Skrivet av Astrid Nyman (Liljeroth) 1901-1990.
.jpg)
Min morfars släkt. Del 5. 1911-1928.
Dalby nr 4 (Hagalundsgården),
Villa Hagen
och Seminariet i Lund.
Skrivet av Astrid Nyman
(Liljeroth) 1901-1990.
Familjen:
Hanna Jönsdotter (mormor)
1848-03-09
Maria Liljeroth (Astrids mor)
1875-04-22
Make Carl Fredric Liljeroth
1871-02-26
Son Thure
1898-04-28
Dotter Astrid
(författare t krönikan) 1901-11-03
Son Nils Gustaf
1905-02-11
Dotter Svea
Hillevi
1906-11-06 – 1917-05-30
Cecilia (moster Ceci)
1885-05-20
Make Gottfrid Andersson
1880-09-27
En tid efter det vi slutat skolan, och medan man ännu inte
riktigt hunnit att röja undan alla resterna efter branden, drog ett häftigt
åskväder fram över bygden. Molen hade redan på förmiddagen börjar samlas till
alltmera hotfulla blygrå-lila formationer. Det mullrade dovt, men ännu långt
borta. Först vid middagstiden ökade mullret i styrka, och en och annan blixt
korsade rymden.
Såsom alltid, när jag var barn, var folk, på landet i de
små byarna, rädda för åskväder. Kanske berodde det på det otillräckliga
brandskydd man hade, samt ansvaret inte bara för människorna i gårdarna utan
också för djuren i stallarna. Man följde med spänt intresse hela förloppet av
åskvädret. Kunde man räkna till fem mellan blixten och dundret, sades
det, att ovädret var ungefär en mil borta. Men åskan förflyttade sig snabbt. Man
kände sig aldrig säker. Den kunde, fastän man trodde, att den var på väg bort
mot nya trakter, helt plötsligt blixtra och dundra rakt över byn igen. Ofta
följde den åsen (Romeleåsen) som låg en bra halvmil utanför Dalby. Så verkade
ovädret göra denna sommardag. Regnet började falla. Först i stora, tunga
droppar, sedan i allt stridare strömmar, - ett formligt skyfall – för att redan
nästan med en gång upphöra.
Jag var alltid mycket åskrädd. Sökte mig alltid till någon
vrå i mors och fars närhet. Höll händerna eller någon kudde för ögonen för att
slippa se de skarpa, obarmhärtiga blixtarna. Skakande av rädsla vid det
efterföljande dundret. Men tittade glad och befriad upp, när allt var över. Så
också denna gången. ”Så skönt”, sa mor, ”nu drar åskan bort över åsen också den
här gången!” Efter att ha suttit still i skräckfylld vila, började man nu röra
på sig. Vi hörde morfar komma ut i vår gemensamma stora förstuga från sin
lägenhet. Han öppnade ytterdörren ut till gårdsplanen för att se de bortdragande
skyarna och den regndränkta planen, och skulle just gå in igen, då en skarp blå
blixt omedelbart följt av dundrande knall, nästan höll på att fälla honom till
marken. Hela vårt hus skakade, Vad hade hänt? – De vuxna rusade ut. Skulle det
nu bli ännu en eldsvåda? Var vi inte tillräckligt hemsökta! Som väl var, hade
blixten emellertid föredragit att söka sig till det, som redan var förstört. Den
hade slagit ner i den ännu upprättstående gamla skorstenen till bakstugan i den
eldhärjade södra längan. Det var sista skrällen av det åskvädret. Men det
räckte. Morfar, stor och kraftig karl, fick hjälpas in. Hans ben ville inte bära
honom på en god stund. Kanske var det en följd av det kraftiga lufttrycket vid
blixtens nedslag i skorstensruinen, eller också var det en chock han fått vid
åsynen av ovädrets framfart, när han trott, att detta redan var långt borta från
byn.
Hur som helst. Redan dagen efter denna händelse raserades
resterna av skorstenen och alla gamla förkolnade bräder och annat bråte, som
fanns kvar efter branden, forslades bort. Snart skulle nybyggnationen börja.
Redan i samband med branden och ännu mera efter denna sista
händelse, verkade jag nervös, uppriven och skrämd. Min moster, Ceci, som hela
försommaren varit med sin man, styrmannen Gottfrid Andersson, ute på resor längs
kusterna, men kommit hem ett tag efter branden, för att se till sin lägenhet,
som hon hyrde av morfar och mormor, skulle snart bege sig ut på nya resor. Hon
föreslog mina föräldrar, som för övrigt var fullt sysselsatta av planeringen med
nybyggnaden, att jag skulle få följa med henne, när hon på nytt skulle resa
bort. ”Tösabiten är ju så blek och hängig, att hon behöver komma härifrån en
tid”, sa moster. Mina föräldrar blev nog glada över erbjudandet, medan jag
däremot var alltför apatisk för att känna någon glädje eller tacksamhet över
förslaget.
Det blev emellertid bestämt, att jag skulle följa med, i
första hand till Trelleborg, där morbror Gottfrids båt (ett bärgningsfartyg)
just då låg förtöjd, och sedan minst ett par veckor framåt vara med henne. Det
var min första resa ut i världen. Den barndomsvärld, som för dåtidens barn var
mycket begränsad. Visserligen hade jag varit både i Lund med hästskjuts, och i
Malmö medelst tåg, men dessa båda platser var hemstäderna, som man känt till
från tidiga barnaår och som liksom hörde till hemmiljön.
Trelleborg var ett nytt namn, som ännu endast var en prick
på skolkartan i mitt medvetande. Det visades emellertid vara en liten hemtrevlig
stad, vars centrala plats var hamnen med sina många båtar, kajer och lastplatser
och ett myller av liv och rörelse. Jag vet inte om morbror Gottfrid blev
särskilt förtjust över att jag kom med till Trelleborg. Han var en godmodig,
trevlig man. Men kunde också i sin befälsställning uppträda med stor myndighet
mot sin besättning. Men han lär ha varit mycket rättvis och godhjärtad, vilka
egenskaper gjorde, att han var allmänt omtyckt av sina underordnade.
Men fastän han för flera år sedan av lagt sin
sjökaptensexamen i Oskarshamn, var hans anställningsgrad ännu så länge 1:ste
styrman. Som sådan hade han rättighet att vid olika tillfälle taga med sig sin
fru på sina resor. Men hans hytt var inte så stor, att den rymde flera
passagerare. Var skulle man nu placera lilla mig? Det problemet löstes
emellertid genom att en båtsman Kruger hade sina föräldrar bosatta i Trelleborg
inte så långt från hamnen. Där kunde jag få liggplats om nätterna, medan jag om
dagarna kunde vara tillsammans med moster Ceci och morbror Gottfrid på båten.
Ofta företog emellertid moster och jag långa promenader och besökte varuhus,
frisersalonger eller något konditori i staden.
Under den tiden, ett par veckor, som ”morbrors båt” låg
stationerad i Trelleborg, hittade min mycket aktiva moster på, att få några
lektioner i damfrisörsyrket. På den tiden behövdes inga gesällbrev eller
diplomer för att få tillåtelse att inrätta en frisörsalong. Det räckte med
kunnighet och framåtanda. Det senare hade moster Ceci i rikt mått, det förra
ämnade hon skaffa sig här i Trelleborg. Hon vidtalade en kvinnlig innehavare av
en salong vid Storgatan om sitt önskemål, och de kom överens om, att moster
skullemedverka några timmar om dagen med arbetet i salongen. Det var endast
tvättning, torkning och håruppsättning, som arbetet bestod av. Permanentning och
hårfärgning var vid denna tid okända begrepp. Alla damer hade långt hår, vilket
tog lång tid att torka med varma handdukar. När håret var nästan torrt, skulle
det kreppas för att bli yvigt och poröst. Det skedde med en krepptång, som
värmdes över en spritlampa med särskilt ställ för denna och andra hårtänger, som
användes vid friseringen. Sedan kom det svåraste, håruppsättningen. Det långa
håret skulle rullas till ”bubblor” som konstrikt placerades uppe på hjässan
fasthållna av långa hårnålar. Ofta hade damerna med sig olika strassblixtrande
hårprydnader, i form av hårklämmor för att hålla småhåren i nacken på plats,
eller vackert formade ”spännen” med nålar av celluloid som fästes någonstans i
den fina håruppsättningen på hjässan ofta i närheten av ena örat. Detta svåra
moment i frisöryrket, fick inte moster praktisera på de fina främmande damerna,
som var kunder i frisörsalongen. Men jag, med mina långa flätor, fick nu vara
modell, vilket jag tyckte var enbart roligt. Där satt jag mittför en spegel, och
med frisörskans råd och anvisningar, fick jag med mosters händer den ena efter
den andra konstrika frisyren som då var högsta modet.
