentligen vet jag mycket lite om dessa tio år.
Morfars
mor dog 1876 och han fick ärva både ”lösöre” och pengar därifrån.
1880 dog
en annan rik barnlös släkting till morfar. Han hette Åke Larsson och var gift
med morfars enda faster (Kjersti). (Åke
Larsson Sjöstorp No 7. Hans hustru Kjersti var morfars faster. Detta par dog
båda två 1880 och efterlämnade en efter den tidens mått en jätteförmögenhet,
111000 kr).
Min
mormor berättade att detta par, som dog strax efter varandra, efterlämnade en
förmögenhet på en hel tunna guld utom en hel del lösöre. Detta skulle delas
mellan morfar, hans bror Hans och de tre föräldralösa barnen. En tunna guld
(Pengar inlöstes med guld på den tiden) var på den tiden en fabulös förmögenhet.
Värdet på en tunna guld var omkring 17 000 kr. dessa pengar tillika med allt
lösöre delades alltså i tre delar. (OBS!
Åke Larssons släktingar ärvde ju hälften av den stora förmögenheten. Andra
hälften delades mellan morfar, hans bror Hans och hans tre systersöner).
Vid
denna tid sålde min morfar från möllegårdens jordbruksfastighet flera stora
hustomter vid Hällestadsvägen.
Med
avkastningen från Christen Perssons stora gård No 31
(No 27), med intäkter från
tomtförsäljningen och med ärvda förmögenheter från föräldrar och släktingar bör
morfar vid denna tid vara en mycket välbärgad man.
Han var
också en ståtlig man, lång och axelbred. (Han fyllde nästan en dörröppning när
han kom in i ett rum). Ytterst noga med sin klädsel var han in i ålderns dar.
Häradsdräkterna var nu omoderna, om man ville följa med i tidens växlingar.
Min
morfar hade både släkt och vänner i Lund. Han blev invald som Ordensbroder i
Frimurarelogen av den kände redaktören och Strindbergsvännen Valdemar Bülow.
Eftersom
morfar hade fint musiköra, en vacker baryton, som på senare år nästan övergick i
bas, samt kunde hantera fiolen, när så önskades, var han säkert en bra tillgång
i Ordenssångkören.
I sin
klädsel och sitt uppträdande tog han intryck av vännerna i Lund, men glömde
därför visst inte vännerna i Dalby.
Det hade
blivit en sedvänja, att de rika bönderna ofta sammanträffade (på vintern flera
gånger i veckan) de som så ville och kunde.
Samlingsplatsen var gästgivaregården. Innehavaren hette just då Krakar, men
efterträddes senare av Sundberg. Här dracks toddyar och röktes långpipor och
dryftades tidens problem och vardagens bekymmer, vilka emellertid blev allt
avlägsnare ju mera sprit och tobaksångorna steg.
Och
mormor då? -
Hon blev kvar i det jordnära. Hon hade de verkliga bekymren för sådd och
skörd och barn och tjänstefolk.
Barnaskaran ökade. 1875 föddes Maria, Nils 1877 och Per 1880, troligen Hilma
mellan 1880-1885. Obs, Hilma dog strax efter födseln. Naturligtvis deltog också
mormor i de stora kalaserna, som ofta hölls hos släkt och vänner med anledning
av födelsedagar, bröllop, dop ”kristnagille” och begravningar. Några jämna
årtionden firades inte med pomp och ståt på den tiden.
Alldeles
säker hade mormor och morfar också själva stora kalas några gånger om året,
t.ex. jultiden, då i samband med morfars födelsedag, som inföll den 6 januari
(trettondedagen). De kalaser som hölls då, var jag och mina syskon och
föräldrarna i många år med om att fira. Det var alltid något särskilt festligt
vid det tillfället, som man gladde sig åt flera dagar innan.
Med
gäster omkring sig, läcker mat och dryck på bordet – då var morfar i hög form.
Med öppen famn tog han alltid emot sina gäster. Även mormor myste av glädje över
att se släkt och vänner samlas.
Vid
sådana tillfällen brukade man kunna få extra hjälp med matlagningen. Pigorna,
som hörde huset till fick hjälpa till litet varstans. Både mormor och min mor
hade bra förhållande till tjänstefolk. Ofta stannade de på sin plats flera år i
följd eller till de gifte sig.
Vid
festliga tillfällen kom alltid det fina silvret fram: en stor och en mindre
silverbägare, matskedar och kaffeskedar (ärvda saker i silver) den vackra
kaffeservisen som morfar köpt 1884 minns jag också från dessa födelsedagar.
Till jul
brukade morfar köra ända till Malmö för att inköpa ädla drycker hos sprit- och
vinfirman Faxe o Söner. Hela lådor bars in, innehållande rom, fin konjak och
sött vin.
Ofta
hade det också inköpts några delikatesser i matväg. Utländska konserver hade
börjat införas till Sverige: franska sardiner, sardeller, ansjovis och inlagda
frukter. Färska apelsiner salufördes också till jul, men eftersom de plockats
omogna för att tåla de långa båtresorna, var de alltid så sura, att man fick
rulla varje klyfta i socker för att kunna äta dem. Ändå ansågs det både fint och
gott och litet ovanligt.
År 1881
eller 8s sålde morfar möllegården till arrendatorn Robert Osberg för samma
summa, som han själv betalt 1869, nämligen 15 000 kr. Men jordegendomen var då
starkt förminskad genom de sålda hustomterna. Därav det förmånliga priset.
