Lite om Galgabacken och avrättningar i Dalby genom tiderna.

Här nedan kommer jag att samla de uppgifter och fakta, som går att hitta om avrättningsplatsen Galgabacken i Dalby.
Dessutom hittar du fakta om de avrättningar, som är gjorda i Dalby mellan 1724 och 1850.
Totalt har jag hittat 12 avrättningar med 14 avrättade.
Listan är kanske inte komplett, utan kan förändras efter hand.

Kommentera gärna, men relatera till rätt avrättning: mailto:p-o@p-o.se

Galgabacken.
I Dalby finns en minnessten placerad på en höjd, cirka 100 m från Dalbys fälad, men vem som reste minnesstenen är oklart. Men vid en arkeologisk utredning 2013, där man grävde sammanlagt 35 schakt med en total schaktlängd på 1640 m, påträffades inga lämningar som kunde sättas i samband med en avrättningsplats. Det enda man fann var ett fåtal lämningar från husbebyggelse. Så minnesstenen berättar om en avrättningsplats, men man kan inte bevisa arkeologiskt att en avrättningsplats funnits på platsen.

 

1726-04-26 Gunnela Andersdotter Barnamord Avrättad och bränd på bål

1726 d.26 Apr. Tißdagen, afrättades och båhlbrändes wid Dahlby, Qwinfolket Gunnela Andersdr ifrån Östra Odarslöf, för begångit Barnamord d.7 Martii, hon war 25 åhr gammal, war barnfödd i Burlöf Sochn, och hade tient i 9 åhr uthi Östra Odarslöf Byy.
 
Odarslövs dödsbok. Fakta hämtad från "Rötter".


Lite fakta hämtade från kyrkoböcker och mantalslängder:
Gunnela arbetade som piga på Östra Odarslöv 14, hos Jöns Jönssons och hans hustru Bodel Swensdotter. På gården fanns även Jöns vuxna son Pär.
Enligt nattvardslängden, så tog hela familjen, inräknat Gunnela, nattvarden 1726 (troligtvis den 2:e februari).
Den 22 juni 1726: "stod drengen Per Jönsson i Östr Odarslöf kyrkiopligt".

 

1739-01-12 Christen Nilsson Tidelag Halshuggen o bränd på bål

Torna häradsrätt hade rannsakat och dömt över drängen Christen Nilsson, 21½ år, som inte bara i närvaro av vittnet hustrun Mätta Rasmusdotter inför kyrkoherden Tiliander, utan även för rätten frivilligt erkänt att han under sin tjänst hos rusthållaren Per Olofsson i Hardeberga på våren 1738 vid plogningstiden vid slutet av mars eller början av april månad, då han varit i stället, fattat syndiga tankar att med sin husbondes svartbruna sto begå tidelag. Han hade därför till den ändan tagit en råskorg ock klifwit uppå, men när han då war i högsta begrep att fullfölja sitt onda upsåt, ock jemwäl S: V: haft sin hemlighet utom byxorne, har matmodren Metta Rasmusdotter tillkommit, ock honom den gången ifrån giärningens fullbordande hindrat, ock strax efter andra gången warit ihop med berörde swartbruna sto, och enligit des otwungne bekiännelse, med det samma fullkommeligen ock i sielfwa wärcket sin otuckt bedrifwit och fullbordat [...]. Christen Nilsson dömdes därför av Torna häradsrätt (domen fastställdes av Göta hovrätt 1738 25/11) till att halshuggas och brännas på bål, samt att stoet med hwilket wederstyggelsen är bedrifwen även skulle dödas och brännas. Kyrkoherdarna Carl Tiliander och Johan Hedenskog intygar på avrättningsplatsen i Dalby den 12 januari 1739 att Christen Nilsson blivit halshuggen och bränd på bål samt att stoet dödats och uppbränts.
 
Malmöhus läns landskanslis arkiv. Fakta hämtad från "Rötter".

 

1749-08-11 Kirstina Larsdotter Blodskam Halshuggen o bränd på bål

Hallshöggs och å Båhle Brändes på Dahlby Domplatts qwinfollket Kirstena Lars dotter från Karup, för det hon bedrefwit blodskam med sin Stiuf fader Pär Larson derstädes. 27 Åhr gammal.

Blentarps dödsbok. Fakta hämtad från "Rötter".