Det var mest under förmiddagstimmarna, när det nästan var
fritt från de ordinarie kunderna, som moster fick dessa lektioner i
håruppsättning. Men en gång kom det en mycket fin dam in för att bli betjänad.
Hon stannade häpen i dörren, när hon såg ett barn sitta vid spegeln utstyrd i
praktfull festfrisyr. Ett gott skratt fick hon, när hon fick upplysning om hur
det förhöll sig med det hela.
En dag var det emellertid slut med frisörlektionerna.
Bärgningsfartyget ”Belos” hade fått order att gå till en annan hamn, Ystad.
Sjökaptenens lilla dotter, en fyraåring, som jag då och då lekte litet med, kom
springande mot mig och moster, när vi efter vår dagliga lektionskurs återvände
till båten. Hon hoppade och skuttade av glädje. ”Vi ska fara till Ystad och
solbada i den kritvita sanden” Vad skoj! Naturligtvis fick jag fara med också
dit. Och sanden var verkligen kritvit, men vattnet var kallt, när vi badade.
Annars har jag inga särskilda minnen från detta första
besök i den stad, som jag sedan, när moster och morbror fått bostad där, blev
väl förtrogen med. Troligtvis blev mitt besök i Ystad inte så långvarigt, utan
jag fick i mosters sällskap åka hem till Dalby.
Under hösten och hela påföljande vinter bedrev moster Ceci
frisöryrket i sin sängkammare i Dalby. Kunderna var väl inte så många: men till
bröllop och andra fester kunde hon på en dag ha flera kunder. Olika sorters
hårtänger med tillbehör hade hon införskaffat. Så lektionerna på frisörsalongen
i Trelleborg kom till nytta.
1912
Den
nya skolan - Moster Ceci flyttar.
Av året 1912 kommer jag egentligen endast ihåg två saker:
Det ena var den nya fina Östra skolan, som togs i bruk hösten 1912. Den inrymde
tre klasser och hade två lärare, en manlig, som undervisade alla pojkarna i
årsklasserna 5 – 7 och en kvinnlig, som var anställd för att undervisa flickorna
i samma åldrar. Vår lärarinna hette Anna Jönsson. Meningarna om henne var
delade, men en sak kunde hon: undervisa intressant. Hennes manlige kollega hette
Anders Wennov. Han charmade till en början alla människor med sitt nästan
alltför vänliga sätt. En sak som också gjorde honom populär var: att han kunde
vikariera som kantor i kyrkan när vår ordinarie kantor var ”indisponerad”,
vilket hände ganska ofta. Kantor Lindberg var nämligen alltför svag för starka
drycker.
Anders Wennov undervisade också privat i musik. Han lärde
mig grundkursen i pianospelning. Han levde tillsammans med sin mor och syster.
När han var nykommen hit, var han många unga flickors idol. Och eftersom han var
ogift och så mycket bra ut, kunde han säkert välja och vraka bland
beundrarinnorna, om han velat. Men han verkade alldeles ointresserad av det
kvinnliga könet. Många trodde att det berodde på, att han var familjeförsörjare
för modern och systern. Men efter något år började det komma underliga rykten
cirkulerande i byn om honom. Han hade bland sina skolpojkar några som han visade
alltför stort intresse för. De flesta människorna skrattade förstås åt dessa
rykten, och ingen tyckte att det var märkligt, att en lärare omhuldade några av
sina mest begåvade elever. Först några år senare började det pratas alltmera
högljutt om vissa saker, som skulle ha tilldragit sig i skolan. Det blev
polisanmälan, och vid undersökningen erkände han sina tillgrepp mot pojkarna.
Homosexualitet mot i synnerhet minderåriga, straffades vid denna tid mycket
hårt. Han fick ett långvarigt fängelsestraff för sina förseelser. I ett litet
samhälle, som Dalby då var, och där människor knappast kände till så onormala
beteenden, blev reaktionen våldsam och hatisk. Detta hände dock inte förrän jag
hade slutat skolan.
(Anm/P-O. Wennow dömdes 1918 av Högsta Domstolen till fängelse i 2 år och 6
månader för sedlighetsbrott mot 24 ynglingar. Han blev också avsatt som lärare)
Efterträdaren till Wennow hette Mauritz Svensson. 
Han hade också försörjningsskyldigheter mot sin familj: far
och syster. Trots många svärmerier förblev han därför ogift. Han stannade i
Dalby resten av sitt liv. När han dog i 80-års åldern, levde ännu hans ogifta
syster, som dock var några år äldre än sin bror. En stillsam, snäll människa,
som levde i sin egen lilla värld, utan att ha varken några ovänner eller några
intima vänner.
Det var dock inte den spännande upplevelsen, att få börja
hos en ny lärarinna i en alldeles nybyggd skola året 1912, som gör att jag
särskilt minns detta år. Den andra upplevelsen var varken glad eller spännande,
tvärtom. Moster Ceci skulle flytta från oss. Det var morbror Gottfrid, som
ville, att hon skulle bosätta sig i någon av de hamnstäder, där hans fartyg ofta
låg förtöjt. Båda två var synnerligen förtjusta i den lilla idylliska småstaden
Ystad med sina många medeltida hus, och gator och gränder men namn från flydda
tider. De hade hyrt en tvåtumslägenhet i en alldeles nybyggd fastighet i
kvarteret ”Palmen”, som då låg nästan utanför stadskärnan. Man hade en god bit
att gå förbi potatis och tobaksfält, förbi det gamla klostret, över
”Tvättorget”, - där stadens kvinnor vackra sommardagar fick hänga ut sin tvätt
till torkning – genom en smal gränd, som slutade med några trappor, vilka ledde
ner till Stortorget, där man hade den vackra Mariakyrkan i blickfånget.
Visserligen sade moster, när vi gråtande tog avsked av
henne: ”Till sommaren får ni, barn, komma och hälsa på mig. Då skall vi bada och
hitta på mycket roligt”. Men detta var hösten 1912 och det var långt till nästa
sommar. Med moster Ceci försvann ungdomen, spänningen i vår tillvaro. Visst hade
hon rest mycket, men vi visste att hon alltid kom tillbaka och då hade så mycket
trevligt att berätta. När moster var hemma, hände det alltid saker. Det fanns en
fläkt av oro och litet äventyr omkring henne. Hon upplevde så mycket intressant,
glad och sällskaplig, som hon var. Hon kunde dock också vara fordrande mot sin
omgivning, särskilt mot oss barn. Överhuvudtaget hade hon i yngre år ett mycket
skiftande temperament. Min mor, som var 10 år äldre än denna syster sade alltid:
”Hon har blivit bortskämd i hela sitt liv, bara för att hon var den yngsta av
oss”. Hur det förhöll sig med den saken, vet jag inte. Men en mycket stark vilja
hade hon. Morbror Gottfrid, som snart blev befälhavare på en båt, var knappast
den som förde befälet hemma, åtminstone inte i mindre saker, Ändå tror jag, att
det var ett mycket lyckligt äktenskap. Morbror Gottfrid kunde med sina
ekonomiska tillgångar tillfredsställa alla hennes fordringar och önskningar. I
varje fall blev det mycket tomt och tråkigt i vårt hus, sedan moster flyttat.
Hon hade med sin glättighet och nyskaparglädje alltid förmåga att göra även den
grå vardagen ljus och glad. Hemtrevnad och mysighet skapade hon alltid i sina
hem. Nu var alla de trevliga höst- och vinterkvällarna med högläsning,
handarbeten och äppelstekning slut. Visst besökte vi, i varje fall jag,
morföräldrarna varje dag i deras del av huset, men tillvaron blev torftigare för
oss alla sedan moster flyttat.
1913
– 1914
Av året 1913 har jag inga särskilda minnen. Dagarna gick,
den ena ofta lik den andra. Mina föräldrar hade stort umgänge och var ofta borta
om kvällarna. Vår dräng och jungfru brukade då få sitta tillsammans med oss i
matrummet, ett stort rymligt rum där vi alltid tog plats omkring matbordet, över
vilket bordslampan hängde. Vi sysselsatte oss med olika aktiviteter. Jag läste
mest. Men ibland hände det att vi allasammans spelade kort: Cacino, ”Hungaröv”
etc. Ibland kom mormor eller morfar in för att se till oss. Det var alltid
tryggt att veta att de fanns i närheten. Kanske var det detta året, som vi fick
inlagt elektriskt ljus. Det var underbart att endast behöva trycka på en knapp
och få se ljuset flöda, slippa alla osande, eldfarliga fotogenlampor. Med det
nya ljuset, som lyste även in i alla vrår, försvann också spökrädslan mer och
mer. Annars hade det varit en gissel för fantasifulla barn under de första
barnaåren.