Tiden
gick. De tre arvtagarna till Christen Persson började bli vuxna. Jöns, den
äldste, f 1862 var den, som enligt tidens sed skulle övertaga fädernegården. Han
blev alltså myndig 1883, men eftersom morfar hade fler års arrendekontrakt på
gården No 31 (37), fick Jöns vänta
med övertagandet av fädernegården till han blev 22 år.
Släktingarna hade inga större förhoppningar om att Jöns skulle kunna klara av
den stora gårdens skötsel. Han visade nämligen ganska tidigt samma karaktärsdrag
som sin fader. Deras farhågor besannades också. Efter endast några år var
vanskötseln ett faktum, och han fick överlämna gården till yngste brodern Per,
som visade sig vara en driftig jordbrukare och en smart affärsman. Tillsammans
med sin kloka och ändå glada och gästvänliga hustru, Hanna Jönsdotter från
Virke, gjorde de sin gård till ett högt aktat hem, som blev medelpunkten för
traktens umgängesliv. Att bli bjuden till Per Christenssons räknades som en stor
förmån.
Jöns
reste sedan till Amerika, men kom tillbaka efter något år och fick sedan leva på
sparlåga resten av sitt liv. Mellanbrodern Nils hade gift sig tidigt och flyttat
till en inköpt gård i närheten av Hurva. Men även han återvände så småningom med
sin familj till Dalby.
När nu
alltså flyttningsåret närmade sig för morfars familj, måste de se sig om efter
ett nytt hem.
Mormors
far ägde nu två jordbruksfastigheter No 7 (Skogen) (Nuvarande Dalby hage
961) och No 4 (Nuvarande Sjöstorpsvägen 7), sedermera
kallat Hagalund, som han med träget arbete och stor sparsamhet förvärvat. Säkert
var det från början tänkt, att någon av de fyra sönerna skulle efterträda honom
som ägare.
Men nu
hade den stora amerikafebern alltmera börjat sprida sig även till allmogen i
Skåne, och han fick till sin sorg se, den ene efter den andra av de tre sönerna
emigrera till det lovsjungna, men okända landet i väster. Det gick bra för dem
alla. De hade fått den fostran till arbete och sparsamhet, som behövdes för att
nå en bra position i ”Nordamerikas förenta stater”, som deras nya fosterland
kallades. Tre döttrar och en son, Jöns, vilken liksom de övriga sönerna tagit
”Skoog” som efternamn, fanns kvar i hemmet. Äldsta dottern Metta och hennes man,
Pål Nilsson, Knästorp, hade genom köp och ett riktigt tilltaget undantag till
Mettas föräldrar erhållit gården No 7 vid skogen, som var stamhemmanet.
År 1879
sålde Jöns Nilsson också hemmanet No 4 till enda kvarvarande sonen Jöns, som
också tagit sig namnet Skoog, och hans hustru Metta Jönsdotter för en summa av
10 000 kr, jämte undantag. Han hade också på denna gård sin bostad med stort
rum, kammare och kök i södra gårdslängan.
Jöns
Skoog skötte dock sin nyförvärvade gård och sina förpliktelser mot föräldrarna
dåligt.
Just vid
samma tidpunkt, som morfar och mormor måste flytta från Christen Perssons gård,
tvingades Jöns på grund av ekonomiska bekymmer att sälja det nyss förvärvade
hemmanet No 4.
(OBS! Jöns Skoogs hustru, Metta
Jönsdotter, från No 9 [Den vita gården mitt för ingången till Dalby Hage] ansågs
vara ett rikt gifte. Men när hennes far dog, i början av 80-talet, fanns det
inga tillgångar. Den gamle mannen hade i flera år varit sjuklig och eftersom han
hade sin bostad [undantag] på No 9, var det hans dotter Sissa och hennes man Per
Larsson, som sett till honom. De hade naturligtvis också nycklar till kistor och
sekretärer. När arvsskiftet skulle äga rum fanns varken pengar, sparbanksböcker
eller reverser. Metta och en syster Kersti, blev helt enkelt berövade sitt arv.)
Helt
naturligt anmälde sig då morfar som köpare. Året var 1884 och priset, som han
fick betala var 15 000 kr jämte undantagsförpliktelserna mot svärföräldrarna.
Nya hemmet No 4
Gården
No 4, sedermera långt fram på 1900-talet kallad Hagalund, hade ett vackert fritt
läge på backkrönet av Sjöstorpsvägen med den underbaraste utsikt mot väster, som
tänkas kan.
Ögat
kunde med blicken svepa från skogen (nu nationalpark) i norr, se först
Lundasiluetten med vattentornet och ”Lunna pågar” = (domkyrkotornen) som mest
framträdande byggnader. Sedan vidare mot söder se siluetten av Malmö avtecknas
något svagare. Vid riktigt klara sommarkvällar kunde man också se en smal blå
strimma av Öresund. Mycket nära fanns också den böljande Lundaslätten med vita
gårdar och alla sina kyrkspiror.
Gården
No 4 var en fyrlängad gård som alla andra, med låga halmtäckta hus. Västra och
södra längan verkade vara mest stabila. Medan östra längan och bostadshuset, i
norr, hade sett sina bästa dagar. I den bostaden ville inte min morfar flytta
in.
Tidigt
våren 1884 var ritningarna till den nya boningslängan färdiga, granskade och
godkända, och byggnadsverksamheten kunde börja. Den 8 augusti samma år invigdes
det nyuppförda huset med en stor fest.