Pär Larsson och hans dotter Kirstina bodde på Karup nr 8 i Blentarps församling år 1748.
I mantalslängden för 1749, så finns inte Pär eller Kirstina med.

Hittat i mantalslängder.

 

1753-01-13 Christopher Håkansson Dråp Halshuggen

1753 d: 13 Jan: utfördes Handskemakaren Christopher Håkansson, som warit boende wid Häckeberga, och der med ett drickeskrus ihielslagit sin Hustru: blef halshuggen, och afsides på kyrkogården begrafwen. Executionen skedde wed Dalby i Bara Härad.

Malmö slottsförsamlings kyrkobok. Fakta hämtad från "Rötter".


1753. Fredagen den 15 januari blef handsmakaren Christopher Håkansson ifrån Galtesjö huset halshugen för dråp på dess hustru och lagd i Dalby kyrkogård.

Genarps dödsbok 1753. Genarp (M) CI:3 (1751-1791) Bild 280 / sid 25


Kongl Maijsts och Riksens Göta Hofrätts Utslag öfwer handskemakaren Christopher Håkansson å Galtsiöhuset, som för dhet han afhändt dhes hustru Bengta Stensdotter lifwet, är af Bara Härads Urtima Tingsrätt, å förmåga af XXIV: Cap 1. och 9 §§ MissgärningsBl:n dömd, at lif sitt mista; som Kongl Hofrättens widare bepröfwande är nåderstält, gifwit a Jönkiöping d: 12. Nowembr: 1752.
Altsenstund, af den, å detta mål inkomna ransakning insäntes: huruledes hanskemakaren Christopher Håkansson å Galtsiöhuset, den 3:die Junii innewarande år, wid des hemkomst om aftonen, af yppad osämja med des hustru Bengta Stensdotter, tagit ett så kallat Påttekrus och dhermed så hårdt slagit henne ett hål i hufwudet at hon dheraf, efter ?-fälsskiärens i Lund Hunnemöders meddelte och edeligen bestyrkte besiktning bewis, döden giutit; fördhenskull och å förmåga af dhe uti Bara Härads Urtima Tingrätts fälte utslag åberopade Lagfersrum, pröfwar Kongl. Hofrätten rättwist dhet samma, at fastställa, så at handskmakaren Christopher Håkansson, för mer om rörde(?), å dess hustru Bengta Stensdotter begångna dråp, bör sig sielf, til wälförtient straff, och andren til sky och varnagel, lif sitt mista och halshuggas, hwaräfter dess döda kropp kommer at afsides å kyrkiogård läggas.

Föregående Kongl: Maijts af .... giöta hofrätts dödsdom, har i dag wid Dahlby tingställe af wanliga rättare Platsen, uppå handskemakaren Christopher Håkansson från galtesiöhuset wederbörligen blifwit exeqveradt.
Betygas av Dahlby d: 15 Januarii 1753.

Avskrivet från Malmöhus läns landskansli: Bilagor till skrivelser från Göta Hovrätt: Göta Hovrätts insända domar, 1750-1759.

 

1756-11-03 Pehr Pehrsson Mord Halshuggen och steglad

1756 d: 1 Now: utfördes Bonden Pehr Pehrson ifrån Werpinge [Värpinge, S:t Peters Kloster, Lund] och blef d: 3 i samma månad wid Dahlby halshuggen och steglat, för det han har med en knif til döds stungit sin granne.



1756. D 3 Nowemb blef beklageligen Pär Pärsson på No 2 i Wärpinge Justificerad wid Dahlby, neml: halshuggen och steglad, för begångit dråp på dess granne Pär Jönsson. dess ålder war 38 år. Herren Gud, beware nådeligen desse små föramblingars ledamöter för sådanna eller dylika faseliga missgärningar.

Sankt Peters Klosters dödbok 1756. Sankt Peters kloster (M) C:1 (1689-1806) Bild 307 / sid 292.

 

1775-07-13 Nils Ohlsson Wangberg Tidelag x

1775 d: 10 Julij utfördes drängen och Tidelagaren Nils Olsson Wangberg ifrån Räwinge, som blef d: 13 derpå följande Afrättad wed Dahlby, föd i Willand Härad och Wånga Socken, 19 År gammal. Efter egen betiennelse, haft med 6 Sto-Qreatur at beställa. Hans beredelse war ganska god och christelig.