Troligen var det denna sommar (1913) som vi barn fick
besöka moster Ceci i Ystad första gången. Men det lustiga var, att vi, som
alltid tyckte så mycket om mosters sällskap, när hon bodde i Dalby, alltid
längtade hem de veckorna vi vistades hos henne i Ystad. Det var för liten plats
att röra sig på och för mycket tvång. Moster fordrade absolut lydnad. Hon var
mycket strängare mot oss nu, när inte mor och far var i närheten. Dock fortsatte
vi med dessa besök under alla barnaåren. Ibland var Svea, Nils och jag
tillsammans hos henne. Men mycket ofta reste jag ensam dit.
1914.
Detta år skulle jag fylla 13 år och alltså bli en av
tonåringarnas skara. Gentemot mina småsyskon Nils och Svea, 8 respektive 9 år
gamla, kände jag mig oändligt mycket mera erfaren och vuxen.
Mina föräldrar hade till julen 1913-14 inköpt, dels ett
taffelpiano, en ganska skrymmande möbel, som började bli omodern i
stadsvåningarna och därför kunde inköpas för 150 kr, dels en munkmöbel till vårt
hörnrum, samt en absolut nyhet i möbelväg, nämligen en dyschatell med ett
orientaliskt mönstrat överkast = dyschatelltäcke.
Pianot var inköpt för att jag och Svea skulle lära att
spela piano. Vi hade bra sångröster båda två och vår musikaliske morfar hade
konstaterat att vi också hade ett fint utvecklat ”musiköra” Alltså började våra
musiklektioner på nyåret 1914 för skolläraren och kantorn Anders Wenow. Jag
tyckte det var enbart roligt, om än ibland musiklektionerna i ”Hannes
pianoskola” tillsammans med de många fingerövningarna, kunde vara litet
tröttsamma. Svea var nyss fyllda 8 år (6/11) och en riktig yrhätta. Hon var
nästan aldrig stilla, sjöng och trallade förjämnan. Hoppade och flög omkring som
en skottspole. De gånger hon skulle öva sina spellektioner måste antingen mor
eller jag sitta bredvid henne, om det skulle bli någon reda. Ändå fick hon
bakläxa förjämt, och detta sporrade naturligtvis inte hennes spelglädje.
Efter några månader, när det började våras, och så mycket
roligt hände på gården, vägrade hon helt frankt att spela på sina läxor.
Föräldrarna tyckte då, att hon fick vänta en tid, kanske ett par år, tills hon
stadgats och mognat litet mera. Jag fortsatte emellertid med mina spellektioner,
samtidigt som jag vid sidan om försökte med lättare mera melodiösa spelstycken,
som jag ibland fick låna av kusinerna i Lund, ibland fick i present vid
födelsedagar eller till jul. En mycket trevlig händelse som bröt av den dagliga
rutinen och försatte oss alla i feststämning, var faster Doras (fars yngsta
syster) bröllop i mars, då nästan hela familjen fick nya fina kläder och skor.
Det var en stor och ovanlig händelse, där vi fick träffa hela släkten, alla de
många kusinerna från Lund och Trolleholm m.fl. En storslagen fest, som jag
utförligare harbeskrivit i ”Liljerothska släktkrönikan” och jag därför inte
närmare skall beskriva nu. Men ännu så många år efteråt, minns jag med glädje de
många trevliga episoderna från detta bröllop i Revinge.
Kanske var det inte detta året, utan något av de
förutgångna, som vi såg den stora kometen. (1910), sägs det. (senare
tillagt). Vår gård låg högt och vackert med den underbaraste utsikt i söder –
väster. Ingenting skymde, endast Lundaslätten med gårdar och kyrkor långt borta,
och vid horisonten konturerna av städerna Lund – Malmö, såg vi från vår
kökstrappa. Det hade skrivits mycket om den stora kometen i tidningarna;
tidpunkten, när man skulle kunna se den, att många menade, att den var ett
järtecken på krig pest eller något annat obehagligt, som skulle drabba
mänskligheten, ja en massa spekulationer var i omlopp omkring detta fenomen. Det
måste ha varit antingen på våren eller hösten, ty kvällarna var så pass
mörka, att man tydligt kunde se stjärnhimlen. De fyra eller fem kvällar, som vi
beskådade denna väldiga eldkvast innan den försvann vid horisonten, var det alla
klara, fina kvällar. Vi stod varje afton, under den korta tid detta hände, alla
sex i vår familj samt mormor och morfar och tjänstefolket, samlade på
kökstrappan vid den tidpunkt kometen skulle visa sig. Den rörde sig, liksom
solen, från öster till väster, men med en otrolig fart. Det dröjde knappast mera
än ett par minuter efter det vi började se det stora ljusklotet med sin säkert,
från vårt håll sett, tre till fyra meter långa svans av ljuspartiklar, innan den
försvann i västhorisonten. Den gjorde ett oerhört starkt intryck på oss
allesamman. Det hela verkade övernaturligt, och kusligt, men storslaget. Senare
har jag läst i uppslagsböckerna, att denna komet har en omloppbana, som omfattar
76 år. Så det kan ju hända, att mina barn och barnbarn får tillfälle att se den,
även om de inte har en så underbar utsiktspunkt, som vi hade. (Obs 1986 kom
kometen tillbaka, men syntes inte i Sverige).
Något som vi också tydligt detta år (1914) kunde se från
vår kökstrappa växa upp vid horisonten, var den Baltiska Utställningens
sommarstad vid Pildammarna i Malmö. Alla byggnaderna var vita. Det var kanske
därför byggnationen syntes så tydligt. Högt över alltsammans reste sig Baltiska
Tornet med sitt röda tegeltak. Alla länderna vid Baltiska Havet: Ryssland med
Baltländerna, Tyskland och Danmark hade sina utställningshallar placerade på
olika håll inom utställningsorådet. Alla ville visa sina nyaste rön inom teknik,
forskning, möbel och textilkonsterna.
Det var mycket spännande, att från vår utsiktsplats se hela
denna sagostad växa upp. Jag tror att den 15 juni var öppningsdagen för
evenemanget. Då var en hel del kungligheter inbjudna att närvara. Främst
naturligtvis Skånes eget hertigpar kronprins Gustaf Adolf och hans gemål, den
vackra engelska prinsessan Margaretha, som hade fått en underbart vacker
blomstergata uppkallad efter sitt namn.
Naturligtvis var ingen från vår familj med på utställningen
just den dagen. Det var dyra inträdesbiljetter öppningsdagen
Denna sommar skickade mina föräldrar ett par gånger i
veckan, kanske tre, stora lådor med jordgubbskartonger (av spån) direkt till
restauranterna som fanns, rätt många, på utställningsområdet på Baltiskan, som
folk i dagligt tal kallade utställningen. Min mor reste varje lördags
eftermiddag till Malmö för att hämta betalning för detta. Någon gång övernattade
hon då hos ungdomsvännerna Bårmans, som bodde på Östra förstadsgatan. Bårman var
polis och hade av naturliga skäl mycket tjänstgöring denna sommar. Hans fru Anna
och min mor kunde då tillsammans besöka utställningen. Även min far besökte
utställningen några gånger, men endast över en dag. Detta par hade 4 barn:
Gustav, som lärde till frisör, Annie 16 år, Irma 13, som jag, och Erik ett par
år yngre. Jag blev ditbjuden en hel vecka, för att kunna besöka Baltiskan. Ack,
denna sagostad i vitt, som det skrivits så mycket om. Jag, alla andra blev helt
betagen i allt detta underbara, som var så förtrollande att det helt enkelt inte
går att beskriva. Det var en saga, en dröm långt från verkligheten. I synnerhet
på kvällarna, när den vita staden badade i ljus från dessa många kulörta, men
även vita lampor. Irma och jag, bekanta sedan flera år tillbaka, var på
utställningen så gott som varje dag. Att vi också fick vistas där om kvällarna,
förvånar mig nu, när jag tänker tillbaka. Men hela Malmö o alla dess invånare
hade bara en önskan; att få komma på utställningen med det stora nöjesfältet och
allt nytt i nöjesväg. Kan hända att några av Irmas äldre syskon också fanns i
närheten. 1914 var en ovanligt varm sommar med dessa ljusa, ljumma kvällar, som
var så vanliga i min barndom och ungdom. På utställningsområdet hörde jag för
första gången i mitt liv utländska tungomål talas. Det var nämligen gott om
utländska besökare där. Ryssland, Tyskland och de baltiska staterna hade ju sina
utställningshallar där. Irma följde med mig hem till Dalby. Hon brukade vara hos
oss en tur varje sommar. Även hennes två bröder, kompisar till min bror Thure,
som också besökt baltiskan tillsammans med dem, kom denna sommar ”ut till oss på
landet”, som de brukade säga.
