(Glimtar ur Dalbys historia)

Min morfars släkt. Del 3. 1899-1905.

Dalby nr 4 (Hagalundsgården)
och Amerikaresan.

Skrivet av Astrid Nyman (Liljeroth) 1901-1990. 

Familjen:

Jöns Nilsson (mormors far)                     1815-09-17 – 1902-07-05

Christoffer Nilsson (morfar)                    1848-01-06 –
Hanna Jönsdotter (mormor)                  1848-03-09 –

Jöns (John, i USA)                                    1869-09-03
Bengta (Betsy, i USA)                               1871-08-30
     Dotter Daisy                                       1894-01-12
Maria Liljeroth (Astrids mor)                  1875-04-22
   Make Carl Fredric Liljeroth                  1871-02-26
     Son Thure                                                                 1898-04-28
     Dotter Ester                                        1899-12-31 – 1900-03-21
     Dotter Astrid (författare t krönikan) 1901-02-11
     Son Nils Gustaf                                   1905-02-11
Nils (Nels, i USA)                                      1877-12-28
Per (Peter, i USA)                                     1880-05-28
Cecilia (moster Ceci)                                1885-05-20
Kristoffer Bernhard                                 1888-04-19 – 1890-07-10
Hilma Beata                                             1892-05-30 – 1892-05-31

”Så kan jag samtidigt taga tillfället i akt och hälsa på barn och släktingar och, med egna ögon se hur de har det” sa mormor. Mor far och mina föräldrar blev alldeles stumma av häpnad, när de fick veta om detta mormors beslut. Inga argument hjälpte, för att hon skulle tveka eller ge upp tanken på den långa resan.

Morfar, som själv varit över i USA två gånger, kunde ju inte förebrå henne för slöseri med pengar, eller för att hon lämnade honom ensam. Hon ämnade ju komma tillbaka hem, men när – det kunde hon inte då ge besked om.

När resplanerna inte gick att ändra på, lovade min mor, att ombesörja den timliga välfärden för morfar och lilla Daisy, som nu blivit fem år gammal och var ett snällt och fogligt barn. Mina föräldrar bodde ju i samma hus, som morföräldrarna, så det var inga avstånd mellan hemmen. Min mor, som aldrig var rädd för besvär, tyckte inte heller, att det skulle vara betungande att laga mat även till dessa två. Hon åtog sig också, att se till så att morfars hem för övrigt fungerade. Lilla Daisy, som min mor var mycket fäst vid, skötte hon som om hon varit hennes egen lilla flicka.

Mina föräldrar hade året innan, den 28/4 1898, fått en son, som i dopet fick namnen Carl Thure Bernhard. Vid denna tid hade min mor en jungfru, eller piga, som man sa då, vid namn Bengta (Astrid blandar ihop två namn, hon hette Maria Helgesdotter). Hon var en slitstark, duktig människa och stannade i vårt hem i 7 år. Hon flyttade inte förrän hon skulle gifta sig. Under alla de åren hade hon hos sig ett flickebarn, fött utom äktenskapet 1897. Hon hette Agnes och var lekkamrat till Daisy, Thure och sedan mig. Hennes far, Petter Strid, var en riktig skojare och brydde sig varken om mor eller dotter. Inte ett öres underhåll till Agnes betalade han, under den tiden Bengta var i vårt hem.

Den mannen hon nu skulle gifta sig med, var alltså inte far till Agnes, och enligt vad min mor sedan berättade, blev det inget bra förhållande dem emellan. Under den tiden min mormor vistades i Amerika, var emellertid Bengta och Agnes kvar hos oss. Huruvida morföräldrarna hade en egen piga, eller bara tillfällig hjälp vid tvätt, bakning o dyl. har jag inte reda på. Jag var ju inte född då, och har heller inte fått ordentliga upplysningar huru förhållande var på den tiden.

Amerikaresan.

Sommaren 1899 avreste mormor och Cecilia till USA. Resan gick över Köpenhamn. Kanhända morfar, som väl kände till den stora staden, följde dem dit över. Men det är bara ett antagande från min sida. Jag kan emellertid livligt föreställa mig gammelmorfars reaktion, när hans yngste dotter, den duktiga, jordnära Hanna, talade om, att också hon skulle resa till Amerika. Detta förhatliga land, som lockat till sig hans tre bästa söner och två barnbarn. Att hans ”äventyrlige” svärson rest över två gånger hade han till sin besvikelse fått bevittna. Men – Hanna och yngsta barnbarnet Cecilia! Hur kunde de också lämna hemmet?
Han var nu 84 år gammal, och när han tog avsked av dem, väntade han nog inte att få uppleva ett återseende.

Resan över Nordsjön var värre än resan över Atlanten. Det rådde fullstorm under överfarten till England och nästan alla passagerarna blev mycket sjösjuka.

Vid ankomsten till New-York fördes alla emigranterna till Long Island, där de skulle hållas i karantän en tid, för undvikandet av, att eventuella smittförande sjukdomar genom emigranter från jordens olika trakter skulle införas i landet.

Det var en mycket prövosam tid, enligt både mormors och moster Cecis berättelse. Värmen var tryckande och kvav, hygienen var dålig bland så många olika folkslag, och fastän maten var riklig, var det dock massutspisning och en diet, som för de flesta, var helt olik den mat de varit vanda vid från sina hemland.