Malmö slottsförsamlings kyrkobok. Fakta hämtad från "Rötter".

 

1803-02-09 Gustaf Hansson
Anders Persson
Knut Hansson
Mord
Mordbrand
Rånmord
Halshuggna och steglade

Dödsfångars suckar til Gud, förestälde uti christelig predikan, då drängarne Gustaf Hanszon och Knut Truedszon samt husmannen Anders Pehrszon skulle undergå dödsstraff för begångne grofwa miszgjerningar, hållen i Dalby kyrka, den 9: febr. 1803, af Wilhelm Faxe - - - Lund, 1803. Tryckt uti Berlingska boktryckeriet.Alt folket, som dit gånget war, att se härpå, då de sett hade hwad där skedde, slogo de sig för sina bröst, och gingo hem igen. Förstäldt uti förmaningstalet, den 9 febr. 1803, på afrättsplatsen wid Dahlby, sedan fångarne: Anders Persson, Gustaf Hansson och Knut Truedsson, undergått dödsstraffet för begångne miszgerningar, hållet af Anders Hylander ... Lund 1803, trykt hos profess. dokt. John. Lundblad.(Från Libris, enl Eva Leksell) Avrättningarna omtalas också i Malmö slottsförsamlings kyrkobok 1745-1831: 1803 den 8 Februarii utfördes från Slottshäcktet härstädes mördarne och mordbrännarne, drängen Gustaf Hansson, Husmannen Anders Pehrsson och Gossen Knut Hansson från Sandby Sochn wid Lund, sedan ofwannämnde Gustaf Hansson, i samråd med Anders Pehrsson och Knut Truedsson, naten emellan den 9 och 10 September 1802 mördat sin husbonde och dessas wälgörare, Ladufogden Jöns Olsson och dess hustru Mätta Christensdotter på hemmanet Ryd, plundrat huset och detsamma förbrändt. De blefwo dagen derpå eller den 9:de Febr: uti Dahlby alla 3 halshuggna och steglade.

Bernt Blank. Fakta hämtad från "Rötter".


Onsdagen d. 9 blefwo drängarne =Knut Truedsson, på 19 året gammal =Gustaf Hansson, på 20 året, samt husmannen Anders Pehrsson på 28 året gammal, af Ryds och Sandby Socken på afrättsplatsen å Dalby Fälad för begångit mord, natten mellan d. 9 och 10 sistledna September å Ladufogden Jöns Olsson och dess hustru Mätta Christensdotter derstädes samt mordbränneri, halshuggna och steglade. Jesus beware i Nåde för så rysliga uppträden! Men lofwat ware hans nåd...

Södra Sandby dödlängd. Södra Sandby (M) CI:3 (1783-1809) Bild 1550 / sid 151.
 


En person i Veberöd kallad: Blinde Hans, f. 1842, berättar: min mor tala om, att här var två gamla bondefolk, nårra sidan i Veberöd. De hade en dräng och en drängpojke, och en husman som jick der på arbete. De kommo överens om att stjäla deras penningar och för att begå sig, mörda de gamla och sätta eld på gården. Dett gjorde de. Men de blef misstänkta och pinade till bekännelse. De gamla innebrändes. De blefvo dömda alla tre, pojken också, att mista högra hand, halshuggas, och steglas. Kroppen skulle huggas i fem stycken och hängas på fem ståndare. Händerna på en stång, hufvudet på en stång, låren på en stång, armarne på en stång, och bålen på en stång.
  Till dessa steglar åtgick femton ståndare, så att vi se, att fyra rackare voro behöfliga. Där skulle de hänga, till foglarna ätit upp köttet. Sedan endast benknotorna voro kvar, skulle rackaren gå dit och gräfva ner benen. Jag tycker stanken skulle gå de namnkunnige bonderiksdagsmännen i näsan, ja äfven Länsamannen i Dalby, när vinden blåste åt det hållet. Att inte Kungliga Medicinalstyrelsen kunde osa denna stanken? Men ädlingarnna, på den tiden, måste ha haft samma lukt o smak som ett rofdjur. Dessa djeflar kunde förpestat riket. De ligga som varnagel i sina griftekamrar, inför ett tänkande släkte.

Kristina Gustafsson, Dörröd, Veberöd, född 1852 berättar.