Någon gång i slutet av juli läste min far en dag i
tidningen: at en ärkehertig av Österrike och tronföljare, som tillsammans med
sin gemål besökt staden Sarajevo där blivit ihjälskjuten av en serb. Sarajevo
låg i provinsen Serbien. Folket i Serbien var mycket upproriska mot regimen i
Wien. Även ärkehertiginna mördades. Tre små barn blev föräldralösa vilket alla
tyckte var mycket tragiskt. Men sedan tänktes inte så mycket på detta.
Åtminstone inte vi barn, som inte var hemma i politiska förvecklingar. Men dessa
skott i Sarajevo blev början till 1:sta världskriget 1914 – 1918 där alla
Europas stater, utom Danmark, Norge och Sverige var inbladade. Den 2 aug, en
söndag, var som vanligt en stilla fridfull dag. Mor och far hade efter middagen
gått och vilat sig, det brukade de unna sig på söndagen. Jag vet inte var alla
andra av husets innevånare höll till. Allt var så tyst, så tråkigt. Jag själv
var i trädgården, stod under ett bigarråträd och smakade på de saftiga härliga
bären, då tystnaden bröts på ett oväntat sätt. Dovt, beklämmande började
kyrkklockorna klämta. Det ljudet kände jag till. Det brukade man höra, när någon
eldsvåda utbrutit. Jag sprang bort mot huset. Far hade öppnat fönstret till
sängkammaren och stod och lyssnade. Med ens kom alla människor i rörelse. På
vägen och i alla hus. Var brinner det nån stans? Man såg ingen rök, kände ingen
brandlukt. Vad var detta för något? Med ens kom någon cyklande nere ifrån byn.
Upprörd ropade han. Det är allmän mobilisering i Sverige. Detta hade ingen varit
med om förut. Telegrafen på järnvägsstationen hade mottagit meddelandet och
vidarebefordrat till ansvariga i samhället. Vilken bestörtning!
Kriget nere i Europa hade utbrutit dagen innan. Men
eftersom inga tidningar kom ut på söndagarna och de flesta människor inte hade
telefoner, hade man inte reda på detta. Nu började en förändrongens tid för
alla. Unga män kallades att göra sin plikt mot fosterlandet. Alla de baltiska
staterna, som hade sina utställningshallar på Baltiskan slog igen sina portar.
De anställda fick order att omedelbart komma hem till respektive länder. Alla
utländska besökare reste hem.
Utställningen, som egentligen skulle pågått till 1:sta
september, stängde redan den 15 aug. Det kom inga besökare. Inte ens svenskarna
kom. De fick annat att tänka på. Militärer med olika fordon syntes på vägarna.
De låg i tält (Alltså meniga män). Men officerarna inkvarterades i hus och
gårdar. Vi hade två kaptener inkvarterade i vårt trädgårdsrum, några dagar. En
kväll samlade en skara officerare i vår trädgårdsgrotta och hade fest. Man tog
inte kriget på allvar. Tre veckor höst kommer det att vara. Med nuvarande
krigsmaskineri kan det inte hålla på längre, trodde man. Det varade, som alla
vet, i fyra år. Ett fruktansvärt slaktande av unga män. Varubrist,
ransoneringar, inflation i vårt land. Men allt detta kom inte omedelbart. Man
följde krigshändelserna med yrvaket intresse. Snart skulle allt vara över. Vi
barn förstod i ännu mindre grad hur allvarligt detta var.
Vår kusin Anselm Regnér kom ut från Lund. Det gjorde han
flera gånger under somrarnas lopp. Nu fick vi också besök av två unga flickor
från Malmö. Nu var det inte längre roligt med Baltiskan. Allt det spännande,
främmande var borta. Nu kunde det vara omväxlande att komma ut på landet. Den
förtrollande vackra gracila Annie Bårman kom med sin väninna Tinez Berlin, en
söt blond flicka, men utan den utstrålning som omgav hela lilla Annies person.
Båda flickorna hade långa vackra klänningar med volanger, rysch och pysch, som
modet var då. Båda var mellan 16 – 17 år. Annie bedårande söt, mörlockig, mörka
ögon, bländvita tänder och ett smittande skratt. Tinez längre, kraftigare, håret
i Margaretaflätor, litet allvarligare med ett mycket behagligt sätt, men som
ändå säkert kom i skuggan av sin väninna vid alla tillfällen. Båda flickorna
blev förälskade i kusin Anselm, som var ett par år äldre än de. Han gick då
sista ringen, som det hette, i Katedralsskolans gymnasium i Lund. Att han var
uppenbart intresserad av Annie, märktes på hans beundrande blickar. Men han var
lika artig och förekommande mot båda flickorna. Pojkar var mycket artiga
och uppmärksamma mot flickor på den tiden. (Jag var inte mera än 13 år). Den
kvällen, när officerarna hade sin fest i vår trädgård, satt alla vi ungdomar vid
vårt fönster på vinden, där vi hade utmärkt utsikt över hela trädgården. De
ljumma sommarkvällarna var inte längre så ljusa. Det var nu i början av augusti
månad. Men min mor hade lånat ut två stycken ljusstakar till festen. De var
placerade mitt på bordet och ljusen lyste över mängder av flaskor och glas och
de festande herrarna, som hade uppenbart roligt. Troligen var skuggan av kriget
för tillfället helt bortjagat. En av de kaptener, som hade fått sängplats hos
oss, hade på eftermiddagen visat stort intresse för Annie, så vi skojade med
henne om detta. ”Asch”, sa hon, ”han är ju dubbelt så gammal som jag och
troligen gift eller förlovad, hade ju ring, ”såg jag”. På morgonen som följde,
var det uppbrott för regementet. Denne kapten bad då min far om att få köpa
några rosor, ”så kan väl er vackra dotter få skära dem till mig”. Far lät honom
tro, att Annie var dotter i huset, och bad Annie följa med kaptenen ner i
rosenlandet. Annie kände sig smickrad, men samtidigt litet besvärad och bad mig
följa med vilket jag gjorde. Jag stannade en bit från rosenlandet, när jag
märkte att kaptenen blev irriterad över att jag var med. Jag hörde hur kaptenen
skojade friskt med Annie, samtidigt tittade han förargad flera gånger på mig.
Kaptenen fick sina rosor, helt underbara. Han kysste Annie på handen, gjorde
honnör och gick. Och Annie var mycket röd om kinderna när hon kom tillbaka till
mig. Även stadsflickor i den åldern var blyga på den tiden. Ungdomarna stannade
några dagar, och hade mycket trevlig samvaro. Sedan for flickorna till Malmö,
Anselm till Lund. De träffades aldrig mera, men frågade ofta mig om varandra.
Jag var ofta i både Malmö hos Bårmans och i Lund hos Regnérs. Annie gifte sig
när jag gick på seminariet med sonen, sedermera arvtagare till ett av Malmö
största och mest välkända bagerier. Hon dog i bukhinneinflammation när hon var
42 år, efterlämnade make och ung son. Då hade vi träffats ett tiotal år tidigare
på Irmas bröllop dit mina föräldrar och jag var bjudna tillsammans med ett
50-tal andra gäster. Det bröllopets middag hade anordnats i Siriuslogens
festvåning mitt i stan. Irma, som också såg bra ut, men saknade sin systers
mjuka kvinnliga charm gifte sig med kamreren till ett stort fabriksföretag i
Lomma och flyttade dit. Hon var 26 år, när hon gifte sig. Åtta år senare blev
hon helt plötsligt änka. Hon hade då en 6 år gamma dotter. Hon gifte sig aldrig
inte mera.
Jag kom mer och mer från dessa vänner. Det var endast min
mor och fru Anna Bårman som höll kontakt med varandra livet ut.
Nu har jag gått händelserna i förväg. 1915 skulle jag
konfirmeras. Eva Regnér, som var tre år äldre än jag hade ännu inte blivit det.
Nu undrade faster Elna, om inte vi kunde gå och läsa tillsammans. Mina föräldrar
som alltid varit gästfria tyckte, att det väl kunde gå för sig. Vi anmälde oss
båda hos prästen i Bonderup, som tog emot sommarkonfirmander. Det kostade 30 kr
per man att få läsa till konfirmation på sommaren. Lästiden varade fem veckor.
Under denna tid bodde Eva hos oss. Man hade nu börjat vänja sig vid
krissituationen. En del varor började det bli ont om. Sådant som importerades.
Men så länge vi bodde på gården, märkte vi ingen brist. Bönderna var ju nästan
självförsörjande. Inga ransoneringskort hade ännu utskickats.