De båda resenärerna från Dalby, som inte kunde ett ord engelska eller amerikanska, var redan innan de lämnade Dalby, inbjudna att som första uppehållsort gästa mormors äldsta bror Nils (Nels) i Nebraska. Han var den mest framgångsrika av de tre Skoogasönerna och ägde en stor djurfarm strax utanför Genoa, i staten Nebraska. Nils och brodern Per (Peter), som också var farmare, men i staten Kansas, hade lyckats bra i det nya landet, tack vare sin arbetsamhet och en viss blick för affärer (arv efter sin far). De hade vid denna tid vistats i Amerika i ett tjugotal år och båda hade gjort återbesök i Sverige för att uppvisa sin framgång.

Efter karantänens slut återstod för mormor och Cecilia den långa tågresan till Nebraska. Biljetten var betald och kunde uppvisas och adressen till Nils Skoog hade nått dem redan i Dalby. Den var textad på tyg och utsläppta från Long Island hade de fästat den på sina kappor.

Vänliga människor hjälpte dem till rätta. Visst var resan mödosam och lång, men vid stationen i Genoa, Nebraska, mötte Nils Skoog med häst och vagn och framkomna till farmen blev de på bästa sätt mottagna av hans redan vuxna barn, Nils och August. Hans första hustru Kjersti, som han varit gift med redan innan han lämnade Dalby, där de tillsammans några år brukat hemmanet No 6 angränsande till faderns egendomar, hade dött 1898. Alltså var Nils vid systerns och Cecilias ankomst änkling, och därför var de dubbelt välkomna för att bringa reda i hans hushåll.

Just vid denna tid och många år framåt kunde denna Nils (Nels) glädja sig åt stor framgång i sina affärer. Han tjänade stora pengar på sin uppfödning och försäljning av djur, och hade dessutom också en handelsbutik, som gick med stor förtjänst. I denna affär var Jeppa föreståndare. Min moster, då fjorton år gammal, talade ofta om hur stort välståndet var i den familjen, och hur generös han var mot, både henne och mormor. ”Morbror Nils hade ingen börs eller plånbok, som människor här i Sverige brukar ha, men hans fickor var alltid fyllde med hela buntar hopknycklade dollarsedlar. Någon vecka efter vår ankomst tog han upp en hel ”näve” sedlar ur fickan och gav mig. ”Gå nu och köp dig något snyggt!” sa han till mig. Fastän jag då inte kunde många engelska ord, var jag tillräckligt modig att följa hans uppmaning och genom dels teckenspråk, dels några enstaka engelska glosor, kunde jag tillhandla mig en vacker klarblå dräkt (kjol och kort jacka) med stora vita pärlemorknappar, en näpen hatt med vit fågelvinge och snygga svarta skor. Så fin och modern, som jag då kände mig, har jag sällan senare i mitt liv känt mig. Det var ju också första gången vag var iklädd ”köpekläder”, berättade hon. ”Med berättigad stolthet och glädje förevisade jag min nya utstyrsel för mor, morbror Nils och mina kusiner Nils och August”, berättade moster. Hur länge mormor och moster Ceci stannade hos denne släkting, vet jag ej, men det var nog flera månader. De upptäckte under denna tid, att Nils åter gick i giftastankar. Naturligtvis var det svårt för en karl i hans ålder att vara ensam.

Mormor och moster blev bekanta med den utvalda, också hon emigrerad svenska och tyckte bra om henne. Nils gifte sig med henne samma år 1899.

Under vistelsen hos Nils Skoog visitade mormor och moster också en annan broder till mormor, nämligen Jeppa Skoog, som också bodde i Genoa. Han var vid denna tid föreståndare för broderns (Nils) drugstor, var gift med en mycket rar och trevlig småländska och hade med henne en treårig söt och pigg liten flicka, Mamie. Det var ett mycket glatt och vänligt hem med stor trivsamhet, berättade min mormor. Tyvärr varade lyckan inte länge. När Mamie var i fem, sex års åldern dog hennes mycket älskade mor. Stor var sorgen och saknaden för både man och barn. Svårt var det också för Jeppa att sköta både hem, barn och affärsrörelsen. En god vän till den bortgångna (lärarinna i en svensk skola) grep in och hjälpte till. Eftersom hon länge varit vän i huset, kände hon till hur hemmet brukade skötas. Tacksamt togs hennes hjälp emot både av man och barn. Men när Mamie efter någon tid förstod, att denna miss Lindström, skulle ersätta hennes mors plats, som hustru i hemmet, blev förhållandet helt annorlunda från Mamies sida. Hon accepterade aldrig den forna vännen som styvmor. När denna senare också fick ett eget barn, en son, Melville, blev förhållandet dem emellan alltmera spänt.

Så fort Mamie blev vuxen, lämnade hon hemmet, utbildade sig till sjuksköterska, bosatte sig i Kalifornien, gifte sig, och var mycket lycklig tillsammans med sin man, Vester, några få år. Tidigt blev hon änka, men gifte sig aldrig mera. Hon flyttade till Bakersfield, Kalifornien, köpte ett hus vid Flower Street och fortsatte med sitt yrke som sjuksköterska resten av sitt liv.

Hon besökte oss i Sverige tillsammans med en god vän och kollega sommaren 1961. Året därpå, när Sven sökt sig till USA för praktikantarbete, bodde han hos Mamie den tid, sex månader, han arbetade i Bakersfield, innan han återvände hem till Sverige.

Mamie hade många av släkten Skoogs egenskaper. Hon var klok, hade humor, var gladlynt, tyckte om sällskap, och hade just det mått av födgeni, som bidrog till att alla emigrerande Skoogar och även de av släkten, som stannade kvar i Sverige, lyckades bra i livet.