 

1812-02-25 Mårten Bengtsson Politiska orsaker Hand avhuggen, Halshuggen och steglad

[25 & 27 februari 1812] Predikan öfwer Rom. 13:2. Hållen i Dahlby kyrka den 25 februari år 1812, då en af de brottsligaste wid skånska upproret, drängen Mårten Bengtsson från Bara, skulle undergå dödsstraffet, på högwederbörlig befallning till tryckning : lämnad af Anders P Gullander ... Lund, 1812. Tryckt uti Berlingska boktryckeriet.(Från Libris, enl Eva Leksell) Om bondeupproret i Skåne 1811 finns en hel del skrivet, bl a en bok av några hembygdsforskare i Bara och Svedala 1811. Bondeupproret i Skåne, (Malmö 1991). Där framgår att flera dömts till döden men att det blev två som verkligen avrättas, nämligen ovannämnde Mårten Bengtsson och drängen Per Ottosson från Slimminge. I boken citeras en anteckning i Malmö slottsförsamlings kyrkobok året 1812: Den 24 Februari utfördes Drängen Mårten Bengtsson från Bara, och den 26 Febr. Drängen Pehr Ottosson från Slimminge, hwilka för upprorsbrott blifvit dömda att mista högra handen, halshuggas och steglas. (- - -) De blefvo bägge, dagen efter utförandet, aflivade, den förre vid Dahlby, den senare vid Wemmenhög.(Meddelat av Eva Leksell) Avrättningarna omtalas också i Malmö slottsförsamlings kyrkobok 1745-1831: 1812 den 24 Februari utfördes Drängen Mårten Bengtsson från Bara, och den 26 Febr: Drängen Pehr Ottosson från Slimminge, hwilka för upprorsbrott blifwit dömde att mista högra handen, halshuggas och steglas. Upproret hwari dessa visat sig mäst brottslige, hade uppkommit at ett straffbart sjelfsvåld, men til en del af förvilelse, vid tillfälle, då året förut, efter Kongl. Maj:ts Påbud, lottning skulle ske till anskaffande af nödigt Förstärkningsmanskap till Militären. Allmogen af flera Socknar här i Provincen, mäst af Frälsebönder och deras Drängar, samlade sig i bullersamma hopar och voro på flera ställen så våldsamma, att det för allmänna säkerhetens skull sluteligen blef en beklagelig nödvändighet, att svenskt blod måste flyta för svenska vapen i denna anars fredliga landsort. - Omkring 200, mer och mindre brottslige, voro på Slottet härstädes insatte, af hvilka några blefvo dömda till Fyrtio par spö och lifstids slafveri, en del till lindrigare kroppsstraff samt längre och kortare tids Fästningsarbete, och andra till fängelse vid vatten och bröd. M Bengtsson, en vacker yngling af 24 års ålder, visade en alfvarlig ånger öfver sit grofva brott och en utmärkt frimodighet i sina sista stunder. P Ottosson gjorde i början något motstånd, i tanke att derigenom kunna frälsa sig från döden, men sluteligen, när han såg att hopp om timmelig räddning förloradts. ärkände äfven han brottsligheten af sit förhållande och anropade Den Högstes barmhertighet. De blefvo bägge två, dagen efter utförandet, aflifvade, den förre vid Dahlby, den senare vid Wemmenhög.

Bernt Blank. Fakta hämtad från "Rötter".


Här finns en intressant artikel från historiesajten om denna avrättning: http://historiesajten.se/visainfobrott1.asp?id=41

Ytterligare en artikel från Sydsvenskan: http://www.sydsvenskan.se/2006-05-28/ursakt-for-massaker-i-klagerup

En teaterpjäs om slaget vid Klågerup och Mårten Svensson: http://home.swipnet.se/~w-81679/1811/sidaslaget.htm

En intressant video om Galgabacken, och speciellt om avrättningen av Mårten Bengtsson. Den är gjord av
Kenneth Persson år 2011: https://www.youtube.com/watch?v=KoQJzqR3j-c

 