Morfar
ville visa släkt och vänner hur en modernt inriktad lantbrukare kunde ordna det
ståtligt och vackert för sig och de sina.
Huset
var inte sammanbyggt med de andra tre längorna, utan låg fritt en bit ifrån. Det
var ett mycket vackert hus att se på, och pryder fortfarande sin plats, där det
ligger, nu alldeles i närheten av ny bebyggelse.
Det
uppfördes av rött tegel, med vitrappade knutar kring dörrar och fönster.
Ingången var mitt på huset, vars tak var av tjärad papp.
Ett
stort kök, som också användes till folkstuga = ”folka-stua”, d.v.s. där intog
tjänstefolk, och i vardagslag, också husbondfolket, sina måltider vid ett stort
stenbord. Sittplatserna var på två sidor väggfasta bänkar, annars gammaldags
trästolar.
Sedan
fanns det sju stora rum, en mycket stor sal, som endast användes vid stora
fester. Den hade till en början inte någon värmekälla, men ganska snart
inmonterades i en hörnet en hög järnkamin, som nästan gick från golv till tak
och lämnade från sig en ljuvlig värme.
Utgången
till trädgården, som låg i norr, gick från det vackra trädgårdsrummet med sin
mystiska dager, beroende av de mångfärgade fönsterrutorna, ut till en rymligt
öppen veranda, där trädgårdsmöbler var placerade. En under sommaren omtyckt
plats för långpiperökande och toddydrickande herrar.
Hur
möblerades då alla dessa rum? Jo, morfar älskade vackra saker. På auktioner
inköptes en del. Några möbler var ärvda och några var nyinköpta.
På en
auktion på Björnstorps slott hade morfar inköpt den möbel i nyrokoko, som moster
Ceci ärvde, och som vi inköpte, när moster flyttade från Charlottenlund.
Ett
vackert bemålat och snidat hörnskåp köpte mormor efter en Jöns Christoffersson
(ej släkt). Min mor ärvde detta och jag det efter henne. Mari Ann är nu ägare
till detta ovanligt vackra allmogeskåp, som redan när jag var barn räknades om
en klenod.
Fru
Vendt, Dalby kungsgård, erbjöd min mormor 100 kr för skåpet, en stor summa före
1914. Men det var inte till salu. Mormor bestämde, att det skulle ärvas av
kvinnliga medlemmar av släkten.
Från
morföräldrarnas hem minns jag också en mörkpolerad pulpet och ovanpå den en oval
rakspegel, utsirad och ovanligt vacker. Morfar använde den varje dag, när han
rakade sig. Dessa saker var arv från Måryd.
Sedan
fanns det också en sekretär i ljust träslag med mängder av små lådor försedda
med elfenbensknappar. En ovanligt lång Karl-Johans soffa placerad i salen
tillsammans med en buffé, ett mycket stort ekbord, som med hjälp av insatta
skivor kunde göras ännu längre. I detta rum minns jag också rätt många stolar
klädda med rotting i rygg och sits, något fönsterbord, kanske modell spelbord.
I
vardagsrummet stod morfars stora bokskåp, försett med glasdörrar och därinnanför
rader av vackert inbundna böcker. Där fanns del litteratur, som var aktuell då,
såsom verk av Runeberg, Tegnér, Topelius, men också böcker som var översatta
från främmande språk: En kristens resa, Svarta diamanter, Greve Zinzendorf etc.
En stor
familjebibel från 1783 med Dorés teckningar, samt fem st. inbundna årgångar av
Familjejournalen, jämte Fältskärens berättelser med teckningar av Carl Larsson,
var nog de böcker, som vi barnbarn var mest intresserade av. Somliga av dessa
blev formligen sönderlästa.
I detta
rum intog en rymlig s.k. emmastol ”den blöda =(mjuka) stolen”, som mormor
brukade säga, hedersplatsen.
På
väggarna fanns oljetryck av kungafamiljen, Christina Nilsson, Jenny Lind,
Runeberg m.fl. En ovanligt vacker empirespegel med delat glas, där det blå
överstycket pryddes av vita reliefer, hängde på ena väggen.
Det var,
kan man förstå, med en viss stolthet som mormor och morfar den 8 augusti 1884
slog upp dörrarna och visade sitt, för en lantbrukare säkert rätt ovanliga hem
för sina inbjudna gäster. Dagen till ära hade morfar också inköpt en vacker
kaffeservis av försilvrat ten (engelskt pläter) och tunna fina
porslinskaffekoppar.
Mormor
hade också fått en present, en vacker ny brosch i förgyllt silver till svarta
finklänningen. Den broschen fick Mari-Ann av mig till sin 40-års dag.
Livet går vidare.
I nya
hemmet föddes ytterligare tre barn. Hilma (1892), som dog efter
några dagar, Cecilia född 1885 och Bernhard troligen 1887 (1888).
(Obs! Ovisst om Hilma föddes här eller
tidigare).
Redan
vid något av de äldsta barnens födelse hade min mormor vid en ovanligt svår
barnsbörd fått åderbråck i båda benen. På innersidan vid ankeln hade hon stora
öppna sår, som dagligen måste baddas med Lazarol och smörjas med Lazarin, samt
lindas. Naturligtvis hindrades hennes rörlighet något av detta, men tack var de
långa kjolarna syntes det inte.