Moster Cecil hos sin morbror Per i Kansas.

Min mormor och moster Cecilia fortsatte sedan sin rundresa för att hälsa på andra släktingar. Jag tror inte att mormor besökte sin bror, Per, ”Peter” i Kansas. Hans fru, Bengta, som han efter fem år i USA rest hem till Sverige för att gifta sig med, och som sedan följde honom till Kansas, fann sig inte riktigt tillrätta i det nya landet. Hon var nog inte av det hårda virket, som behövdes för att nå framgång där. Barnen, fyra eller fem, kom ganska tätt. Det fordrades både fysisk och psykisk styrka av en nybyggarhustru på den tiden. Hennes man var heller inte den typen, som hade förståelse för svagare människor. Kanske hade redan vid tiden för mormors USA resa hennes andliga hälsa börjat svikta. Hon vistades sedan många år på ett mentalsjukhus. Jag vet endast, att sedan min mormor rest tillbaka till Sverige, kontaktade Per min moster, som då vistades hos sin syster Bengta (Betsy) i Lamberton, och bad henne komma till Kansas och hjälpa honom med hem och barn. Hon kom också mycket riktigt dit omkr. 1902-03 och försökte hjälpa till så gott hon kunde. Men hon trivdes inte, vare sig med sin morbrors barska sätt, det hårda inlandsklimatet med fruktansvärda vintrar, eller de krävande sysslorna, som fordrades av denna unga flicka omkring 17 18 år gammal, utan hon rymde helt enkelt därifrån till en svensk väninna i Kansas, som hjälpte henne att få ett lättare arbete.

Mormor hade ju två barn i det här landet, som hon ville hälsa på och med egna ögon se hur livet gestaltat sig för dem, nämligen Jöns, som här kallade sig för John Christ och dottern Bengta (Betsy) som nu blivit omgift och redan hade två söner i sitt nya äktenskap.

Färden gick först till sonen Jöns. I USA kallades han John Christ (Christoffersson förkortat). Han bodde i S:t Paul Minnesota med sin familj.

Min mister, Ceci, talade om, att hon aldrig sett sin äldsta bror förrän vid detta besök hos honom och hans familj. Jöns hade emigrerat till USA någon månad innan hon föddes den 20/5 1885. Han var knappast 16 år, när han och den fem år äldre morbrodern, Jeppa, greps av Amerikafebern. Och sedan kunde inga förmaningar eller argument hindra de båda unga pojkarna att resa.

När nu de båda syskonen sågs för första gången, blev de båda glatt överraskade. Cecilia var fräsch, ung och söt, iklädd moderna amerikanska kläder. Jöns (John) var nu omkr. 30 år gammal, stadgad familjefar med ett bra arbete och en trevlig familj. Hans fru hette Hilma och var svenska.

Moster talade om att hon frapperades av likheten mellan sin far och brodern. Jöns (John) var lång, bredaxlad och ståtlig som sin far, men såg ännu bättre ut. Han var ju ung. Han hade samma vackra barytonröst som fadern. Han var också en av de bärande krafterna i en svenskättad sångkör. Det uppstod ett varmt förhållande mellan bror och syster. Om kvällarna brukade de ofta tillsammans sjunga gamla svenska sånger. Eller också fick Cecilia lära någon ny engelsk sång. Den unga flickan beundrade sin stilige bror. Och han å sin sida kände ömhet för sin lillasyster. Ja, moster talade om, att svägerskan Hilma nästan verkade svartsjuk över denna ömsesidiga beundran mellan syskonen. Säkert stannade mormor och moster länge kvar i detta hem – veckor, kanske månader.

Sedan gick färden vidare till dottern och systern Bengta (Betsy), som också bodde i Minnesota i staden Lamberton. Där stannade de också en längre tid.

Betsys nya man, Alfred Swanbeck, smålänning till börden, hade en mycket bra anställning vid stadens lasarett såsom syssloman eller något liknande. Han ställde om arbete till Cecilia som något slags sjukhusbiträde vid lasarettet, ett arbete som hon trivdes bra med.

Men nu närmade sig tiden för mormors hemresa. Hon hade nu vistats i USA närmare ett år. Under denna tid hade många brev utväxlats mellan Sverige och Amerika. Mormor hade ju med morfars hjälp lärt sig skrivna bokstäver och kunde, sedan barnen rest till Amerika, själv skriva till dem. Läsa tryckt stil hade hon fått lära de få veckorna hon gått i skolan. Även om stavningen haltade något, kunde hon i alla fall meddela sig med barnen. Samma var förhållandet nu. Hon längtade efter meddelanden från Sverige och skrev flitigt tillbaka om sina upplevelser. Även Cecilia, som hade en vacker handstil, skrev och berättade för familjen hemma, kanske ännu utförligare, om allt nytt och underbart, som de fått vara med att uppleva.

Min mor, Maria Liljeroth, skrev och talade om, hur livet fortsatte hemma i Sverige. Hon väntade nu sitt andra barn och kände sig kanske lite trött av allt ansvar för två hem som hon tagit på sig. Dessutom kunde hon berätta, att morfar, som alltid varit en stor slösare, nu, ännu mera än förut, lät pengarna rulla iväg. I de sista breven föreföll hon verkligt ängslig, och bad, att mormor snart skulle komma hem igen, så att det kunde bli ordning och reda i huset.