1835-05-08 Anna Greta Lundblad Mord Halshuggen och bränd på bål

År 1835 den 7 Maj utfördes från Malmö Slottshäkte och följande dagen hallshöggs och brändes på bål vid Dahlby afrättsplats Smedhustrun Anna Greta Lundblad från Hellestad (Torna-Hällestad), 39 år gammal. Denna hustru hade genom en i många år forfarande syndasäkerhet och obotfärdighet varit en förargelseklippa för den församling hon tillhörde! Henes af naturen häftiga och illskefulla lynne hade fört henne til dryckenskap, otukt, hämdlystnad och trätgirighet. Hennes sista brott var mordet på hennes man, hvilket skedde genom en fil, som hon i vredesmod handlöst kastade på honom, likväl utan uppsåt att mörda. För denna ogerning blef hon dömd till döden, förmedelst högra handens afhuggning, hallshuggning och hennes kropps förbränning å bål. Efter gjord underdånig ansökan om nåd hos Konungen, vanns endast derå mildring, att hon befriades från högra handens afhuggning. Sedan hon under 6 veckor blifvit besökt och till det sista steget beredd af Slottspredikanten J L Hollenius, förmärktes hos henne en sådan sinnesförändring, att hon med den aldra största frimodighet och glädje gick döden i möte. I Dalby kyrka, hvarest hon, omgifven af sina 3 söner, med uppmärksamhet afhörde den uppbyggeliga predikan, som hölls af S M Adjuncten Ternström, undfick hon H. H. Nattvard, sedan skriftermålet för henne blifvit hållet af ofvannämnde Slottsprest, hvilken jemte Prebende Comministern Eckerbom [Johan Gustaf Eckerbom, prebendekomminister i Hällestad, Dalby och Bonderup 1834-1836], enligt henne under hela beredelsetiden framställda begäran, ledsagade henne till afrättsplatsen, hvarest hon med en ovanlig sjelsstyrka knäföll, och i sitt sista ögonblick högt wiskade Herre Jesu, anamma min anda.

Malmö slottsförsamlings kyrkobok. Fakta hämtad från "Rötter".



Min mor tala om, att då smedkvinnan skulle halshuggas, tog de hennes högtidskläder på henne, och klut på hufvudet, så skulle hon i kyrkan begå nattvarden och där fick hennes barn (det har sagts 6 barn) vara närvarande och se henne (modren) innan hon skulle göra sin sista resa. Makarna hade sex minderåriga barn. Barnskaran tyckte hon stod något i vägen för åskådarne, ty hon sade till barnen: Flytta er börn, så folk kan komma till och se. Sedan bar det åstad till galgbackarna vid Dalby. Hon hade långt hår som räckte ner åt ryggen. Sedan hon lagt sig, tog hon handen upp och drog håret över huvudet på det att profossen skulle komma åt halsen. Först avhöggs högra handen, sedan hufvudet. Sedan togo de fyra rackarne kroppen och lade det på det färdigbyggda bålet och satte eld och snart var domen gången i värkställighet.

Kristina Gustafsson, Dörröd, Veberöd, född 1852 berättar.


En smedkvinna, tala mina föräldrar om, från Hällestad, hade slagit ihjel sin man i smedjan med en stålfil. Hon blef dömd: att mista högra handen, halshuggas och å båle brännas.

Per Holst berättar.



Smedhustrun från Hellestad, Anna Greta Lundblad, hwilken efter en lång syndalefnad mördat sin man, undergick i dag  wid Dalby det henne ådömda dödsstraffet genom att halshuggas och å bål brännas. Delinqventen, som hos Kongl. Maj:t sökt nåd, hade endast derigenom fått domen mildrad, att hon slapp att mista högra handen, hwartill hon annars först war dömd. För tillfället woro otaliga skaror af åskådare samlade. I predikan, som hölls af ins. Afhandlades den lärorika och warnande sanningen: synden är aldrig ensam, med anledning af Pred. K. 8: 11, såsom ingångspräk och Ps 69. 23, såsom ?ert. Uti skriftetalet som en av Slottspredikanterna från Malmö förrättade, afmålades träffande delinqventens förra syndawäsende, jämte det hon både ännu en gång uppmanades till allvarlig sjelspröfning och hänwistes till den enda rätta tröstekällan, Jesu ewigt gällande försoning. Utan att wilja eller kunna afgöra något om hjertats rätta beskaffenhet, kunna wi icke neka, att delinqventen i det yttre syntes wara mycket wäl beredd. Hela föregående natt, under whilken hon skiftewis besöktes av trenne på stället församlade Lärare, tillbragte hon med bön och Guds ords betraktande. Omgfifwen icke allenast i arresten utan och inför Herrens Altare af tre sina söner, såg man hennes moderskänsla liksom kämpa med omsorgen för hennes egen ewiga räddning. Efter att med lifligaste uppmärksamhet afhört Guds ord och med sann wördnad emottagit det hel. Sakramentet, tog hon afsked med sina barn, knäböjde åter i stilla bön och affördes till afrättsplatsen, hwarest hennes sista högljudda: Herre Jesu anamma min anda, förlorades i ewighetens rymder med detsamma som bilans hugg gjorde slut på hennes jordiska lif. Sällan ser man wäl någon med den werkliga frimodighet och själsstyrka gå detta olyckliga öde till möte som denna delinqvent: och wi twifla mycket, om otrons stoiska köld någonsin winner sådan seger öfwer förskräckelsens Konung. Det är den lifaktiga Christendomen allena, hwars rot är tron på Jesu:n, som förmår besegra dödens räddhoga och bestå i den onda dagen.