Sommaren 1915 blev lika underbar som 1914. Det var
underbara sommarmorgnar med daggens pärlor vid gropkanterna och en klarblå
himmel över oss, när Eva och jag traskade nerför Sjöstorpsvägen, genom byn och
kyrkestredet, över kyrkogården, ner mot södra grinden (som fanns vid slutet av
den gången, där vår gravplats nu finns), genom en trång liten gång, med låga hus
vid sidorna, så kom vi ut på Malmövägen, vek ner mot stationsbacken, förbi
stationshuset, där vi någon gång stötte på en konfirmations kamrat från
Hällestad, som då just kommit med tåget till Dalby. den flickan hette då Selma
Olsson, sedermera gift Karstensson och mor till Siv Nilsson på apoteket. Ännu
var dagen sval och skön, när vi kommit ut på Lunnarpsvägen mot målet: Bondrups
prästgård. Vår konfirmationslärare var en gammal, ganska gaggig präst, som hette
Velén. Han och hans fru passade på att varje sommar dryga ut sin låga prästlön
med att ta emot sommarkonfirmander. Vi var väl en 10 – 15 st. tycker jag att jag
minns, mest pojkar. Av dem minns jag endast Valdemar Velander, son till
skolläraren i Gödelöv, sedermera kantor och kompositör. Efter en bra timmes
undervisning var det rast. Och varje dag serverades då kaffe med härliga
hembakta kakor. Antagligen var det aldrig regn en enda gång under dessa dagar.
Ty kaffet serverades alltid ute i trädgården. Inte en enda gång var vi inbjudna
i huset. Eva och jag har kollat minnet, och även hon minns dessa kaffestunder i
trädgården, då pojkarna alltid var dumma och bråkiga mot varandra. Vi flickor
existerade inte.
Efter kafferasten ännu en lektion. Dessa lektioner, som
alltid framfördes en släpig mässande ton lämnade inget som helst bestående minne
än för tillfället. Eva och jag behövde inte läsa några läxor. Vi visste precis
hur frågorna skulle lyda. När vi äntligen var fria för dagen ungefär vid
middagstiden 12 – 1 hade dagen blivit mycket varm. Det var svettigt och
besvärligt att vandra hem. I synnerhet vägen mellan Lunnarp och Dalby, där det
inte fanns ett enda träd, som gav skugga, var mycket tröttsam i middagshettan.
När vi hunnit till järnvägsstationen i Dalby och ännu hade
flera backar kvar, gick vi på stationsbacken förbi ett bageri. Om någon av oss
hade några slantar i sin ficka, kunde vi inte motstå frestelsen att gå in i
butiken och tillhandla oss var sin goda kaka. När vi strävat uppför backarna hem
till gården No 4, sedermera kallad Hagalund, stod alltid middagen och väntade på
oss. Gissa om det smakade gott efter den långa promenaden? Eftermiddagen
tillbringade vi mest i vår vackra lummiga trädgård.
Där fanns gungorna, alla bärbuskarna och körsbären. Det var
bara att ta för sig. Jag kan inte erinra mig att mina föräldrar fordrade någon
hjälp av oss.
Vi skötte oss själva och trivdes mycket bra tillsammans.
Ibland kom Evas bror, gymnasisten, ut och stannade några dagar. han hette Anselm
och var ett par år äldre än min bror Thure. När konfirmationsdagen var inne kom
Evas föräldrar, faster Elna och farbror Anders, samt Valborg, äldsta systern ut
för att övervara högtiden. Farbror Anders, som var fanjunkare, var klädd i
paraduniformen och såg mycket ståtlig ut. Vi konfirmander hade fått vackra vita
klänningar med spetsar och volanger och vita nätta hattar, vilka dock inte fick
användas i kyrkan. Vi kunde allesammans få plats i vår stora charabang (en stor
vagn med tre säten) för att åka till Bonderups vackra lilla kyrka., där vi
skulle konfirmeras. Efter konfirmationen bjöds såväl konfirmanderna som alla
anhöriga på kaffekalas i prästgårdens stora sal.
När vi satt i vagnen på väg mot hemmet, kände åtminstone
jag något högtidligt annorlunda.
Nu räknades vi inte längre som barn, utan var med ens
vuxna. Vad skulle framtiden nu ha i beredskap åt oss? Efter några timmars
samvaro i vår trädgård, bjöd mina föräldrar på fin middag, där både mina
morföräldrar och Anselm och Thure fick deltaga. Småsyskon var inte med vid
bordet. Antagligen var det lite besvärligt för dem med all denna högtidlighet.
Med kvällståget skulle både Eva och Anselm följa med föräldrarna och storasyster
hem.
Men innan dess, tyckte vi fyra, som haft en sådan trevlig
sommar tillsammans, att vi på något sätt skulle hugfästa minnet av denna tid,
med att rista in våra namn i det stora kastanjeträdet, som skuggade våra gungor.
Där stod det och lyste emot oss (prydligt präntade med barnslig stil) Eva,
Astrid, Anselm, Thure, och nederst 1915.
De två efterföljande åren, då vi ännu hade kvar gården, och
ofta såg dessa namn, mindes man med glädje denna sommar med kusinerna som
ständigt sällskap. Några särskilt dyra presenter förekom ännu inte vid
konfirmationer vid denna tid. – Jag fick en psalmbok av faster Elna, en liten
guldring med röd sten av föräldrarna. Vad Eva fick som present minns jag inte.
Det blev tomt efter Eva och Anselm. Dessutom började det lida mot höst.
Den 1 okt började jag på en sykurs i klädsömning hos byns
förnämsta sömmerska, fröken Mårtensson. Hon hade sitt syeri i en lägenhet på
stationsbacken. Hon hade två fasta sömmerskor och en elev (detta år var det jag)
som övervakades av hennes syster Anna. Själv sydde Hanna Mårtensson inte längre.
Hon hade tillräckligt arbete med tillskärning och provning. Hon var en
fantastiskt skicklig människa. Liksom de stora modeskaparna i Paris (som hon
säkert aldrig hört talas om) tog hon hela tygstycket och draperade den modell
hon tänkt ut kring kunden, som framför en spegel kunde se hur hon med stora
knappnålars hjälp trollade fram de vackraste modeller. Kunder från när och
fjärran kom för att få sytt sina kläder här. Själv fick jag sytt ett par tjusiga
klänningar och en sommarblus här. Ingen behövde riskera att få se en likadan
klänning eller blus på en annan människa. Hon hade en otrolig klädfantasi. Det
var verkligt roligt att få sytt ett plagg här. Men efter tidens pengavärde var
hon dyr. Därför var det mest de som kunde betala bra för sig, som hade förmånen
att få kläder härifrån.
Värst var det för sömmerskorna som fick ut i syeriet ett
plagg, fasthållet av endast nålar, som då skulle tråcklas samman för nästa
provning. Det var endast hennes syster och de två tränade sömmerskorna, som
anförtroddes de fina klänningarna av sammet och siden som var beställda till
olika begivenheter. Eleverna fick mest hålla sig till enkla kläder med raka
sömmar och vanliga modeller. Men man lärde i alla fall en del: hur en ärm skulle
sättas i och en halskrage skulle sitta snyggt. Värst var det med belysningen.
Visserligen hade man nere i byn haft elektiskt ljus ett par år. Men det fanns
endast en lampa i syeriet: en enkel tallrikslampa, som hängde rakt över bordet,
där vi satt i en krets med våra handarbeten. Två symaskiner fanns också. Men det
var väldigt mycket handarbete. Den hösten (1915) hade vi mycket arbete med
begravningskläder. När vi nådde julen, och jag skulle sluta min 3-månaderskurs,
hade jag förskaffat mig min första ögoninflammation. Det blev att besöka den
legendariske ögonläkaren Sam. Ask i Lund. Jag fick ögonsalva och ögondroppar och
förbjöds att anstränga mina ögon. Naturligtvis kunde jag ändå helt avhålla mig
från min käraste sysselsättning: Läsning. Av naturen hade jag naturligtvis
begåvats med ovanligt klena ögon, som varit mig till stort besvär hela livet ut.
När detta hände bodde vi fortfarande på gården No 4, vars boningslänga vi delade
med morföräldrarna.
1914 – 1918 rasade första världskriget. Det blev ont om
mat, även i Sverige. På grund av minerade vatten, var det inte många rederier,
som vågade sända ut sina fartyg till främmande länder för att förhandla de
livsmedel som vi inte själva förfogade över: kaffe, the, choklad, kryddor blev
det ont om. Snart försvann några av dessa varor helt från affärerna. Även smör,
bröd och kött blev det ont om. Antagligen lagrades det i särskilda depåer för
att vi skulle ha reserver att trygga oss till, om vi blev indragna i kriget.
Några särskilda ransoneringsanordningar fanns inte. Man fick stå i kö för att få
en bit kött eller någon fisk när sådant fanns att få. Så länge vi ännu bodde på
gården kände vi inte till dessa bekymmer, Först när min far 1917 sålt gården och
vi flyttat ner i byn, fick vi, som alla andra (icke lantbrukare) kännas vid att
ha ont om mat.