Nu hade mormor hälsat på hos så gott som alla släktingarna och med egna ögon sett, hur bra det hade gått för dem i det nya landet. Yngsta dottern Cecilia hade hon placerat hos sin äldsta dotter, Betsy, som var en duglig och duktig människa. Så nu kunde hon med trygghet lämna henne här, där hon visste att den unga, ganska egensinniga flickan skulle få det bästa stöd och föredöme. Att Cecilia sedan inte länge stannade i det ombonade hemmet, med systerns ständigt vakande öga och omsorg, visste mormor inte då.

Allt nog, En dag var det tid för uppbrott och avsked. Min moster talade om, att den dagen, när hon stod vid järnvägsstationen och såg tåget försvinna med mormor, drabbades hon av den värsta sorgen i sitt liv. Ingenting som sedan hände henne i livet, gick upp emot den våldsamma smärta och övergivenhet hon kände när hennes mor, som hon kanske aldrig skulle återse, lämnade henne. Det var mycket svårt för henne, den 15-åriga flickan, att nu känna den rätta trivseln i det nya landet.

Men livet gick vidare. Allt måste gå. Om hon inte haft oturen (eller turen) att ständigt skada sitt förut onda ena knä, hade hon troligen, liksom de andra syskonen funnit sig tillrätta och blivit bofast i det nya landet. Men ödet ville annorlunda.

Efter fem års vistelse på olika ställen i USA återvände hon i sällskap med två goda vänner hem till Sverige. En 19-årig invalid stödd på två kryckor kom tillbaka till Dalby.

Om hennes levnadsöden har jag skrivit med bristfällig maskinskrift i några andra papper.

Mormor återvänder hem från USA.

Jag tror mormor återvände hem till Sverige någon gång år 1900, eller kanske 1901.

Om det barn, som min mor väntade, då var fött, eller föddes, när mormor kommit hem till Dalby, har jag inte fått någon klarhet i. Jag vet endast, att det var ett flickebarn, Ester, döpt till det namnet, som minne av min fars älskade lillasyster, som dött vid 13-års ålder, några år tidigare. Jag vet också, att denna lilla Esters liv på jorden inte blev långvarigt. Hon blev endast några veckor gammal, död 21/3 1900.

När mormor kom tillbaka från USA, var hon klädd i moderna amerikanska kläder: kjol och helsidenblus, kappa och hatt och moderna skor. Hon väckte uppseende i den lilla bondbyn Dalby, där ”äldre” människor (hon var nu 52 år) inte brukade följa modets växlingar.

En av de första söndagarna efter hemkomsten gick hon till kyrkan för att bevista gudstjänsten, klädd i sina moderna kläder. Men – en bondmora klädd i hatt, som förut varit förbehållet endast ”fruar och fröknar” exempelvis fru Wendt, Dalby kungsgård och de tre nu medelålders länsmansfröknarna Holmgren, väckte sådan sensation i kyrkan, att ordningen höll på att äventyras. Mormor märkte nog alla nickningar och viskningar runt omkring henne och förstod vad det gällde. Hon blev både ledsen och förargad över denna småaktighet.

Min mor berättade, att när mormor kom hem från kyrkobesöket, var hon så upprörd, att hon tog av sig hatten och lade den längst ner på kistbotten. ”Nu ska inte den få ställa till mera förtret”, sa hon. Hon använde den heller aldrig mera, utan återgick till den huvudbonad, hon och andra bondhustrur brukade bära, nämligen silkesschaletten till söndags och bomullsschaletten till vardags.

När den största reströttheten var över, och omställningen från amerikansk livsföring till de gamla invanda sysslorna hemma i Dalby var fullbordad, begärde mormor att få full insyn i hemmets affärer.

Det var nog inte roligt för morfar, att så att säga, få lägga pappren på bordet. Kanske insåg han först nu, hur lättsinnigt han handskats med och ödslat bort den en gång, genom föräldra-arv och arv från barnlösa släktingar, mycket stora förmögenheten.

Nu återstod endast 12 000 kr, vilka som tur var fanns intecknade i mormors fädernegård, som mina föräldrar nu arrenderade, och några mindre summor på några sparbanksböcker. Kanske också någon livränta. De intecknade 12 000 kr var bundet kapital, vars ränta a 5 % utbetalades en gång om året. Dessa pengar ville mormor, att de skulle stå kvar i egendomen. De fick inte röras, vilket morfar tydligen velat göra.

Mormor begärde nu boskillnad, för att rädda åtminstone sin del av kapitalet. Efter många upprörda samtal (sådant var inte vanligt på den tiden) gick morfar äntligen med på mormors begäran.

Följden blev att morfars liv från och med nu fick en helt annan inriktning. Han måste nu för första gången i sitt liv lägga av sina dyrbara vanor: De många resorna, de fina festerna tillsammans med Frimurare bröderna, de dyrbara spritsorterna. Allt måste nu ransoneras.

År 1900 var kanske inte 300 kr i räntor om året till vardera av makarna så värst knapert. I synnerhet som de hade fri bostad och en hel del naturaförmåner. Men med morfars vanor måste själva sparandet kännas olidligt. Han var nu, liksom mormor, 52 år gammal. I våra dagar en man i sina bästa år. Men med det hektiska liv han fört, var han på något sätt utbränd.

Obs! I en tidningsartikel läste jag häromdagen, aug-84, att år 1900 serverades på Lomma gästgivargård en måltid bestående av 3 rätter för 12 öre. En snaps kostade 2 öre. Så man fick ju en del för pengarna då.)

Jag föddes 1901 på hösten. Eftersom morföräldrarna bebodde (enligt undantagskontrakt) halva boningslängan och vår familj den andra hälften, var det helt naturligt, att vi barn var dagliga gäster hos mormor och morfar.