Detta
handikapp hade hon i över 30 år, sedan när hon var i 60-års åldern eller något
mera, läktes såren av sig själv. Jag var nog i skolåldern, när detta under
skedde. Många, många var de gånger, när jag hjälpte henne, inte med
omläggningen, men med att räcka henne Lazarolen, Lazarinet och lindorna, när hon
satt med benen på en stol för att sköta om sina sår. – Trots att hon måste haft
ont av dessa sår, klagade hon aldrig.
Allt det
svåra, som hon under sin livstid fick genomlida, tog hon som en prövning, sänd
av Gud för att luttra henne. Hon hade ett förvånansvärt ljust och glatt
sinnelag. De svåra stunderna behöll hon för sig själv.
Tre av
mormors bröder fick hon se emigrera till USA. Nils, Per och Jeppa. När den
yngste brodern Jeppa började tala om att resa över Atlanten till det stora
landet i väster, greps också hennes äldsta son Jöns av amerikafebern och ville
ovillkorligen följa med sin fem år äldre morbror ditut. Äldsta barnet har ofta
en särskild plats i föräldrahjärtan.
Säker
kändes det oerhörts svårt att vinka farväl till den knappt 16-årige Jöns, =(John
i Amerika) när han skulle anträda resan till det främmande landet i väster.
(1885 eller 86). Hur skulle det gå för honom? var nog vad ett oroligt
modershjärta ständigt frågade sig de första veckorna, innan det första brevet
hunnit hem till Dalby.
Några år
senare var det äldsta dottern, Bengta, (Betsy) som greps av samma sjuka. Det
lilla Dalby var ingenting att satsa på, mot det stora framtidslandet i väster.
Något av de sista åren av 80-talet utrustades hon för den långa resan till det
land, dit så många svenskar sökt sig. Bengta var karsk och viljekraftig. Henne
var mormor inte så bekymrad för. Förresten hade hon ju redan en bror och tre
morbröder där borta, vilka kunde hjälpa henne tillrätta den första, svåraste
tiden i det främmande landet.
År 1890
utbröt en svår difteriepidemi i Dalby. I nästan varje hem var det ett eller
flera barn som dog i den fruktade sjukdomen. Hos morföräldrarna var det två, som
fick sätta livet till.
Den
10-årige Per angreps först av sjukdomen, som man då inte hade något medel att
bekämpa. Några kunde dock klara sig igenom sjukdomsförloppet och tillfriskna.
Per dog och ”stod lik” i trädgårdsrummet, dit naturligtvis inga av barnen fick
gå in.
Lille
Bernhard 2 ½ år gammal och bäste vän med denne snälle Per (som enligt mormor,
var för god för denna världen) saknade sin bror och frågade ständigt efter
honom, under den tid Per var sjuk. En av de första dagarna efter dödsfallet hade
mormor varit inne vid Pers bår, men glömt att låsa dörren till trädgårdsrummet,
när hon gick därifrån. Bernhard var i den åldern, när man gärna vill öppna
dörrar, av nyfikenhet eller för att visa, att man kan konsten. Han såg, att
mormor kom ut från detta rum, och så fort hon gått vidare ut i köket, var han
genast framme och öppnade dörren till det förbjudna rummet.
Och där
– fanns ju Per. Han blev mycket glad, men såg ju att brodern sov. Han ville
väcka honom, men hur högt han än ropade på honom, såg det inte ut som han skulle
vakna. Då hittade han på, att leka den leken, som de brukade leka med varandra.
Han gömde sig bakom Pers kista och ropade ”Titt-ut”! Men ingen Per kom och sökte
upp honom. Han bara sov och sov. Bernhard försökte flera gånger med sitt:
”Titt-Ut! – Titt-Ut, Per!”
Han stod
och grät, när mormor hittade honom. ”Per vill inte leka med Bernhard”, snyftade
han.
Veckan
efter sov Bernhard samma djupa sömn, som han sett Per göra. Hans kista stod på
samma plats. Inge lekte mera Titt-ut-leken i det hemmet.
Alla de
andra barnen undgick sjukdomen. Det näst yngsta av syskonen, Cecilia, 5 år
gammal, vistades under hela sjukdomstiden hos sin mormor ”på undantaget” tvärs
över gården. Maria 15 år och Nils 13 år hade turen att undgå difterivågen.
I mitten
av 90-talet lämnade enda hemmavarande sonen, Nils, föräldrahemmet för, att
underligt nog, försöka nå sin lycka på havet. Han blev alltså sjöman. Hur långt
han nådde i den karriären, vet jag ej. Jag minns endast som barn en tavla av ett
fartyg och två jättelika havssnäckor, som små späda barnahänder, inte själv
kunde hålla. När mor höll någon av dem till mitt öra, hörde jag havets brus,
stort och mäktigt som orgelmusik och främmande.
Dessa
saker hade Nils lämnat vid besök i hemmet efter en svår sjöolycka. Fartyget hade
förlist. Nils och ett par andra besättningsmän hade fått tag i en flotte och
blev räddade. De andra hade troligen följt med i djupet.
Jag stod
ofta framför fartygstavlan i undran och bävan. ”Tänk, att så stora fartyg kunde
sjunka! Och alla dessa människor också! Men Nils blev räddad, han!
Morfars resor, och andra
händelser.
Morfar
var och blev aldrig vardagsmänniskan, som med sitt arbete följde årets växlingar
såsom andra lantbrukare. Han kunde inte föredraga det dagliga slitet, som många
andra fick göra.