                  Då äfwen wid detta tillfälle det ohyggliga spektaklet förnyades, hwars orsak måste wara wantro eller förwillelse, att näml. i delingqventens blod söka en förment helsodryck – så återstår och blott denna enda önskan, att sådant genom någon kraftig åtgärd af wederbörande måtte förhindras!


Artikel i dagstidningen Skånska Correspondenten 1835-05.


En intressant artikel om Anna-Greta Lundblad, och många andra kvinnor, som blev avrättade i Sverige under 1800-talet: http://www.historisktidskrift.se/fulltext/2011-3/pdf/HT_2011_3_540-559-bergman.pdf

Från historiesajten.se: https://historiesajten.se/visainfobrott1.asp?id=60

 

1845-08-22 Måns Andersson Mordbrand  

Drängen Måns Andersson. Begått mordbrand, dervid hans hafvande husmoder med 4 barn omkommit i branden. Måns Andersson kom från Puggängarna vid Lund (ligge vid Östra Torn i Lunds Landsförsamling). Han var 18 år gammal. Han avrättades i Dalby.

Malmö slottsförsamlings kyrkobok. Fakta hämtad från "Rötter".


Enligt husförhörslängden, så innebrändes Elna Jeppesdotter och hennes barn Bengta (9 år), Hanna (7 år), Hans (5 år) och Elna (2 år).

 

1850-05-08 Nils Grahn Mord Halshuggen

Nils Grahn, dragon vid Skånska Dragonregementet, Torna skvadron. 30 år 4 mån och 24 dagar. Halshuggen på Dalby avrättningsplats.

Revinge dödsbok. Fakta hämtad från "Rötter".



En soldat Gran, från Veberöd, hade ihjälslagit sin kvinna sannolikt på slutet av 1840. Han blef halshuggen och begrafven av rackarna på afrättsplatsen i Dalby. Han hade två minderåriga barn. Han höll sig till ett annat fruntimmer och äktenskapslagarna voro så invecklade, att då oenighet rådde, förstodo de ej laglig skiljmässa.

Kristina Gustafsson, Dörröd, Veberöd, född 1852 berättar.


Dragonen Nils Grahn (1819-1849) och hans hustru Karna Larsdotter (1820-1849) flyttade från Dalby till Revinge nr 11, 1845. De hade en dotter Elna (f 1843) och en son Jöns (f 1846). I hushållet fanns också husmannen Lasses dotter Botilla.
Nils och Botilla ingick, som det står, en "förtrolig bekantskap, hwilken uratat derhen, att de med hwarandra ofta bedrifwit otukt och sluteligen träffat öfverenskommelse om äktenskap derest Grahns hustru Karna Larsdotter kunde undanröjas, hwarom de haft åtskillige samtal med Botillas moder, Maria Jönsdotter, som samma års höst föreslagit att anlita Cecilia Elmström, angående lämpligaste sättet att afhända Karna lifwet...".
Man försökte ge Karna gift i kaffe och kakor, men det fungerade inte. Då anlitades en man, Jöns Nilsson, för att på lämpligt sätt ta livet av Karna. Av Botilla fick han 12 Riksdsdaler Banco för uppdraget. Han ringde på hos Karna en natt och ville komma in i huset, vilket han nekades. Han slog då till henne med en s.k. navare (ett stort borr med skaft), hon försökte fly, men han sprang efter och slog ihjäl henne - i barnens åsyn. Därefter stal han allt av värde, tog Grahns häst och vagn och körde till Malmö där han avyttrade varorna.
Jöns Nilsson, Nils Grahn, Botilla Lassesdotter och Cecilia Elmström dömdes till halshuggning vid Tingsrätten i Dalby. Hovrätten fastställde domen mot Grahn, men hur det gick för de övriga är obekant.