Min kusin, Daisy, som moster Betsy lämnat kvar i föräldrahemmet, när hon för andra gången, som ung änka, återvände till Amerika, var och förblev nog det käraste barnbarnet, även sedan hon också, 1908, vid fjorton års ålder emigrerat till USA för att återförenas med sin mor.

Men närmast i gunst hos morföräldrarna kom nog jag, fast jag hade en äldre bror, Thure, och två småsyskon Nils och Svea. Kanske berodde detta på, att jag var den flitigaste gästen hos dem.

Jag var ett stillsamt, ganska allvarligt barn. När stimmet och bråket småsyskonen emellan blev för påfrestande, smög jag mig ofta genom förstugan in till lugnet och stillheten hos morföräldrarna; alltid lika välkommen. Innan jag lärt att läsa, älskade jag att få titta i morfars flera stora bildverk. Mest fascinerades jag nog av bilderna i Dorés stora bibel. Samtidigt, som jag vände bladen, berättade morfar eller mormor om: Skapelsen, om Adam och Eva och hela raden av de bibliska berättelserna, som jag inte kunde få höra nog av. Sedan, när jag själv kunde läsa, drogs jag alltid till morfars stora bokskåp. Med varning att behandla böckerna väl, fick jag låna ex. vis: Fritjofs saga av Tegnér, Fänrik Ståhls sägner av Runeberg, och det bästa av allt – de fem stora banden innehållande Fältskärens berättelser av Topelius. Där fanns stoff för min fantasi. Sköna damer, ridderliga adelsmän, krig och segrar och så denna magiska ring, som förde med sig framgång och lycka, men också olycka och nederlag.

Vad jag minns om morföräldrarna under mina barnaår är, att de förde ett lugnt och stillsamt liv.

Morfar hade ingen särskild lust till något aktivt arbete. Han fördjupade sig alltmera i sina böcker och tidningar. Dessemellan älskade han att lägga patiens. Jag tror nog, att han kunde ett 20-tal olika sådana. Jag tyckte om, att titta på och lärde mig ganska fort tekniken i ”Flätan”, ”Idioten”, ”Gåtan” och allt vad de nu hette.

Det enda, som mormor egentligen begärde, att morfar skulle göra flera gånger om dagen, var att hämta vatten, dels i den stora djupa brunnen med brunnsräcke runtomkring och med en urholkad ekstam som tjänstgjorde som dricksho för kor och hästar, dels under sommaren ur en trädgårdspump. Alltid var det två spannar varje gång och alltid var det under protest: ”Var gör du av allt ”vannet” människa? Slår du ut det direkt i vasken eller var blir det av?”

Morfar, kyrkogården och vännerna.

En sak som morfar utförde alldeles utan påtryckningar, av plikt eller tacksamhet mot de hädangångna, var att varje lördag sköta om gravställena.

Hans föräldrar vilade sedan länge på kyrkogården i Hällestad. Den gravplatsen fick hans brorsbarn i Måryd sköta om. Men på Dalby kyrkogård fanns två gravplatser, som han aldrig försummade att hålla i ordning. Tre av hans små barn vilade under vinka-klädda gravkullar på det ena stället. Det var Hilma, död under första levnadsåret, samt sönerna Per och Bernhard. Båda dessa dog av difteri, som härjade vilt på 1890-talet. Per blev endast 10 år gammal, lillebror Bernhard 2 ½ år, när de samma vecka dukade under för denna fruktade sjukdom.

Eftersom jag, sedan Daisy rest till Amerika, blev den, som brukade följa med morfar till kyrkogården, minns jag dessa tre gravkullar, på våren alldeles blåa av vinkablommor. Morfar klippte och ansade vinkan, så att den inte fick breda ut sig för mycket. Fint räfsade han grusbeläggningen med raka fina ränder. Sedan stod han alltid stilla en stund och sa till mig: ”Där ligger Hilma, där Per och sist i raden Bernhard. Hade de levt nu, hade de varit så o så gamla”.

Sedan morfar tittat efter, att allt var fint och prydligt på barnens gravplats, såg han också till sin syster Cecilia och hennes man Christen Perssons gravplats, som gränsade alldeles intill hans egen familjs. De hade båda dött i mycket unga år efterlämnande tre minderåriga söner. Dessa var nu för längesedan vuxna och hade egna familjer. Förädlarnas gravplats höll de alltid i perfekt ordning.

Så tog vi, morfar och jag, verktygen: skyffeljärn och räfsa, jag fick alltid bära ett av dem, och gick till nästa gravställe. ”Här ligger faster Kjersti och farbror Åke Lars” brukade morfar säga. Denna gravplats pryddes av den vackraste av gravstenar, jag då hade sett. Den var av vit marmor, prydd med handskulpterade marmorrosor och slingor. Detta par, ägare till No 7 i Sjöstorp, samt No 16 o 17 i Dalby, hade båda avlidit 1880. De hade inga barn, men släktingarna, syskonbarn, hade de många. Säkerligen räknades de som den mest välbärgade familjen i socknen. Bouppteckningsvärdet på deras efterlämnade förmögenhet uppgick 1880 till 101 911 kronor, en väldig summa för hundra år sedan. Att Åke Larsson kunnat bli så rik, berodde på att han bedrev privat låneverksamhet. Det fanns ju vid den här tiden inte så gott om banker. I Dalby skulle det dröja åtskilliga år ännu, innan Dalby Sparbank grundades (1893).