Stor och
stark, som han var, kunde han någon gång hugga i och hjälpa till litet här och
där, när så behövdes, och när han var hemma. Men han tröttnade fort och överlät
gärna åt andra, att fullfölja det som han själv påbörjat.
Den, som
höll i trådarna i sin lilla, ovanligt mjuka, men starka hand, var mormor. Hon
såg till, att sådden och skörden skedde planenligt, när tiden var inne. Att
djuren sköttes om, korna mjölkades, hästarna ryktades, kalvar, föl och
griskultingar kom till världen, mjölken ystades, grädden kärnades, storslakt och
storbak, ölbryggning och korvstoppning, allt skedde om morfar var hemma eller
borta.
”När en
”stavig” (mycket lat) och en arbetsvillig häst länkas samman så går det ändå,
om än inte med den rätta glädjen”, hörde jag ofta mormor säga. Ty mormor hade
inte mycket stöd av sin man under deras bästa, verksamma år.
I
stället för att se till sitt jordbruk, sitt hem och sin familj gav sig morfar ut
på långa, dyrbara resor.
Två
gånger for han över Atlanten till USA. Om han gripits av den grasserande
Amerikafebern. Om han gripits av den grasserade Amerikafebern eller om det var
av nyfikenhet, att få se det land, som alla talade om, som han for över första
gången, vet jag ej. Inte heller vet jag, om han företog dessa båda resor, sedan
han flyttat till No 4. Jag skulle dock tro att så var fallet. Trots det ståtliga
hemmet, ville inte den rätta trivseln infinna sig. Han hade här den jordbundne,
myndige, förut hårt arbetande svärfadern in på knutarna. Säkert skrädde denne
inte orden, när han fördömde svärsonens sätt att leva.
Han
kände säkert också av mormors ogillande, över hans sätt att handskas med pengar,
och att han överlät allt ansvar för hem, hus, barn och lantbruk på henne.
Trycket
blev antagligen för stort. Eftersom han hade pengar, tyckte han, att han kunde
göra som han ville med dem. Alltnog; han reste för att fly undan verkligheten,
för att resa och få se något nytt och glömma vardagens bekymmer.
Sista
amerikaresan företogs troligen 1886 1887. Mormor påstod, att han den gången hade
tänkt stanna i det nya landet. Men även den gången kom han tillbaka. Han hade
insjuknat i klimatfeber, och blivit rädd att resa hem, påstod han. Mormor trodde
något annat: Sådana lathundar, som du, har de inte bruk för i Amerika.
Moster
Cecilia var mellan 2 – 3 år, när han den gången kom tillbaka. Hon satt uppkrupen
på en stol, berättade hon, när hon fick se en fint klädd främmande man komma
över gårdsplanen. Han var klädd i kubb =(liten, styv svart hatt) stilig överrock
och käpp.
”Mor,
mor – här kommer främmad karl” ropade hon! – Hon var för liten för att känna
igen sin far, som då varit borta åtskilliga månader.
Andra
resor, som han företog, var de vanliga till Köpenhamn, då han för det mesta hade
sällskap med någon god, likasinnad vän.
En resa
som min mormor med grämelse talade om var Stockholmsresan. Då bjöd han klockare
paret Vahlström på både resa och en hel veckas uppehälle i Stockholm. ”Och så
gick jag här hemma i väntan på ett nytt barn” sade hon.
Somrarna
1888-1889 fick lilla Dalby fint besök. Yngste sonen till Oskar II och drottning
Sophia, målarprinsen Eugen, som tre vintrar i rad studerade målning i Paris,
sökte sig två somrar i rad ”till den lilla byn, Dalby i Skåne” för att måla.
Det är
svårt att förstå, varför just Dalby blev hans sommarställe. En liten oansenlig
by, som inte skiljde sig från andra bondbyar, utom i ett avseende. Dalby hade
Nordens äldsta stenkyrka och delar av ett kloster, som blivit så restaurerat,
att det användes till kronoarrendatorns bostad.
Det
forna klostrets domäner hade uppdelats i två delar, av vilken den större delen
kallades kungsgård, den mindre krono arrende. Arrendatorn till kungsgården hette
vid denna tid Läcke, och kallades av folket i Dalby för patron Läcke. Han bodde
i den forna klosterlängan och var en högt aktad man, som hade stor
bestämmanderätt i kommunala frågor. (Obs.
Han hade patronatsrätt 40 röster mot andras 1).
Det är
möjligt att prins Eugen redan någon gång förut besökt Dalby och blivit betagen i
den underbara utsikten från Dalby backe, ut över den böljande Lundaslätten med
de många kyrkorna och bondgårdarna, som lyste som vita stänk i den yppigt
växande grödan.
Från
hovet utskickades ett par kunskapare, för att undersöka om det i denna lilla by
kunde finnas en någorlunda representativ bostad och ateljé för prinsen och hans
uppvaktning. (Obs! Gården var bara 4 år
gammal). Man fann en idealisk ateljé i morfars stora sal med fönster åt norr
och öster. Boningslängan var då endast fem år gammal.
Granngården (låg på nuvarande Sjöstorpsvägen 5), som ägdes av
kyrkvärden Nils Andersson och hans fru Kristina f.d. lärarinna, hade också ett
relativt nybyggt vitkalkat boningshus, vars ena hälft frikostigt uthyrdes, som
bostad år prins Eugen, hans adjutant och kammartjänare.
Medan, om jag minns rätt, prinsens lärare i målning, Hugo Salmson, bodde hos
patron Läcke på kungsgården.