Att min far sålde gården berodde på att just
jordbruksgårdarna var de, som först nåddes av ett förut obekant ord:
inflationen. Min far, hade köpt gården av sin svärfar (min morfar) för 20,000 kr
i början av seklet. Morfar, i sin tur, hade några decennier tidigare köpt gården
av sin svärfar för ungefär samma summa. Nu blev min far erbjuden den dubbla
summan, alltså 40,000 kr 1917. Alla tyckte, att det var en oerhörd summa (Inom
parantes kan sägas att två år efteråt, såldes gården för 60,000 kr. Det var
1919).
Den 14 mars, flyttningstiden för jordbrukare, flyttade vi,
efter auktionen på alla djur, maskiner och en del möbler bl.a. mitt gamla
taffelpiano, som nu var omodernt, ner i en lägenhet i byns centrum. Samma år,
den 30 maj, dog min 10-åriga syster Svea, efter endast 3 dagars sjukdom i
difteri, en på den tiden svår, mycket fruktad sjukdom, som i de flesta fall
slutade med kvävningsdöd, så också Svea. Nils och jag blev vaccinerade, och fick
aldrig den sjukdomen. Thure var i militärtjänst i Ystad.
Jag blev det året 16 år till hösten och hade egentligen
inte några särskilda anlag, visste inte vad jag skulle ägna mig åt för att få
min försörjning. Mina föräldrar föreslog att jag skulle bli småskollärarinna,
eftersom jag var så intresserad av all slags läsning. – Men nej, det ville jag
absolut inte bli. En lärarinna på den tiden, fick inte uppträda som andra unga
flickor, inte dansa eller bli uppvaktad av unga pojkar, inte gifta sig etc.
Helst skulle man vara ”tantigt” klädd och i allt vara ett föredöme för sina
elever. Min nästkusin Helga Christensson (inte syster till Gotthard
Christensson, men kusin till honom och hans syskon) var telefonist sedan några
år tillbaka. Hon var fyra år äldre än jag, och föreslog mig, att söka in som
elev vid telefonstationen i Dalby, där hon arbetade. Detta tyckte jag var ett
bra förslag, och jag började som elev där, hösten 1918, och trivdes mycket bra
med detta arbete. Telefonstationen låg i ett av husen vid stationsbacken ner
till järnvägsstationen, och endast ett stenkast från mina föräldrars
hyreslägenhet i ”villa Hagen”, det hus som mina föräldrar sedan köpte på äldre
dar. Telefonstationen förestods av två systrar, den yngre av dem, kanske en 10
år äldre än jag, blev jag genast god vän med. Hon gifte sig sedan, och vi
fortsatte med vår vänskap till hon dog i 60 års åldern. Hon och hennes man blev
ägare till Ugglarps-restauranten. När jag gått elevmånaderna, blev jag anställd
som extra ordinarie telefonist i Dalby. Men jag ville gärna gå vidare och bli
rikstelefonist i ex.vis Lund eller någon större telefonstation. Vid min ansökan
därom fick jag besked om, att det var anställningsstopp på grund av att hela
telenätet så småningom skulle automatiseras över hela landet. Jaha, så var det
med den saken. Ingen framtid på det området.
Min moster Cecilia (moster Ceci) hade ett år efter sitt
giftermål 1910, hyrt en lägenhet i Ystad, och hade under dessa år hunnit skaffa
sig en del vänner där. Bl.a. umgicks hon mycket flitigt med en familj Wallin.
Detta par, han var chefredaktör vid Ystadstidningen ”Aurora”, hade två flickor
Dagmar, ett år äldre än jag, och Elsa, ett år yngre än jag. Eftersom jag under
dessa tidiga år vistades ofta hos min moster, blev jag naturligtvis ganska fort
vän med dessa två systrar.
På hösten 1920, det år min moster Ceci köpt och flyttat
till Charlottenlund, kom en dag Dagmar Wallin oväntat på besök hos oss. Hon hade
då börjat sitt första år på seminariet i Lund, vilket jag inget visste om,
eftersom min moster inte bodde i Ystad längre och därför heller inte visste
något om att Dagmar sökt och blivit antagen som seminarist vid Lund
småskollärarseminarium. Jag blev mycket förvånad över att denna utåtriktade,
glada person ville bli lärarinna. Men när hon nu talade om sina kamrater, visade
det sig att mina föreställningar om 20-talets lärarinneaspiranter var fel. De
var vanliga trevliga, glada modernt klädda ungdomar. Dagmar kom flera gånger på
besök och varje gång försökte hon övertala mig, att nästa vår söka inträde vid
seminariet. Hon bodde hos en gammal tant på Bredgatan, ganska nära ”Semis” och
trodde att hon nog skulle kunna ta emot mig, som inackordering, vilket betydde
mat och logi för en viss summa.
Jag började mer och mer intressera mig för saken, men det
var fem år, sedan jag slutade skolan och hade naturligtvis under dessa år glömt
mycket av mina dåvarande kunskaper. Men då talade Dagmar om att det varje vår,
från 1 mars till juni, brukade ordnas en preparandkurs för ungdomar, som tänkte
söka sig till lärarbanan. Kursen förestods av en kvinnlig och en manlig lärare.
Båda anställda vid någon av Lunds skolor. De tog emot 30 st. ungdomar och sörjde
för att uppfriska och förnya de kunskaper, som antogs behövas för inträdesproven
vid seminarierna. Det fanns i Lund både folk- och småskoleseminarier. Eftersom
jag inte hade högre planer än att, om möjligt bli småskollärarinna (Det hette då
inte lärare, för kvinnliga pedagoger) sökte jag, med mitt folkskoleavgångsbetyg,
vilket inte var så dåligt, inträde vid kursen. Jag blev antagen som aspirant vid
småskolekursen tillsammans med 29 andra flickor. Somliga av dessa hade antingen
avlagt realexamen eller gått i flickskolor i Lund. Kanske ungefär hälften, som
var flickor från landsbygden, som jag, hade endast gått i folkskola. Så vi fick
verkligen skärpa oss till det yttersta.
Det var en utmärkt kurs, där dessa lärare formligen slog in
i oss de kunskaper, som de visste fordrades vid inträdesprovet. Kursen var, med
dåtidens penningvärde, ganska dyr, och alla läroböcker som behövdes måste vi
själva inköpa. Dessutom kostade min inackordering hos samma värdinna som Dagmar
hade, en hel del pengar. Allt fick mina föräldrar betala. Det fanns inga
studiebidrag på den tiden. Men, jag lärde mig under dessa månader, mycket mera
än jag lärt under 7 år i folkskolan. Den 31 maj slutade kursen, kanske i
verkligheten några dagar tidigare, därför att pingsten inföll vid månadsskiftet,
detta år.
Inträdesproven (2 dagar) skulle börja den 4 juni och jag
har minne av, att jag var hemma i Dalby nästan en vecka i mellantiden. Märkligt
nog upplevde jag under den veckan min första, min mycket intensiva romans, och
öppnade inte en bok eller skänkte en tanke åt det allvar, som snart skulle
komma. Men tyvärr har allting ett slut. Den 3 juni på kvällen reste jag med
tåget till Lund. Till stationen följdes jag av, dels av min så flitigt
uppvaktande kavaljer under dessa dagar (och som jag sedan inte träffade (som
hastigast) ett par år senare, eftersom denna person var från Stockholm och
endast för tillfället vistades i Dalby, dels av mina bröder och ett par kusiner.
Jag var omtumlad! Varje ung flicka som upplevt sin första förälskelse vet hur
det känns att skiljas från den älskade. Det är nästan som att dö en smula. Och
inte visste jag heller när och om vi skulle träffas igen. Först när jag efter
smärtsamma avskedstagande och många lyckönskningar satt på tåget mot Lund, fick
jag tid att tänka på vad som förestod.