Vid bouppteckningen efter makarna Larsson, upptogs gårdarna No 16 och 17 i Dalby som Åke Larssons privata förmögenhet: 20 800 kr och skulle tillfalla endast hans arvingar. Resten skulle lika fördelas mellan bådas arvingar.

Kjersti Larsson hade endast sin bror, Nils Nilsson i Måryd barn och barnbarn, som skulle ärva henne. Åke Larsson däremot hade många arvingar. År 1880 var endast två av de tre syskonen från Måryd i livet, nämligen morfar och hans bror Hans, som övertagit Mårydsgården No 1. Deras syster Cecilia var död, men hennes tre söner trädde in som arvtagare av hennes tredjedel av fasterns kvarlåtenskap.

Det var ingen liten summa pengar, som tillföll och delades mellan Hans och Christoffer Nilsson sam Cecilias och Christen Perssons söner Jöns, Nils och Per Christensson. Man kan därför förstå att morfar i en känsla av tacksamhet ville hedra Åke Larssons och hans hustrus minne, genom att alltid hålla deras gravplats prydlig och fin.

En del av pengarna han ärvt efter dem, använde han till att bygga den ståtliga boningslängan på gården No 4 (Hagalund) som ännu står kvar som ett minne av gamla tider,

Efter att ha fullgjort vårt värv på kyrkogården, återvände vi hem. Jag brukade få bära räfsan, morfar bar skyffeljärnet. Jag minns, att morfar, som vid den tiden var i 60-års åldern, gick med små korta gammelmans steg. Vägen från kyrkogården till hemmet hade uppåt stigning hela tiden, och kändes säkert som en påfrestning för gamla ben. Men rak och ståtlig hållning hade morfar fortfarande. Han var ofta klädd i beigefärgade mollskinnsbyxor, det tyg, som nu kallas manchester och mör kavaj, alltid mycket prydlig.

Av de gamla vännerna kom inte längre så många och hälsade på. En som jag tydligt minns, var Robert Osberg (1842-1908), köpare till morföräldrarnas första hem, möllegården. När han kom på besök, placerade sig de båda herrarna vid ett bord i stora salen framför rykande varma romtoddyar och sina stoppade och blossande långpipor.

Det dryftades inte bara alldagliga händelser från lilla Dalby, utan världshändelserna, det stora, som hände ute i världen, som de läst om i tidningarna. Båda två hade sina mycket bestämda åsikter, som ofta gick isär, om vad som hände ute i världen. Allteftersom romtoddyarnas antal steg, blev de två vännerna ganska påstridiga och högröstade. Ofta måste mormor gå in och gjuta olja på vågorna genom att ge samtalet en annan riktning om mera vardagsnära ting.

Den vän, som morfar värderade mycket högt, klockaren Peter Wahlström (1843-1907), hade vid denna tid, ständigt ekonomiska bekymmer, samtidigt som den ena efter den andra av hans barn rycktes bort av den fruktade sjukdomen, lungsot, eller som den nu kallas tbc. Själv dog han 1907, kanske i samma sjukdom. Endast två av hans barn fick leva och bli gamla, nämligen den sedan födseln ofärdiga (invalidiserade) Ingeborg och Sigrid, som utbildade sig till kantor, sökte platsen efter sin far, men erhöll den inte. I besvikelsen över detta, övergav hon musiken som levebröd. Hon blev sedermera kontorist på Utsädesbolaget i Svalöv. Där träffade jag henne, när jag som 22-åring fick mitt första vikariat som lärarinna i Svalöv. Hon var då omkring 45 år gammal, men såg fortfarande mycket bra ut.

Tillsammans med ett par kollegor blev jag bjuden till henne på kaffekalas. Vad jag då tyckte var mycket märkligt, var, att hon, när jag bad henne spela något på sitt piano, svarade: ”Jag spelar aldrig numera. Spela du i stället!”. Vilket jag också gjorde. Detta var 1923.

Hennes mor, i sin ungdom en mycket vacker kvinna, hade de sista 13 åren av sitt liv fått finna sig i förödmjukelsen, att få bostad på ålderdomshemmet. En bondgård, Nr 24, som blivit inköpt av kommunen och renoverats till ålderdomshem. Den låg där det nya ålderdomshemmet nu finns, bara något närmare Hällestadsvägen. Här fick hon och dottern Ingeborg eget stort rum och kök. Min mor brukade, under de år dessa två bodde här, vid högtiderna besöka dem, medhavande litet smått och gott i matväg.

En gång vid jultiden, var jag med henne vid ett sådant besök. Jag var nog i 9 – 10 års åldern då. Jag har ett tydligt minne av hur glada de blev, när vi kom. Det var nog inte många som kom ihåg dem, sedan de kommit till ”fattighuset”, ett uttryck, som ännu allmänt användes för den bostaden. Jag minns tydligt den högresta, mörkklädda äldre damen, som, trots allt, hade sin värdighet kvar, och Ingeborg, som satt i sin rullstol, strålande glad över besöket. Hon var några år yngre än min mor, men ändå hade de många gemensamma minnen.

Fru Wahlström avled 1920, men stackars Ingeborg fick leva flera år än. Hon dog 1928, och var då jämt 50 år gammal. Efter moderns död, blev Ingeborg intagen på Ribbingskan i Lund.