Under
dessa två somrar, när kungligt besök kastade sin glans över lilla Dalby, hann
prins Eugen med att måla flera tavlor med motiv från byn bl.a. ”Gårdar i Dalby”
och ”efter branden” där Dalbybor figurerade som modeller.
(Obs! Det var när morfar lät riva östra
längan, som prinsen fann ett bra motiv till ”Efter branden”).
Morbror
Nils, 11 år gammal, är ett av barnen, står eller sitter i ruinen av det utbrända
hemmet (östra längan hade rivits) i
tavlan ”Efter Branden”. Moster Ceci, 3 år gammal, står som modell i tavlan
”Flickan vid grinden”.
Eftersom
hon var så liten och mycket livlig, hade hon mycket svårt att stå stilla. En
dag, när hon var särskilt besvärlig, sa prinsen till henne: Om nu Cecilia kan
stå riktigt stilla ett par minuter till, skall Cecilia få något gott av mig!”.
Cecilia försökte verkligen stå stilla ett litet tag, så att prinsen kunde återge
den lilla detaljen av hennes person, som han höll på med. Som belöning fick hon
av prinsen en chokladbit. ”Vad säger Cecilia nu?” sa prinsen. Han hade väl
väntat sig ett tack. I stället sa den lilla treåringen: ”Ä ja fri nu!”.
Det blev
antagligen allt besvärligare att få Cecilia att stå stilla, varför prinsen till
slut fotograferade av henne i den ställningen han ville att hon skulle intaga,
när hon stod vid grinden.
Det
fotografiet överlämnade sedan prinsen till mormor, som ett minne, när han fått
tavlan färdigmålad. Moster Ceci var mycket stolt över fotot, som följde henne
livet ut. Fotografiet har nu Cecilia Siwersson.
Naturligtvis var prinsen mycket uppmärksammad av folket i Dalby. Allt vad han
gjorde noterades. En midsommarafton, när ungdomarna i Dalby som vanligt rest en
majstång i Dalby Hage och som bäst höll på med dansen, kom prinsen med
uppvaktning också till platsen. Helt plötsligt bjöd han upp en av bondflickorna
till dans. En söt flicka, påstods det. Men antingen kunde hon inte dansa, eller
blev hon alldeles förvirrad av den stora äran, att få dansa med en prins, att
hon inte bara dansade i otakt utan ideligen trampade prinsen på tårna. Annars
blandade sig prinsen inte mycket med folket i bygden utan gick helt upp i sin
målning.
En av
somrarna stannade prins Eugen kvar så länge, att han firade sin födelsedag, den
1/8, i Dalby. Då hade klockare Vahlström övat in en barnkör, som i tidiga
morgonstunden sjöng ett par sånger till hans ära. Min mor, då 13 år gammal, fick
överlämna en korg med vackra blommor, och det kungliga fyrfaldiga hurra-ropet
ekade över gårdsplanen. Eftermiddagen och kvällen tillbringade prinsen och hans
vänner på annan ort.
Runt om
i nejden låg slott och herrgårdar: Torup, Skabersjö, Björnstorp, Häckeberga,
Övedskloster m.fl.
I sina
brev till sin mor, drottning Sophia, klagar prinsen ofta över ”dessa middagar
och supéer som man ordnar för min skull, stjäler så mycket tid från mitt arbete.
Men det är ju idel välvilja, och jag har inte hjärta att tacka nej.”
Kanske
var det för dessa många inbjudningars skull, som prins Eugen sedermera förlade
sina målarstudier till Österlen under flera somrar framöver.
Under
1890-talets första år kom det goda underrättelser från Amerika. Det hade gått
bra för barnen Jöns (John) och Bengta (Bessie) i det nya landet. Båda hade
funnit sig väl till rätta och fått arbeten som de trivdes med. De gifte sig
tidigt båda två. Eftersom de hamnat i svenskbygderna, var det inte svårt för
dem, att hitta sina partner bland svenskar.
John
Christ, som Jöns nu kallade sig, gifte sig med svenskan Hilma. Han kom aldrig
tillbaka på besök och var inte heller någon flitig brevskrivare.
Bengta
(Betsy) gifte sig med svensken John Vanström, som var en flitig och duktig
sadelmakare. Det äktenskapet avbröts emellertid efter knappast två år genom en
olyckshändelse. Riktigt hur det gick till, har jag inte vetskap om. Men jag
hörde som barn talas om ett sår på en hand eller fot (vilket det nu var) som
spred sig till allmän blodförgiftning med döden som påföljd.
Endast
20-årig var Bessie änka, dessutom var hon gravid och hade svårt att försörja
sig. Vad var naturligare än att föräldrarna bad henne komma tillbaka hem.
Redan
1892 den 3/2 hade min mormor drabbats av ännu en stor sorg, då hennes mor, den
blida, snälla Hanna Jönsdotter avled i lunginflammation i en ålder av 73 år. Hon
var mycket avhållen av barn och barnbarn, och hade säkert varit en stor tröst
för mormor, som hemsökts av så svåra prövningar. Eftersom hon och hennes man
Jöns Nilsson (Skogen) bodde tvärs över gården i undantagslängan, hade mormor
dagligen kunnat träffa och prata med henne. Till skillnad från mormors mormor,
Mätta Säger (Mätta S bodde på No 7 och
hade undantag därifrån, f 1795 – d 1880), som barnbarnen kallade gamla
mormor eller stänga mormor, kallade de sin egen mormor för ”köna” mormor, ett
danskt uttryck, som antagligen betydde ”snälla”.