Jag bodde även denna korta tid hos den gamla tanten på
Bredgatan. Men nu var jag ensam. Dagmar Wallin hade efter sitt första
seminarieårs avslutning till Pingst rest hem till Ystad. Den 4 juni kl. 8 på
morgonen hade alla de sökande till seminariet (ungefär 100 st. unga flickor)
samlats på skolgården. Alla lika nervösa. Till min stora förvåning upptäckte
jag, att också min kusin, Hildur, från Trolleholm, var med bland de sökande. Hon
hade tagit realexamen i Eslöf och inte deltagit i den preparandkursen, som jag
genomgått. Denna första dag var det skriftliga prov. Var och en av oss fick sitt
formulär med en massa frågor, som skulle besvara. Eftersom Hildur och jag bar
samma efternamn, och vi blev placerade i bokstavsordning, kom vi att sitta
bredvid varandra. Vi hade fyra timmar på oss att besvara alla dessa frågor, men
fick gå, om vi tyckte, att vi var färdiga med provet. Endast några få tyckte,
att de gjort, vad som fordrades och gick tidigare. Men de flesta satt kvar tiden
ut. Ungefär i mitten av tiden, upplevde jag en uppskakande händelse. Jag höll på
att svara på frågan om däggdjurens olika sorters kindtänder, då jag såg att
Hildur, bredvid mig kastade sig ner över sina papper i högljudd gråt: ”Jag kan
inte, jag kan inte”, snyftade hon. Eftersom ingen fick störa de andra, kom
genast en av de vakthavande lärarinnorna bort till henne och förde ut henne från
salen. Jag var naturligtvis mycket uppskakad, men tänkte: ”Jag måste ha is i
magen och samla mig för att fullgöra mitt prov”. Fastän de vaktande
lärarinnorna sedan höll ett extra öga på mig, för att se, om jag kunde behålla
min behärskning, lyckades jag koncentrera mig på proven och lämnade in dem i
rätt tid. Först nu fick jag träffa min kusin, som låg på en trädgårdssoffa och
var i fullständig upplösning. Eftersom hon förstod, och kanske fått veta, att
hon inte längre hade några utsikter att bli antagen, reste hon hem på kvällen.
Hon utbildade sig sen till barnsköterska, men dog 36 år gammal av mystisk
sjukdom.
De muntliga proven fortsatte dagen efter. När de var slut,
fick vi veta att den 10 juni, skulle namnen på de sökande, som blivit antagna
kunna avläsas på seminariets dörr redan kl. 10 på f.m. Den dagen gick vi alla
med bävande steg till seminariet för att få veta vårt öde. Vi visste, att endast
30 st. tog seminariet emot. Vi var uppförda i bokstavsordning. Jag sökte mig
till bokstaven L. Jag läste ”Astrid Lindeberg och sedan Astrid Liljeroth”. Mera
kommer jag inte ihåg. Elsa Wallin från Ystad, Dagmars syster, hade också sökt
och kommit in. Men just den dagen minns jag endast detta: ”Att jag hade
lyckats”. Naturligtvis tyckte jag, och även mina föräldrar, att det var
väldigt tråkigt, det som hänt Hildur. Men det fanns ju ingenting att göra åt den
saken. Samma dag som jag fått veta att jag blivit antagen vid seminariet, reste
jag hem, efter att ha betalat min värdinna för min vistelse hos henne. Jag
återsåg aldrig denna ganska ampra dam, under mina följande år i Lund.
När jag kom hem till Dalby, kände jag en stor saknad efter
min Stockholmskavaljer, som nu rest vidare på andra uppdrag av Domänstyrelsen
där han var anställd. Till en början skrev vi ganska flitigt till varandra, men
så småningom, när åren gick, blev det alltmer glest mellan breven, och till slut
upphörde de helt. I slutet av augusti 1921 började jag mitt första år på
seminariet i Lund.
Året innan hade man byggt en ny seminariebyggnad på samma
tomt, där den gamla byggnaden ännu fanns och under mina år användes två av dess
salar till våraprovlektioner. På den gamla byggnadens andra våning bodde vår
omtyckta och vördade rektor Maria Lundgren, som under mitt första läroår ännu
tjänstgjorde, som rektor och lärare i kristendom, ett på den tiden mycket
viktigt ämne, men skulle sluta sin tjänstgöring våren 1922.
På den nya seminariebyggnaden fanns på nedrevåningen
gymnastik och lärosalar, som togs i bruk hösten 1921 och på andra våningen en
rymligt tilltagen modern våning, som skulle bli den nya rektorns bostad. Maria
Lundgren skulle få behålla sin bostad under sin livstid. Ny rektor var ännu inte
utsedd, när vi hösten 1921 började på seminariet. Alltså stod den nya
rektorsbostaden tom. Det hade då beslutats, att de fyra stora vackra rummen, som
låg utmed Sölvegatan skulle hyras ut till elever.
Dagmar Wallin, som hade ännu ett skolår kvar, hade fått
veta detta innan hon rest hem på våren. När hon fick veta, att både jag och
hennes syster, Elsa, blivit intagna som elever, föreslog hon, att vi skulle
ansöka om att hyra det största och vackraste rummet med öppen spis och fönster i
burspråket till Sölvegatan, och bo där tillsammans. De andra tre rummen uthyrdes
också till elever två i varje rum. Vi hade ett stort gemensamt kök med elspis
och skafferiutrymme och gemensam toalett, som vi turades om att svara för
rengöringen m.m. Endast på morgnarna var det litet trångt i köket. Men jag kan
aldrig minnas att det var något bråk mellan oss. Middagen åt vi allesamman borta
på olika ställen. Elsa, Dagmar och jag hos min faster Elna Regnér som serverade
middag för 1,50 kr för 12 st. elever. Hon hade alltid mycket god mat. – Fastän
jag var hennes brorsdotter, och tre av mina kvinnliga kusiner bodde hemma, kan
jag inte minnas, att jag var ditbjuden någon söndag eller någon födelsedag utom
någon enstaka gång under dessa år. Jag fick emellertid nedsatt pris på middagen
och betalade endast 1,25. Mina kusiner Eva o Anselm Regnér hade så ofta varit
våra sommargäster när vi bodde på gården, så det var ju inte mer än rätt att jag
fick denna favör.
Det stora vackra rummet, som Dagmar, Elsa och jag hyrde för
en billig hyra, var mycket sparsamt möblerat med hopplockade gamla möbler från
våra hem. Vi trivdes mycket bra tillsammans. Något gräl mellan oss, kan jag inte
erinra mig, att det var under denna tid.
Jag firade min 20 års dag på hösten, och min mor och moster
Ceci kom in till oss, och hade med sig en del färdiglagad mat, kakor och tårta.
Jag hade bjudit till oss några kamrater bl. andra Martha Areskog, senare gift
med Hugo Phil (Nejlikeodlare o miljonär). Alla tre skötte vi våra studier med
flit. Det enda nöje vi unnade oss, var ett biobesök, ibland en gång i veckan.
Vår, och alla unga flickors idol på bioduken, var Rudolf Valentino. Ibland
följde Elsa o Dagmar med mig till Dalby över någon helg. Annars förflöt tiden
utan några större händelser.
Detta året hade vi bekvämt med värmen. Det nya seminariet
var försett med centralvärmeledning, vilket ingen av oss var vanda vid.
Visserligen gick temperaturen sällan upp till 20 gr. Men vi hade ju i vårt rum
öppen spis och fri tillgång till ved. – 1921 var en ganska sträng vinter, och vi
tände gärna en brasa, när vi efter att ha ätit vår middag och ofta köpt var sitt
wienerbröd med oss hem, drack kaffet vid brasan.
Värre var det nästa år. Då hade Dagmar, sedan hon våren
1922 hade tagit sin examen, fått plats som vikarie i någon av Ystads skolor. Den
nya rektorn, även hon en kvinnlig Steiner, till namnet hade flyttat ini
rektorsvåningen på nya seminariet och Elsa och jag blev erbjudna en liten
lägenhet, 2 rum och kök, på gamla seminariebyggnaden med betydligt högre hyra.
Vi delade den lägenheten med en kamrat: Astrid Lindeberg. Där fanns ingen
värmeledning, utan vi måste själva elda i kaminer. Eftersom vi alltid varje
morgon hade lika ont om tiden, blev det aldrig eldat förrän vi efter att ha ätit
middag. Kom hem. – Morgonmålet vanligtvis kaffe och smörgås åt vi i iskalla rum.
Köksspisen använde vi aldrig. Det fick räcka med ett primuskök, när vi skulle ha
något varmt i oss. Vi frös ohyggligt denna vinter, som också var sträng. Vår
bostad låg på nedre botten och var mycket dragig. Jag minns att Elsa och jag
satt med vinterkappor på och filtar om benen, när vi läste våra läxor. Astrid
Lindeberg, som bebodde det andra rummet, hade väl likadant, men hon var
ensärling, som helt skötte sig själv, så henne hade vi ingen glädje av. Det
hände inget märkvärdigt under detta året heller.
Vi hade ibland tillfälliga besök av någon kamrat, som kom
in att prata en stund. Dagmar hälsade på oss en dag på hösten i samband med min
födelsedag (21 år) men reste hem på kvällen. Vi hade ju ingen sängplats åt
henne. Elsa och jag besökte mitt hem flera gånger under några söndagar. Vi var
alltid lika välkomna. Undfägnades rikligt med mat och fick nästan alltid någon
godbit med hem till Lund. Jag minns, att jag låg till sängs i någon slags
sjukdom denna sista vinter. En av gångerna fick jag käkbandsinflammation, vilket
var mycket plågsamt. Jag kunde flera dagar i sträck inte öppna munnen så mycket,
att jag kunde få in en sked. Alltså kunde jag varken äta eller dricka och endast
viska fram några ord. – Det var nog den dragiga dåligt uppvärmda bostaden som
var skuld till detta och ett plågsamt ryggskott, som jag också fick genomlida.