Inte så långt från klockaregården, bara ett stenkast längre bort, bodde en annan av morfars och mormors vänner. Det var bagaremästare Nilsson (Klockarevägen 1). Även hans familj hade drabbats hårt av ”lungsoten”. Tre barn i vuxen ålder, en son och två döttrar, samt till slut även fru Nilsson, avled i den fruktade sjukdomen. En av döttrarna, jämnårig med min mor och med samma namn, Maria, hade varit min mors bästa väninna. Under hela hennes sjukdomstid besökte min mor sjuklingen ganska ofta, dock utan att ha fått minsta tecken på att bli smittad. Detta hade hänt under de båda flickornas första ungdomstid. Men min mor talade ofta med saknad i rösten om sin goda vän, och hur många trevliga stunder de två upplevt tillsammans, när mor, för oss barn berättade om sin ungdom.

I min barndom levde endast en spillra av familjen kvar, nämligen bagaremästaren Nilsson själv och yngsta sonen Karl. Min morfar brukade då och då besöka bageriet, som dessa två ensamma karlar nu drev tillsammans. Naturligtvis förde rörelsen en tynande tillvaro, och människor undrade vad dessa två kunde livnära sig av, i en tid när inga som helst bidrag fanns att få. Men på något sätt gick det.

Annat hade det varit förr, under den lyckliga tiden, när alla levde och var friska. Då var det musik och sång och glam i det gästfria huset, där ungdomar och äldre vänner alltid var välkomna. Det var nog musiken och sången och romtoddyarna, som var de stora gemensamma intressena för de tre äldre herrarna: morfar, klockaren och bagaren.

Morfar spelade fiol, vilket även bagare Nilsson gjorde, och klockare Wahlström spelade orgel, eller kanske hade de piano i hemmet. Alla tre hade vackra sångröster och sjöng gärna olika stämmor. Min morfar hade baryronröst, som i äldre dagar nästan blev till en härlig basstämma.

Fast de glada dagarna var förbi, glömde inte morfar den vännen, som ännu var kvar. När han kom hem efter att ha besökt bageriet, hade han alltid köpt med sig hem antingen en påse sockerbullar eller ett ”köpebröd”. ”Du skulle ju inte handlat i det huset mera!” sa mormor, ”ingen vet hur mycket smitta du bär med dig hem”. Men trots varningen åt både mormor och vi barn med förtjusning av de goda sockerbullarna.

När jag sedan börjat skolan, och man hade ett par ören i fickan, var det en ständig trafik av skolbarn, som öppnade dörren med den pinglande klockan till butiken i bageriet och tillhandlade sig ett eller två ett-öres knäck (med mandel) i små vita strutar.

Karl, var den, som levde längst i ”bagare”-huset, men sedan fadern dött upphörde han att baka. När också han gått bort omkring 1915-16 hölls det offentlig auktion på husets bohag. Jag var med min mor på den auktionen och såg med förvånade ögon på de många vackra gamla ting som såldes. Tydligen hade familjen en gång varit mycket välbärgad. Min mor inköpte tre stolar i rokoko, och ångrade nästan omedelbart, att hon inte köpt alla sex som såldes. Stolarna var då klädda med ett sammetsliknande tyg, som fortfarande var väl bibehållet.

Inte förrän senare i livet, när min mor drabbats av hjärnblödning och endast kunde använda vänster hand, sydde hon med denna hand de kosstygnsmönstrade stolklädslarna, som ännu pryder de tre stolarna, vilka nu har sin plats i vårt hem.

Jag vill tillägga, att fru Nilsson och fru Wahlström ansågs vara finare än bondhustrurna. De talade, klädde sig och uppträdde på ett annat sätt än dessa. De kallades ”fru” och bar följaktligen hatt utan att väcka uppseende.

Fru Wahlström var född i Småland, liksom hennes man. Fru Nilsson och hennes man var stadsbor.

Moster Ceci blev sjuk.

I de första barnaåren minns man aldrig mycket av det, som händer omkring ens lilla person. Men något fastnar ändå i minnet. Redan året efter min födelse, dog mormors åldrige fader, gammelmorfar, kallad ”Skogen”. Han uppnådde 87 års ålder, en på den tiden ovanligt hög ålder. Jag tror inte sorgen efter honom var så stor. Hans sparsamhet, som med åren mer och mer kunde kallas snålhet, tog sig med tilltagande ålder alltmer groteska inslag av misstänksamhet och månhet om, att de undantagsförmåner, som tillkom honom uppfylldes till punkt och pricka.

Det som oroade mormor och morfar betydligt mera, var nog underrättelserna, som nådde dem från yngsta dottern, Cecilia, i Amerika.

Efter flykten från morbrodern Pers farm i Kansas, hade goda svenska vänner hjälpt henne att få ett bra arbete, som hon trivdes med. Men Cecilia hade börjat få en malande värk i knäet, som hon redan innan hon lämnade Sverige, haft oturen att skada. Hon sökte hjälp hos flera läkare, som gav henne salvor och goda råd, men tillstånder förvärrades.

I början av år 1904 kom det brev från ett sjukhus i Chicago där hon då låg intagen. Man hade nu konstaterat att hela knäet var infekterat av tuberkler. Det enda råd man gav henne här, var att låta dem operera bort knäskålen, för att komma tillrätta med sjukdomen. Visserligen blev benet stelt utan leden, men hon var ju så ung, inte fyllda 19 år, så hon skulle säkert lätt kunna lära sig att gå även med ett styvt ben.

När hon förstod, att detta var det enda, som kunde hindra sjukdomen, att sprida sig i hela kroppen, gick hon med på att genomgå operationen.

Men det visade sig, att tuberkulosen hade spridit sig långt under knäskålen, så att stora sår och bulnader uppstod gång på gång. Hon fick genomgå flera smärtsamma operationer, men ingenting hjälpte.