Knappt
nog hade saknaden efter modern förbleknat, förrän underrättelsen om dottern
Bengtas olyckliga belägenhet nådde hemmet. Naturligtvis var Bengta (mormor
uttalade aldrig det ”utländska” namnet) välkommen hem, vad skulle folket i Dalby
tro, när hon kom utan man och i ”välsignat” tillstånd.
Men
moster Betsy var en förutseende kvinna och visste hur skvallret kunde florera i
lilla Dalby, därför hade hon med sig hem vigselattesten, att visa upp för alla
misstrogna människor.
Hon
anlände hem till Dalby på hösten 1893 och den 12 januari 1894 föddes ett
flickebarn under så svåra omständigheter, att byns duktiga barnmorska inte själv
kunde klara förlossningen, utan morfar måste, med häst och vagn, mitt i
smällkalla vintern, hämta läkare från Lund. Det var en professor Fricsen, som
följde med ut till Dalby och räddade mor och barn till livet.
När
moster Betsy någorlunda hämtat sig från den svåra förlossningen, började hon
redan tala om, att resa tillbaka till USA. Den lilla flickan, som döptes till
Daisy, växte och frodades och blev en solstråle för alla på gården. Både Betsy
och föräldrarna var helt övertygade om, att hon inte kunde taga barnet med sig,
om hos skulle kunna få något bra arbete i det nya landet. Betsy stannade hemma i
Sverige till Daisy var nio månade gammal. Det finns ett gammalt foto av mor och
barn, taget strax innan avresan, som ägde rum på hösten 1894.
Lilla
Daisy var helt ovetande om den händelsen. Det fanns så många hjälpande händer på
gården, att hon alls inte behövde känna sig övergiven.
Min mor
var då 19 år gammal och moster Ceci 9 år. Alla dyrkade den lilla, snälla ungen.
Men det var morföräldrarna, i synnerhet mormor, som påtog sig ansvaret för
barnet och svarade för hennes uppfostran. Daisy blev deras ”ögonsten”.
Betsy
återvände till staten Nebraska i USA fick ett trivsamt arbete på ett lasarett,
och gifte sig, efter några år, med smålänningen Alfred Swanbeck, som också hade
någon anställning på samma lasarett. De fick fem barn, 4 söner och en dotter,
Ester, vilken emellertid dog i 12-års åldern.
Sedan
Betsy blivit omgift, ville hon gärna, att lilla Daisy skulle komma till henne,
så att hon fick övertaga ansvaret för hennes uppfostran. Men på en punkt var
morföräldrarna obevekliga, Daisy, som nu hade börjat skolan här i Dalby, skulle
avsluta sin skolgång och bli konfirmerad här, innan hon fick resa. De skulle
också se till, så att hon fick lämpligt sällskap på den långa resan.
Daisy
blev konfirmerad tidigt på våren 1908. Alla flickkonfirmanderna fick, till den
stora händelsen, sytt svarta finklänningar, som var så långa, att de skulle
stöta till golvet, när de gick. Ett tecken på att de nu tillhörde de vuxnas
skara.
Jag
minns Daisy i den långa svarta klänningen. Hon såg så högtidlig och på något
sätt främmande ut, tyckte jag, som då var 6 ½ år gammal.
Jag
minns också den augustidag, samma år, när hon lämnade Dalby. Hon hade en blommig
klänning, vars överstycke var alldeles överhöljd av blommor från avskedstagande
släkt och vänner. Morfar följde henne på tåget till Malmö, där hon skulle
sammanträffa med de människor, som skulle bli hennes resesällskap. Det var ett
gift par, som varit hemma i Sverige på besök. Morföräldrarna kände den kvinnliga
partnern av dessa.
Mormor
och jag stod kvar på perrongen och vinkade med näsdukar, så länge vi kunde se en
skymt av den blomsterprydda flickan. Det var en svår stund för mormor, men hon
bar denna prövningen, som alla andra livet lagt på hennes skuldror, med lugn och
förtröstan. Hur hon hade det i sina ensamma stunder, fick vi aldrig veta.
Bröllop och mormors resa till
USA.
Nu har
jag gått händelserna i förväg. Ty det hände verkligen en hel del mellan 1894 –
1908.
I
adventstiden 1894 träffade min mor trädgårdsmästaren Carl Liljeroth, som var på
besök hos sin syster och svåger Elna och Anders Regnér i Dalby.
Jag har
utförligare berättat om denna händelse och dess konsekvenser i den släktkrönika,
som Inger Pålsson fick till sin 40-års dag. Därför skall jag nu inte gå in på
några detaljer, utan endast tala om, att detta första möte följdes av många
flera sammanträffande, djup förälskelse, förlovning och bröllop.
Carl
Liljeroth, min far, hade planerat en Englandsresa i studiesyfte våren 1895, men
dessa planer skrinlades helt, efter bekantskapen med Maria Christoffersson, min
mor.
Den 17
september 1895 höll mormor och morfar ett storartat bröllop för dottern Maria,
varefter paret avreste till Heleneholm vid Malmö, där min far hade erhållit
plats med tjänstebostad som trädgårdsmästare vid konsul Engeströms sommarställe
Heleneholm. Min far hade förutom flerårig praktik vid skånska herresäten
avslutat sin utbildning vid Alnarps trädgårdsinstitut med fina betyg därifrån.