Från Kulturportal Revinge: http://revinge.kulturportallund.se/arkiv/handelser/55-annu-en-mordare-i-revinge.html


Angående Cecilia Elmström:
"... Cecilia Elmström för delaktighet i rån och mord blifvit dömd att mista lifwet genom hallshuggning, men har Konglig Majt af Gunst och Nåd tillåtet det hon i stället för dödsstraffet får umgälla sitt brott med 28 dagars fängelse med vatten och bröd, uppenbar kyrkoplikt och lifstidsarbete å Tukthus.
Sedan watten och bröd straffet undergåtts i Länshäktet, blef Cecilias offentliga Skriftetal i Refvinge Kyrka d 5 May".
Maria Jönsdotter och Botilla Lassesdotter fick även sina dödsstraff ändrade på samma sätt.
Alla tre satt häktade i Dalby "Fångehus" mellan den 3:e o 6:e Maj 1850 vaktade av Mats Tordön.

Från Torna och Bara häradshäkte i Dalby 1840-1851.

 



1859-10-26 Sven Nordström Giftmord Halshuggen

Den sista avrättningen i Dalby försigick 1859. Till detta sorgliga skådespel hade samlats en oöverskådlig folkhop. Hit åkte man i stora hästvagnar, fullagda med åkbräder på vilka sutto sammanpackade människor. Alla tillstädes kommande ville se så mycket som möjligt av det gräsliga aktstycket och för den skull togo körsvennerna 2,0 kr i betalning för dem, som ville upp i vagnarna för att överskåda spetsgården i vilken länsamannen syntes till häst. Det var sed att man infann sig i god tid för att taga halshuggningsplatsen i närmare skärskådande. Särskilt stupstocken synades ingående. Ett stycke bortom denna hade grave grävts och här stod kistan färdig att mottaga den dödes kvarlevor. De personer som voro uppbådade att stå spetsgård, voro försedda med käppar och bildade genom att hålla händerna på varandra en tät kedja. ?-männen, vilka voro med i spetsgården har berättat händelsens förlopp så lunda: När tiden var inne kom missdådaren Sven Nordström vilken avdagatagit sin hustru åkande. Han satt baklänges bakom körsvennen och mitt framför honom 2ne präster. "När di kom ingom den större spissgåren då red di ? å väst ? å  ? veke ner skjortan, där la ha di ? å så leste prästerna; sin lidde di han hän ti den lilla spissgåren å där ? 3 manfolk i långa rocka, så glimma ysten i solen" och ett underligt gurglande ljud förnimmes när huvudet ?
  Sedan bilan fallit hörde det rackaren till att lägga den döde kroppen och huvudet i kistan, vilken lyftes upp i samma stund och folket sågo till sin förfäran hur armarna slog " ? Comp i kistan". Locket fastspikades och kistan sattes åter i graven dit stupstocken också också nedkastades, varefter rackarna höljde graven. Några personer lidande av fallandesjuka hade samlats och rusade nu fram för att komma åt något av delinkventens blod, men de blevo tillbakavisade av skarprättaren med orden: "I fån ente blo å han for han e en ?, han har ente bekänt".
En sorglig episod som skedde i samband med den sista avrättningen var att rackaren tillfråga Nordström ? var iförd ett par nya långstövlar, om han inte kunde få dessa. "Nej, di ska följa mej i graven". Emellertid infann sig rackaren senare och grävde upp liket och avdrog stövlarna, ty han ansåg dem för goda att gå förgängelsen till mötes. Johan Rackare blev till straff efter detta förfarande vanskapt och sönderbruten av värk. Han livnärde sig med tiggeri och hans plats ? på en liten backe (Pissebacken) vid Hällestad vägen. Här stod han dag ut och dag in med en säck över huvudet och tiggde av alla förbifarande, som voro på väg till Tvedöra excersisfält, slantarna kastades till honom i mössan.