Kanske var det en enformig tillvaro. Men jag kan inte
minnas, att vi hade tråkigt. Vi var unga, och minsta antydan till något roligt,
anammade vi med skämt och skratt. Vi, andra klassens elever, fick tillstånd att
ställa till med en basar med olika slags underhållning. Vi fick använda
gymnastisalen och de två gamla salarna i gamla seminariet för dessa aktiviteter.
Vi uppförde små pjäser, dansade Tarantella och kadrilj, deklamerade etc. En
lördag med följande söndag pågick detta. Vi fick in flera hundra om inte något
tusen kronor i inträdesavgifter, vilket skulle användas till den skolresa, som
vi efter får slutexamen tänkt oss göra. Vi hade underbart roligt under
förberedelserna och planeringen till denna fest = basar, som antagligen gick av
stapeln i slutet av april eller början av maj.
Vi ”andreklassare”, som aldrig förr varit med om något
liknande, var alla iklädda i egna, eller i de flesta fall, lånade
”nationsdräkter” från olika delar av vårt land. Jag hade fått låna en mycket
vacker Vingåkersdräkt med vit broderad skjorta och röd kjol och med rikt
broderat förkläde. Vit s.k. klut på huvudet. Alla hade var sin uppgift att på
olika sätt förnöja våra besökare. Jag dansade med i kadriljens många olika
turer. – En vacker, mörk, slank flicka dansade zigenardansen, Tarantella. Hon
knäppte på kastanjetterna, log med de vitaste tänder, och blixtrande ögon och
liknade verkligen i sin lånade dräkt en äkta zigenerska. Några av oss elever
spelade ”Ruskaby skola” en mycket munter pjäs.
Ja, allt verkade mycket lyckat. Våra besökare beundrade
våra talanger och verkade att ha mycket roligt. Mina föräldrar, ett par av mina
kusiner, Elsas mor och syster, Dagmar, kom som åskådare och många, många
Lundabor. Vi hade annonserat i affärerna och fick in så mycket pengar, att de
säkert täckte hälften av kostnaderna för vår skolresa.
En av de första dagarna i juni 1923 tog vi vår
lärarinneexamen. De flesta föräldrar var närvarande. Vi, 30 vitklädda flickor,
blev fotograferade på seminariets trappa. Sedan skiljdes vi, för att den 10 juni
mötas igen på centralstationen i Lund, och då, i sällskap med vår rektor
Steiner, anträda skolresan.
Examensdagen bjöd min far på middag på ”Åke Hans”
restaurant på Bredgatan. Han bjöd också familjen Wallén (Elsa, Dagmar och deras
mor) med på middagen. Sedan reste vi med en ”buss” ( en nymodighet, som sista
året körde vissa turer mellan de olika byarna, och ägdes av privatpersoner) till
Dalby och drack kaffe. Därifrån reste sedan familjen Wallin med tåg hem till
Ystad.
Ja, så möttes vi då igen den 10 juni. Så glada, så sorglösa
vi var. Resrutten gick genom Skåne utan avbrott. Men sedan gjorde vi många besök
på olika ställen. Vi besökte Alvastra klosterruiner. Fick natthärbärge i en
skola i Jönköping, där vi sov över flera nätter. Därifrån for vi med buss till
Huskvarna, Gränna och Vadstena, samt med båt över till Visingsö. De två senare
ställen var de mest minnesrika. Men färden från Visingsö fick vi vara med om den
verkligt farliga sjögången. Det blev nästan storm och vi färdades i flera
småbåtar, med låga relingar. Vågorna slog in över oss, och vi var ordentligt
rädda. – Det var inte mer än fem år sedan ångaren ”Per Brahe” gått under här,
med alla sina passagerare, bl.a. konstnären, John Bauer, som vi flera år
tillbaka, beundrat för hans fina teckningar i Julkalendern: ”Bland tomtar och
troll”. Även hans hustru och späda son hade tillsammans med övriga passagerare
omkommit. Detta hade vi i färskt minne och fick verkligen uppleva vilken
nyckfull sjö Vettern var. Vi kom emellertid lyckligt i land vid Gränna
”Polkagrisstaden”. Men den skräckfulla färden glömde vi aldrig.
Vi besökte Kinnekulle och låg där i ett bristfälligt
vandrarhem uppe på berget. Vi besåg Råbäcks och Hällekis herrgårdar, Mörke klevs
grottor och mycket mera. Sedan gick färden söderut mot Göteborg. På ditfärden
besökte vi ”Skaras” gamla domkyrka, där vi sammanträffade med musikdirektören
och komponisten Vidén, vars vackra visa: Tallarnas barr” var en av våra
favoritsånger under ”semistiden”. Han spelade också några preludier på orgeln
för oss.
Så kom vi till Göteborg, som det året hade en stor
utställning med nöjestält och allt. Detta var fullträffen på vår utfärd, som då
pågått en dryg vecka. Även här i ”Götet” fick vi bra nattläger i en skola.
Naturligtvis besökte vi den stora utställningen. Denna dagen slog vi på stort.
Vi hade förut ätit på enkla billiga ställen. Men denna dagen hade vår rektor
beställt bord åt oss (30 st.) på en av utställningens många restauranter. Det
var en riktigt fin middag. Många gäster satt också i lokalen. Då förr det någon
in, att vi som tack för god mat, skulle sjunga vår skånska ”madavisa” om
revbensspjäll, rabbemos och krösemademossylt mm. Vilket mottogs med nöje. Vi
fick många applåder, och till sist och allra bäst, kom ägaren till restauranten
och bjöd på var sin glassbägare. På kvällen besökte vi nöjesfältet. Det, som
senare kallades ”Liseberg”. Den kvällen var vi helt fria från vår rektor. Vilken
glädje och livslust, som blommade den kvällen! De slantarna vi hade kvar
omsattes kvickt i olika nöjen. Vi åkte karusell, berg- och dalbana. Besökte
roliga huset med sina många olika speglar, som förvandlade oss på ett drastiskt,
komiskt sätt. Vi åt glass med spunnet socker mm. Roligt hade vi. Men så var
också denna kväll slutet på vår skolresa.
Följande morgon satt vi på tåget söderut med Lund som
slutmål. Där skiljdes våra vägar. Nu skulle var och en av oss söka sin lycka
(arbete) på skilda håll. Vi kom överens om att träffas igen om två år på ”Åke
Hans” i Lund. Det gjorde vi också.
Vi hade då blivit placerade på olika orter. En av klassens
elever hade blivit missionär. Henne såg vi aldrig mer. Själv hade jag efter ett
kort vikariat i Svalöv fått plats som lärarinna vid Espets skola i Genarp. Där
jag stannade i 16 år. En av oss Karin Melin, hade gift sig med e man dubbelt så
gammal, som hon. Han var domkyrkokapellmästare och doktor och hette Preben
Nodermann. Hon kallades nu doktorinna. Dåtidens Sverige led av titelsjuka.
Efter middagen var vi allesammans, även vår rektor, bjudna
till doktor Nodermanns vackra hem vid Tomegapsgatan. Ett hem fyllt av konstverk
och vackra antika saker. Vi blev bjudna på fint kaffebord och mycket vacker
musik, som Karins man underhöll oss med. Hennes styvdotter, nästan lika gammal
som Karin, kom in och hälsade. (Senare fick vi veta, att förhållandet mellan
dessa båda inte var särskilt bra). Karin visade också upp sin egen dotter, Maj,
endast några månader gammal. Detta äktenskap blev inte lågvarigt. Karin blev
änka innan hon fyllt 30 år. När vi kamrater skiljdes åt denna gången, kom vi
överens om att träffas vart femte år.
Så blev det också. Sista gången var 1975. Mycket hade hänt
oss alla under dessa år. De flesta av oss hade gift sig. Några blev ogifta.
Allteftersom åren gick, blev vi mindre och mindre i antal som mötte upp. Några
hade gått bort under tiden, sista gången vi träffades.
Obs! Om ni undrar hur det blev med min romans med
norrlänningen = Stockholmaren kan jag tala om att vi under årens lopp, träffades
några gånger: Var gång han hade något uppdrag i Skåne, kom han på besök. Han
bodde då på Gästis.
Men den första, stora förälskelsen, hade blivit till
vänskap och vi var nästan aldrig ensamma med varandra. Hela gamla gänget var
med. 1927 dog han genom drunkning i en norrlandsälv.
1928 träffade jag Gösta Nyman.