Nu blev
det ganska tyst och tomt på gården No 4. Alla barnen, utom yngsta dottern,
Cecilia, var utflugna. Och så fanns förstås lilla Daisy. Moster Ceci var vid
denna tid 10 år gammal. Daisy var omkring 2 år.
Tvärs
över gården, på undantagslängan, levde gammelmorfar sitt liv. Sedan hustrun
dött, hade mellandottern Marna, som blivit änka, och hennes dotter Anna flyttat
till honom.
Jöns
Nilsson saknade djupt sin snälla maka, Hanna. Även om Marna var en duktig husmor
och kunde laga mycket god mat, och sörjde för sin fars bekvämlighet på allt
sätt, kunde hon inte ersätta Hanna.
”Vi var
aldrig ovänner en enda gång, under all de år vi var gifta”, brukade han säga.
Men hans döttrar sa så här: ”Mor var alldeles för snäll. Hon opponerade sig
aldrig mot fars beslut, även om hon innerst inne ogillade mycket av vad vår
stränge far bestämde”.
Rikligt
undantag från tvågårdar hade den gamle mannen. Så ingenting behövde fattas i
matväg, och inte heller i pengar.
Underrättelser kom till mina föräldrar från barn och släktingar i Amerika och
från sonen Nils, sjömannen. Men det var morfar, som fick läsa breven och även
besvara dem. Kanske att Cecilia, vid denna tiden, också kunde läsa breven för
mormor, som gång på gång ville höra vad barnen hade att berätta.
Mormor
och hennes två systrar hade nämligen så bristfällig utbildning från skolan, vars
kunskaper de endast fick tillgodogöra sig sex veckor under vinter halvåren, att
de endast lärt sig att läsa tryckta bokstäver, men inte kunde, vare sig skriva
eller läsa skrivstil. Deras far ansåg, att arbete var bättre än undervisning.
Nu insåg
mormor vilket handikapp detta var, att inte själv kunna komma i kontakt med
barnen, utan att morfar skulle förmedla alla hennes tankar och frågor om deras
väl, och kanske glömma eller omformulera en del.
Som den
företagsamma kvinna hon var, beslöt hon sig för, att på gamla dar skaffa sig den
kunskap, som behövdes för att läsa och skriva brev. Morfar fick bli hennes
lärare, Hon fick börja med att lära alla skrivtecknen. Sedan, liksom andra
nybörjare, fick hon sammanfoga dessa till ord. Det var mödosamt, men med
uthållighet och energi gick det allt bättre och bättre. Den dagen då hon kunde
avsända det första brevet till Amerika, var hon omåttligt stolt. Det var säkert
en bifriande känsla, att oberoende av någon annan kunna meddela sig med barnen
och att själv också kunna läsa deras brev. Det svenska språkets konstiga
stavning lärde hon sig dock aldrig riktigt bra. Men huvudsaken var, att hon
kunde skriva, och att barnen förstod hennes brev.
Efter
två år i Malmötrakten, kom mina föräldrar, Maria och Carl Liljeroth, till Dalby
för att bosätta sig där. Det var året 1897. De arrenderade då mormor och morfars
egendom, gården No 4, för att några år senare köpa den.
Två år
senare, 1899, konfirmerades morföräldrarnas yngsta barn, dottern Cecilia, som
således därefter nått vuxen ålder. Konfirmationen betraktades då, enligt tidens
sed, som porten till vuxenlivet.
Långt
tidigare hade Cecilia deklarerat sin vilja, att hon, så fort konfirmationen var
över, skulle, som flera av de andra syskonen, emigrera till Amerika (namnet
Amerika betydde, för gemene man på den tiden, endast Nord-Amerika).
Mormor
och morfar var mycket ledsna över att mista också Cecilia. Eftersom hon var
yngst, sedan per och Bernhard dött, hade hon, enligt vad mor talade om, blivit
mycket bortskämd. ”Hon fick tillåtelse, att göra allt vad hon funderade på”, sa
min mor. ”Annat var det, när vi äldre barn var små. Då fick vi minsann hjälpa
till och arbeta lite varstans”. Cecilia var också morfars älsklingsbarn. Kanske
beroende på, att denna yngsta flicka hade samma intressen, som han. Hon älskade
musik och litteratur, och senare i sitt liv, när hon genom sitt giftermål fick
följa med sin man till främmande platser upptäckte hon snart, vilken tjusning
det var, att få resa och se olika länder miljöer.
Cecilia
var nog också det enda av barnen som förstod sin fars anpassningssvårigheter
till bondelivet, som han minst av allt var lämpad för. Även under senare år
uttalade hon ofta beundran för sin far.
Men nu i
14-årsåldern, gick hon emot sina föräldrars vilja. Till Amerika skulle hon resa,
med eller mot deras medgivande. Hon hade en mycket stark, litet egensinnig
vilja, livet ut.
Att
släppa ut denna, ännu barnsliga och omogna lilla flicka på en så lång resa på
egen hand, det ville inte mormor ge sitt medgivande till.
När ändå
Cecilia framhärdade i sin önskan att emigrera, till slut med en viss eftergift
från morfars sida, samlade sig mormor till ett av sitt livs största beslut.
Hon, som
aldrig varit på längre resor utanför byns gränser, än till Lund och Malmö, sa en
dag till Cecilia: ”Om det nu är så, att du tvunget skall resa till Amerika, så
skall jag följa med dig”.