(Nedskrivet av Signe Forsberg, Åkarp år ?.)
Upptaget efter Jöns Andersson, Vevre (Veberöd), som dog för 20 år sen vid hög ålder, samt Johan Larsson, 86 år, T Hällestad, vilka båda stodo med i spetsgården.

Den sista avrättningen i Dalby.

När jag var tio tolv år, var jag med en på en avrättning i Dalby. Det var en man, som mördat sin kvinna, som skulle avrättas. Den dömde kom åkande i en vagn, och på var sida om honom satt två präster å sa till honom att bekänna sina synder. Tusentals människor hade kommit dit. En doktor var med och tog huvudet i handen, så fort dett föll av och räknade efter med klockan i handen hur länge det var liv i huvudet, för så länge där var liv i huvudet så var där liv i kroppen. Den dömde ville hälsa på skarprättaren, men det fick han inte, ty då kunde mördaren ha tjusat till honom, så att han inte kunnat få makr att hugga huvudet av honom. den dömde åkte baklänges. Bödeln var klädd som vanliga människor. Den dömde var från Dalby. Folket stod i spetsgård.

Berättat av Pål Persson år 1931. Pål Persson var född 1853. Upptecknat av Nils Bengtsson.

En avrättning i Dalby omkring 1860.

Där va en såmm hidde Norstrym ifrå Döred. Han va skyllad fårr å ha ö-lajt sin kvinja.
  Ja skjussa hann te avrätts-plassen. Ja va mellom nittan å tjuge år. Så fittj hann nattvárden op tinjhúsed, ingan di tjörde därifrå. Där skolle va tre prässtor mä: Vevre prässt å Hällesta prässt o slåtts-prässten i frå Mallme. Så var där en slåtts-knikkt mä. Så tjörde vi til fäladen. Vevre prässt hann leste hela tiden. Så når vi kom ti Sånnby-väjjen, så viste Norstrymm po itt hus å sa: "Ja, där bode ja i flere år." -"Ja de ska inte Nordström tänka på nu, nu har vi annat för oss sa prässten.
  Så når vi komåpp, så jittj hann au vöjjnen. Så va där en träpáll, som han skolle läddja ansíkkted po. Där va holad hol fårr hagan. Så leste di Fador-vår fårr en. "Dra nu au se, Norstrymm", sa prässten. Så la hann se, å så komm skarprättaren bagifrå å to skjortekraven te sies, så hallsen ble bar. Så to han yssen, så de small, å hoeded rylla lant därifrå. Så var där doktóror ifrå Long, å di to hoeded i håred o hållt åpp. Di skulle se åmm där va liv i -ed. Sin la di nått -ed o la hoeded å kråppen i tjistan å sänjre nårr i graven.
  Så sto där spiss-går åmmkrinj. Där skolle va en ifrå värt matlág i Dalby såkken. Di sto i en ronninj. Di hade alla en tjäpp mä se, så där fittj injen komma inj ude-ifrå.
  Sin så skjussa ja prässtorna te jässjívaregåren. Sin så tjörde ja hymm.
La me se, ja tyttjor där va en kvinja såmm ble avrättad sin, smenchan. Menn denne gången va ja säl mä.
  Ingan hann ble halshóggen, så skreg han höjt: "Menn hällsa nu Vevrena, ad de ja dör, de dör ja oskýldet. Men ja har vad så le i all min tid, så ja e ennte vär nåd anned".
  Di oren hörde ja så grant så.
(Nårr=ner, smenschan=smedhustrun, Vevrena: invånarna i "Vevre" (Veberöd).

Berättat av Jöns Larsson år 1929. Jöns föddes 1839 o dog 1930. Nedtecknat av I. Ingers år 1929.



En soldat Nordström, hade förgiftat sin kvinna, Han påstod att hon sjelf tagit sig av daga medelst gift. Som oenighet rådde mellan makarne och han höll sig till ett annat fruntimmer, hjälpte nekandet ej; utan han fick dela Grans öde, omkring 1850.
  Lantbrukare Anders Larsson i Dörröd, Veberöd, född 1836, nu död, berätta: för sin del ansåg han att kvinnan sjelf kunde ha tagit giftet. Han godkände ej denna dom som rättvis. Nordström neka in i döden. Eje, där ligger han nu.

Kristina Gustafsson, Dörröd, Veberöd, född 1852 berättar.