Det enda hon nu längtade efter av hela sin själ, var att komma hem igen till föräldrarna. Men hus kulle hon kunna komma hem. Benet var gipsat från ankeln till långt upp över knäet och tungt som bly. Hon var förtvivlad.

Goda vänner kom och hälsade på henne. Det fanns en hel liten koloni av svenskar i dessa trakter. Alla ville så gärna hjälpa henne. Men hur? – I det eländiga tillstånd, som hon befann sig i, kunde hon ju omöjligt ensam anträda den långa resan hem.

Då fick man reda på att två svenskar, en manlig från Dalby och en kvinnlig från Småland skulle sommaren 1904 resa hem till Sverige för att hälsa på. Men hur få pengar till resan?

Eftersom hon fått veta, att föräldrarnas ekonomiska ställning var förändrad, ville Cecilia på inga villkor be om deras hjälp. Visserligen hade mormor nu fått ärva sin far, som ägt två medelstora gårdar och säkert inte varit barskrapad. Men sex barn (den sjunde, rike morbror Nels i Nebraska hade avsagt sig allt anspråk på arv) hade delat på ”Skogens” kvarlåtenskap. Men ändå?

När Cecilia låg på sjukhuset i Chicago, upplevde hon intensivt barndoms och ungdomsminnena hemifrån Sverige. En natt drömde hon, att det var midsommarafton, och att hon tillsammans med syskon och andra ungdomar hade samlats kring majstången på ”dansbanan” i Dalby hage, Hennes far spelade på fiol och ungdomarna dansade. Hon var själv med och dansade den ena dansen efter den andra, gladast bland de glada. När hon vaknade i sin säng, långt borta från sina drömmars ”Hage”, upplevde hon smärtsamt sin tragiska belägenhet, sitt styva, gipsade ben, sina kryckor, sin ensamhet. Hon grät bittert. Örngottet blev vått av tårar. ”Aldrig, aldrig kommer jag att dansa mera, och aldrig mera kommer jag till Dalby Hage”, tänkte hon.

Hemresan från USA.

Släktingarna runt om i Staterna hade genom brev sinsemellan fått veta hur tråkigt livet gestaltat sig för Cecilia.

Alla tyckte synd om henne (utom morbror Per, som aldrig förlät henne för rymningen). Men den enda, som resolut grep in för att hjälpa henne var rike, generöse morbror Nels. När han fått veta att Cecilias heta längtan var att få komma hem till Sverige, skickade han respengar till henne.

Med de två svenska vännernas (John och Helen) hjälp kunde Cecilia begynna den långa tröttsamma resan hem. Först med tåg från Chicago mot kusten, sedan med båt över Atlanten, sedan åter tåg till lilla Dalby.

Så kom den 19-åriga Cecilia hem till Dalby med vännernas hjälp och stödd på kryckor. Hennes föräldrar och mina föräldrar fick tårar i ögonen, när de såg henne släpa sig fram. Men själv var hon överlycklig över att åter vara hemma bland de sina.

År 1904 var jag, på sommaren, när de inte anlände fyllda tre år. Ändå minns jag en hel del. Kanske därför, att jag gång på gång hört talas om detta och om det som sedan hände. Och kanske också därför, att en släkting till familjen, vilken var fotograf, plåtade en hel serie bilder, som ännu finns kvar, och som jag haft tillgång till från barndomen och fortfarande ofta betraktar. På bilderna ser man glada, som det verkar, lyckliga, människor. Man ser tydligt hur vackrare och annorlunda de unga, hemvändande svenskarna var klädda mot värdfolket och vännerna här hemma i Sverige. Då var inte, såsom nu, modet likadant överallt i världen.

Moster Ceci, som vi barn kallade henne, hade nog de vackraste kläderna. På bilderna ser man inga kryckor. Dem trollade hon vid tillfället bort. Man ser endast en ung söt flicka i svepande, spets och volangklädda, klänningar ofta med en blomma i håret.

Vännen Helen stannade nog kvar hos morföräldrarna en veckas tid. Jag minns tydligt hennes vänlighet och mjukhet mot oss barn. Sedan fortsatte hon till sin hemort i Småland. Vi såg henne aldrig mera.

Vännen John, som hade sitt hem i Dalby, var en ofta återkommande gäst hos morföräldrarna de veckor han var på besök i Sverige.

Vad som sedan hände moster Ceci, har jag skrivit om i ett litet häfte, som jag kallat: Moster Cecis historia”. Därför skall jag inte närmare gå in på de detaljer, som sedan hände.

Jag vill dock nämna, att sedan moster vid ett besök på lunds lasarett, fått veta, att det enda man kunde göra för att hejda sjukdomsförloppet var att amputera benet, vilket moster inte gick med på, var att hon och föräldrar och syskon greps av en hopplös förtvivlan.

Räddningen kom dock genom morfars hänvändelse till en veterinär Nilsson från Månstorp, känd för att mirakulöst ha botat hopplöst sjuka tuberkulösa djur. Med stor tvekan åtog han sig att också försöka bota Cecilia.

Hur det gick till, kan ni läsa om i ”Moster Cecis historia”. Men så mycket kan jag berätta här, att till julen 1904-05 kunde hon gå med hjälp av en käpp. En snygg liten käpp, som hon gärna prydde med en sidenrosett i samma färg som klänningen.

Midsommarafton 1905 gick drömmen, som hon drömde i Chicago, i uppfyllelse. Hon var då med om att dansa kring majstången i Dalby Hage.